I himlen är alla fina, till och med jag.

Framför mig ligger ett gammalt block, med rader skrivna från ett högst olyckligt hjärta. En Stephanie som inte ville något hellre än att få dö, samtidigt som hon inte ville något hellre än att leva, ta över världen och känna sig värdefull.
Jag är inte längre den vilsna tjejen, även om jag fortfarande har djupa dalar av självmordstankar, självhat och meningslöshet. När jag läser mina egna skrivna rader är det som jag kan ta på den olyckliga, ständigt ångestfyllda Stephanie jag var då. Jag ser henne framför mig och känner hennes smärta. Trots att det gått några år sedan jag var som sjukast är bilderna, minnena och upplevelserna så levande, nästan som de hände igår.
Det som gör extra ont just idag är ett stycke jag skrev för ca 8 år sedan. Det är så beskrivande, och jag kommer sååå väl ihåg hur extremt mycket jag hatade mig själv där och då.

”Känns som jag går sönder. Varför är jag så ful? Hur kan alla andra tjejer vara så vackra och perfekta? Hur ska jag kunna leva såhär ful? Jag vill dö. Tänk att få slippa allt. Aldrig behöva känna press eller se min äckliga kropp och groteska ansikte igen. Jag önskar jag hade en dödlig sjukdom. Då vore allt enklare. Jag vill till himlen. I himlen finns inga feta fula äckliga fetton som jag. I himlen är alla fina, till och med jag.”

Till den Stephanie jag var då, fäller jag dagens alla tårar och önskar att ingen människa ska behöva hata sig så som hon så vidrigt gjorde.
Med kärlek♥️