Podintervju om Aneroxia 2015

Detta inlägg skrev jag den 2 juni 2015.

Igår var jag med i en relativt nystartad pod ”sjuk i huvudet”, som startats av två underbart fina människor, Jessica Ekman och Viktor Åkerblom. En pod som ska belysa det viktiga ämnet psykisk ohälsa. De tar upp alla möjliga aspekter av psykisk ohälsa, och igår var det min tur att tala om min erfarenhet utav psykisk ohälsa och min sjukdom anorexia. Avsnittet skulle belysa just ätstörningar, och min kamp för att försöka komma ur dess järngrepp.

Jag var nervös inför mötet, men inte för att jag skulle prata, utanför att inte duga. Mitt återkommande monster stod återigen och talade om för mig hur otroligt värdelös och ful jag var. Jag tänkte ut säkert 5 olika ursäkter för att kunna avboka mötet med Jessica och Viktor, och slippa visa mig. Monstret talade både högt och övertygande, som det alltid gör, att de kommer tycka att jag är ful, värdelös och att de skulle bli missnöjda med min medverkan i programmet, radera och välja att intervjua någon annan istället för mig. Hur kan någon vilja lyssna på min bleka röst?

Än värre hade det varit om de spelats in så folk kunde se mig samtidigt, för så ful som jag kände mig igår, så ful kan man inte ens föreställa sig att någon kan vara.

Jag fick bokstavligen tvinga mig på alla sätt för att överhuvudtaget komma iväg, det pågick ett krig, ett krig som jag vann, men som jag idag får lida för.. Idag avskyr jag mig själv mer än jag trodde var möjligt. Orden och rösten inom mig talar metodiskt och sakligt om för mig hur äcklig jag är, hur sned min näsa är, hur fula mina läppar är, och hur rynkig panna jag har, trots att jag bara är 26år. Jag borde minsann skämmas över hur ful jag är, och absolut inte visa mig ute, och absolut inte mitt på Östermalm som jag befinner mig på just i skrivande stund.

Nu sitter jag här på ett bibliotek, med en röst som skriker inom mig. En röst som säger att jag ska åka hem, ta en burk med tabletter och vänta på att döden ska komma och hämta mig. Paniken inom mig växer, jag har visat mig en kort vända på stan, och det är något jag inte kan, något som inte är acceptabelt när man är så jävla ful som jag är. När man inte har tillräckligt fina kläder och framförallt när man är fulast i världen. Bilder av alla de snygga människor jag stött på under min lilla tripp på stadens gator etsar sig fast, och blir som återkommande bilder framför mina öga. Jag tappar fokus på allt annat, och inom mig upplever jag de fruktansvärda komplexen andra människor får mig att känna..

Fick för mig att jag skulle gå in i en butik, trots att jag vet hur sårbar och utsatt jag blir i sådana miljöer, trots att jag vet att jag alltid mår dåligt av det, just för att istället för att njuta av klädernas färger, form och design får det mig att känna otillräcklig, ful och värdelös. Pressen på att ha de snyggaste kläderna, den perfekta looken gör mig förlamad. Även denna del av mig lyckas mitt monster förstöra för mig. Mode och kläder är nämligen det bästa jag vet, jag blir helt euforisk av en nyinköpt klädtrasa! Det känns jävligt att min passion sakta men säkert dödas av mitt monster.

Det känns förfärligt att varje stund är en kamp, en kamp för att inte bryta ihop, skrika och gråta över hur ful jag är.

Jag vet att jag måste uppbåda någon slags mental inställning för att kunna resa mig upp från bibliotekets fåtölj, ta mig ner till tunnelbanan, och åka hemåt. Hur det ska gå till vet jag inte, just nu vill jag bara skrika och gråta.. Skrika för att jag hatar det jag ser i spegeln, och gråta för att jag är så otroligt trött på att ständigt kämpa med detta. Jag vill inte genomgå en enda jävla dag till med det hat jag känner gentemot mot mig själv. Inte en enda dag till av detta förgörande och tärande tjattret i mitt huvud..

Jag måste bara ta mig hem, det är det enda fokus jag måste ha nu, att ta mig hem, hur det ska gå till vet jag inte, jag vet bara att kommer jag inte hem brister det snart. Gränsen ä nådd, och jag vill aldrig mer i hela mitt liv visa mig för någon igen. Det räcker att jag skäms över att jag visat mig ute nu, det räcker med att fått se alla perfekta ansikten den korta vända jag gick på stan.

Jag skäms, får ont i hjärtat och vill inte mer. I 14 år har jag levt med denna röst, i 14 år har den talat om hur ful och äcklig jag är. Det gör ont, jag vill gråta.

Imorgon vill jag inte ska komma, idag vill jag ska vara den sista dagen med smärta..

Jag slår ihop datorn, tar ett djupt andetag och går med skakiga ben mot tåget, försöker blunda, vill inte se några andra, vill inte att de ska se mig heller.. Jag är ful, de är fina.. Tårarna bränner innanför ögonlocken, måste bara ta mig hem..

Du är ful, de är de sista orden jag hör innan jag känner tårarna välla fram.. Du är ful ditt jävla äckel..

 

Ni kan lyssna på hela podavsnittet här:
https://podtail.com/sv/podcast/jag-ar-sjuk-i-huvudet/14-intervju-atstorningar