Vem är DU egentligen?

Att stå för den jag är har varit en stor svårighet för mig under större delen av mitt liv. Jag kände tidigt att den jag var inombords klingade fel med den jag såg ut att vara utåt sätt. Bilden av mig själv stämde verkligen inte överens med den ”stämpel” jag fick av omvärlden. I takt med att omvärldens bild och krav om och vem jag borde vara steg, blev allt det jag själv kände mindre viktigt. Till slut var jag inte längre jag, utan formad, styrd och lärd till att vara på ett visst vis för att få andas. För varje år som gick skrek mitt inre i panik. För varje lager av svält, hets, tvång, avundsjuka, jämförande och orimliga krav separerades jag allt mer från den jag egentligen var. En känslig, enkel, funderande, filosofisk tjej som hellre lekte med Barbie eller pratade med andar, än tävlade om vem som hade vackrast hår eller flest vänner. Ensamhet var aldrig något problem för mig och hur skulle den kunna vara det? Jag var aldrig ensam. Hade en värld fylld av vänner som ingen såg, men som jag tydligt kände närvaro från. Min sanning, min livstro och livsstil har alltid klingat så fel med hur jag sett ut, utåt. Och det var där det gick snett, mycket snett. När ens inre gråter av smärta bör man lyssna noga. Jag gjorde tvärtom, letade i det yttre, stängde av och lyssnade till det alla andra sa jag var och borde. ”Du är en Hollywoodfru”, ”Du är en modetjej”, ”Du ska jobba med styling”, ”Du borde leta upp en rik man,” ”Du kan bli modell” ,” Du är alltid så snygg”, ” Du borde bli advokat”, ”Du borde tjäna pengar på ditt utseende”, ”Du måste alltid ha fina kläder”, etc och så vidare.. Listan av kommentarer och andra människors väl valda åsikter kan göras lång. Mitt inre var dött, bortglömt för varje kommentar som innehöll ordet yta. Hur skulle jag orka hålla den fasad andra och samhället byggt upp om och åt mig, när mitt inre var allt annat än ytligt.. Det tog mig dit jag är idag till att inse att jag levt hela mitt liv efter vad andra trott sig veta om mig. Det har tagit mig hårt, djupt och ibland ( enligt min mening) onödigt ont att slutligen förstå att jag förnekat mig själv äkta liv i så många år. Hur vågar man stå för den man verkligen är? När världen vi lever i gör ALLT för att vi inte ska upptäcka och våga vara den vi är, på riktigt. Jag tror att de normer, ideal, krav och bilder vi skapat om oss själva, andra och världen faktiskt inte alls är något någon av oss skulle välja, om vi verkligen fick möjligheten till att leva som vårt förtryckta inre verkligen vill. Jag tror att fler skulle välja natur och enkelhet än stress, hets och betong. Jag tror att fler skulle älska än prata skit och hellre välja gemenskap än ensamhet. Gymmen skulle eka tomma och naturen och dess möjligheter ge oss de muskler och styrka vi behöver. Butikerna skulle bli färre och konsumtionen minska. Skvallerblaskorna skulle sina och bytas ut om rader om välmående, hopp och självkärlek. Vi skulle uppleva varje stund som nu och inte bekräftelse, suktande föreviga dem med flest likes. En hel industri skulle gå förlorad till förmån för äkta liv. Vi skulle förstå, en efter en att världen vi levt i tagit oss allt längre isär från vem vi verkligen är och att sanningen om den bär du själv. För varje dag som går av mitt liv väljer jag mer och mer att kliva ur vår världs drama, det är inte lätt men det går. Och vänder tillbaka, det gör jag aldrig ❤️