Vad jag funnit i mitt sökande efter liv

Jag ljuger om jag säger att jag funnit en mening med att leva. Vad jag däremot funnit i mitt sökande eller varande efter liv är följande: Det är mycket svårt att leva för att någon annan vill det. Att acceptera sin smärta, sårbarhet och tomhet ÄR en god väg mot frihet. Ett enda vänligt leende kan göra underverk för en sorgsen själ. Att våga prata om sina dödstankar och vemod hjälper. Det krävs enormt MOD till att våga dela så djupa, i vårt samhälle stigmatiserade tankar, men det är vad jag insett en av de största orsakerna till att jag är vid liv idag. Att se utanför sig själv när man lider är svårt. Men OM det går är det en stor vinst. Att ge en annan människa sin tid, sitt leende, en klapp på axeln, släppa någon över vägen, kan skapa mening i ett dödslängtande hjärta. Förkasta inte tårarnas kraft. Att gråta ÄR renande. Även när tårarna aldrig tycks ta slut. Underskatta inte hjärtats kraft. Håll din hand nära ditt hjärta så ofta det går. Även om inget känns. LÅTSAS! Ensamhet är sunt, gemenskap sundare. Ta den tiden det behövs för att finna ljuset igen. Det är ingen stress eller press. Livet väntar på dig. Försök acceptera att även detta är förgängligt. Vi är och kommer aldrig bli förskonade från smärta. Det är en del av livet och i varje mörk episod finns utrymme för växande. Hur otroligt och hånfullt det än kan verka, så är vi själva med våra tankar den största orsaken till vårt eget lidande. (Läs gärna denna mening om och om igen.) Jag är fast övertygad, utan möjlighet till att övertalas att enda vägen ur lidandet är att våga prata om det som gör ont. Döden är viktig, men livet livsviktigt!! Till alla oss som bär på dödstankar vill jag säga, vi är mod personifierade. Vi är krigarna längst fram i hären. Vi ÄR vår tids största gåva. I en värld full av påhittade leenden, fejkade liv och hat kan vi tillsammans skapa magi. Vi kan visa världen att det finns skörhet och skönhet bakom varje påtvingat leende. Att vår skörhet är något vackert i en alltför hård värld. Jag vet att vi kan bära det vi känner med stolthet och mod. För det krävs mod att leva. Mod jag vet att vi alla har. Till mig själv och alla er som på ett eller annat sätt lider, oavsett grad på skalan, vill jag från botten av mitt hjärta säga; Vi bär vår smärta tillsammans, och VET att vi också kan få känna livets vibrerande puls, och snälla, ge aldrig upp❤️