Riktiga Stephanie ljuger inte

Stundtals kan jag drabbas av en mäkta, tung hopplöshet när jag tänker på kampen jag för mot och stundtals med ätstörningen. Ibland känns det på snudd omöjligt och jag ser mig ”skaka galler” för resten av mitt liv.
Den är ju där hela tiden, rösten som säger åt mig att inte äta, träna, spy och stjäla mat. Varje tillfälle som ges, speciellt i stunder då jag är extra sårbar, vaknar den elaka djävulen inom mig till liv. Den är så lågt ifrån Stephanie det bara går. Allt den står för är INTE jag. Den RIKTIGA Stephanie ljuger inte. Hon är ärligheten själv, inte heller tar hon saker som inte är hennes. Hon tackar egentligen aldrig nej till en godsak som erbjuds och skulle högst troligen inte träna fullt så mycket.
Det gör ont att se hur ett missbruk, vilket som helst förstör och förgör ens sanna natur. Kampen jag och många med mig för är en daglig, stundtals minut till minut kamp. Ett aktivt val i varje vaken stund, och ångesten som kommer med det valet.
Jag bugar inför er alla där ute som kämpar med era demoner, det är ett osynligt krig men lika smärtsamt som de synliga vi ser på TV.
Trots det har jag ändå valt att kriga, av den enkla anledningen att orsakerna till att kriga tillslut blev större än att stanna i helvetes gap.