Laxermedel och blodiga kräkningar

Jag kommer aldrig glömma en morgon då jag låg i fosterställning på badrummets kalla golv. Jag hade precis stoppat in en lösning av laxermedel i rumpan och låg oroligt och väntade på att den skulle verka. Det var en av mina dagliga rutiner, att tömma mig själv, inget fick finnas i min mage. Jag skulle vara tom, ren och smal. Smal, smal, smal, smal, SMAAAAAL! Det var det enda mitt liv gick ut på. Laxermedlet ville inte verka och jag fick panik! Skulle jag gå upp fem kilo nu? Fem kilo som min extremt magra kropp mycket väl behövt, men som alla (utom jag förstod då) inte går att gå upp över en natt.
I ren desperation slet jag fram ett par plasthandskar från badrumsskåpet och började frenetiskt gräva i rumpan. När jag, svettig, rädd och ångestfylld tillslut gav upp vill jag bara dö. Ledsen, skamfyllda och styrd av anoreximonstret gjorde jag det jag vet funkar, jag spydde tills vattnet i toalettstolen färgades rött.
Tömd på allt, rasade jag ihop på det nu, kletiga golvet och grät.
Jag tror i den stunden att jag är den enda människan i hela världen som gör mig själv så illa.
Nu, idag önskar jag att det var så, att jag var och är den enda som gjort så. Tyvärr var och är jag inte det. Sanningen är helt annan, och det gör ondare än alla år jag lagt på att hata mig själv.