Hon där på bilden, i de svarta tightsen, den korta toppen och den svettiga pannan är ofta fylld av värme, bär på kronisk rädsla att inte duga och önskar hon kunde älska sig själv. Visste ni, att allt ni ser till hennes yttre intesäger ett skit om hur hennes inre är eller känns. Hennes yta har aldrig gjort hennes inre värld rättvis. Istället har hon blivit dömd, förlöjligad och aldrig riktigt tagen på allvar. Vet ni, när hon desperat, ensam och på snudd till att ta sitt liv, möttesav en läkarkår som inte kunde förstå hur hon kunde hata sig själv så mycket när hon var så vacker. Eller kuratorn som började prata om hur otacksam hon var när det finns de som hade det värre och har ett mycket mindre fördelaktigt yttre…Jo, tjena! Som omhon inte visste det redan, att en hel värld svälter, dör och drabbad av hemskheter. Kuratorns välvalda ord lindrade inte direkt ångesten och tomheten i bröstet. Ibland blir hon rädd när hon tänker på hur enkelt vi människor dömer varandra, som om ytan sa allt. I de stunder kan hon inte annat än undra om hon är den enda i världen som förstått att det vi ser med ögat inte säger allt. Även om hon ler nu bär hennes inre alltid på mer. Vi ÄR mer än det vi ser.