Acceptansen av nya kroppsformer

Jag kliver ur duschen, drar med min högra hand över kroppen jag hatat mer än ord kan beskriva. Det går en rysning genom hela mig av saknad, sorg, förtvivlan men också mod, styrka och insikt. I en svunnen tid vore mina nya kroppsformer omöjlig. Jag känner formerna och inte längre ben som sticker fram och gör det omöjligt för mig att sitta. Jag försöker hålla mig från att gråta. Är detta verkligen min kropp? Det som en gång kändes omöjligt, på snudd till overkligt är nu och sedan två år verklighet. Förstå mig rätt. Min kropp är absolut inte tjock, det finns inte mycket av något på den, förutom två silikonbröst. Men för MIG, som levt i ett kroppsfängelse är allt för mycket. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna duscha i ett tänt badrum, bära tajta kläder eller låta en annan människa se mig naken. Idag är detta min nya verklighet, med en kroppsform jag lovade anorexin jag aldrig skulle bli sann. Är det acceptansen av det omöjliga, som gjort att jag idag faktiskt kan se på min kropp utan vråla som ett lejon av självhat.. Jag vet faktiskt inte svaret på den frågan. En kombination av ålder och insikten om att det finns ett liv utanför den extrema självupptagenhet sjukdomen inneburit har säkerligen bidragit till att jag idag kan leva med min nya kropp. Det betyder dock inte att det är en okomplicerad relation. Vi bråkar så gott som dagligen om tjocka lår, breda höfter, veckad mage och bristningar. Men det hör till, för i korta stunder glimtar jag och min kropp mot dörren för kroppsacceptans. Vi är inte där just nu, och vägen dit må ta ett helt liv, men det gör inget. För jag har redan vunnit den största kampen, den om livet.