Det är mörkt och jag är redan ute. Några trötta joggare har också insett värdet av en tyst storstad och springer förbi mig. Trots att det är beckmörkt är solglasögonen på. Jag gråter. Ovanligt? Nej, inte alls. Heter man Stephanie Brown som jag tydligen gör enligt pappret är tårar, livsleda, tomhet, självkritik, meningslöshet och mörker en del av mig och mitt liv.
Inom mig ekar orden, -tänk positiva tankar, känn tacksamhet, tänk såhär, testa detta, terapi kan hjälpa dig få bort det, gör mer yoga, meditera mera, umgås med de du gillar, drick vatten, ät grönsaker, byt jobb, skaffa barn och så fortsätter det i all evighet.
”Solen håller på att gå upp och jag vill inget hellre än att plocka bort alla de mindre ”tjusiga” sidorna av mig”
Solen håller på att gå upp och jag vill inget hellre än att plocka bort alla de mindre ”tjusiga” sidorna av mig. -FAN, säger jag högt, så att kvinnan som kommer mot mig reagerar och svänger av.
-Vad är det för fel på mig? I ett helt liv har jag försökt att vara något jag inte är. Hur många timmar och år har jag inte lagt på att försöka plocka bort delar av mig själv, som jag och samhället värderat som sämre eller mindre bra. Det har ju indirekt varit som att bit för bit amputera bort viktiga delar av mig. Kanske inte en ytlig amputering men alltjämnt en inre.
-FAAAN, säger jag högt för mig själv igen. Det är inte konstigt att jag inte känner att jag platsar in och måste förändra allt med mig själv, när jag utför inre amputation av mig själv hela jääääääävla tiden.
Och det är här den nya insikten får sin början. För helt ärligt, hur ofta försöker vi inte plocka bort drag, personlighet och känslor hos oss själva? Gå i terapi för att sluta tänka, läs den där boken för att komma över din olycka, bli en bättre människa om du slutar oroa dig, skratta mer osv. Men hallå? Varför har vi blivit så duktiga på att plocka bort oss själva, istället för att lära oss acceptera våra drag? Förstår ni hur många års av lidande jag kunnat undvika om jag, istället för att försöka döva, trycka undan och spela roller, fått lära mig att allt jag känner, tycker och tänker är helt okej. Ta mitt mörker som exempel. Det är ingen nyhet att jag allt som oftast upplever livsleda, meningslöshet och har ett allmänt tungt sinne. Det har varit så i hela mitt liv och många gånger har det skapat enorma problem för mig, men inte av den orsaken man kan tro. För mörker, tomhet osv är egentligen inget ”fel” i sig. Det är när vi lägger värdering om bra, dåligt, okej att känns och fel att känna, som det blir laddat och skapar problem. Visst, så jättemegasuper kul är det inte att gå runt och känna meningslöshet, men det är inget fel i det. Än mindre något som MÅSTE försvinna eller tas bort. Men, problem uppstår när vi inte vill, får eller tror att det vi känner är okej. -Menar du att du alltid är deppig, Stephanie? Tycker du inte något är kul? Känner du aldrig glädje? Fy, jag skulle dö om jag kände som du gör. Har du inte tänkt att testa typ, medicin? Jag får ofta höra just detta, och nej, jag önskar ingen människa den tomhet och meningslöshet jag har, men jag önskar än hellre att slippa höjda ögonbryn och stämpeln, ”det kan inte vara normalt. Det måste gå att plocka bort”. Tack, men jag har gjort allt i min makt att försöka förgöra mig själv, genom att amputera min personlighet. Resultatet? Än mer självhat, oro, rädsla, ångest, panik, jakt, hets och krav. Självanklagelserna när inga mediciner, böcker, terapiformer eller yttre ting gjort mig, NORMAL har varit stora. -Det är fel på dig, Stephanie.
Känner du igen dig? Hur många gånger har du inte försökt att plocka bort sidor av dig själv, för att duga, passa in och stå ut med att vara i din egen kropp och person? Jag tror det är många.. För detta är något vi alla gör på ett eller annat sätt.
”Vi lär oss tidigt att det som är ”fult” ska bort till förmån för det ”fina””
Vi lär oss tidigt att det som är ”fult” ska bort till förmån för det ”fina”. Men som jag förstått det är vi inga upplysta ”jävlar” utan känslor, tankar och problem. Vi ÄR ju för satan i gatan PROBLEMET självt!!! Hur plockar man bort egenskaper som gör oss till dem vi är? När tänkte du senast något negativt om sidor hos dig själv? Typ nu.. När skämdes du sist över att du exempelvis har svårt för att räkna? När bannade du dig själv för att du inte tycker det är kul att träna? Vad önskar du att du var? Smartare? Snyggare? Mindre lat? Bättre på att skriva? Vad önskar du att du inte var? Lat, bekväm, tom, lögnare? Listan över vad vi försöker trycka bort är lång och det är mycket tragiskt. För vi kommer aldrig kunna bli vän med den vi är om vi fortsätter fylla på den. Det går inte att plocka bort äpplena ut äppelkakan för då blir det ingen äppelkaka utan bara en kaka. Samma är det med den vi är.
”Du kan inte plocka bort din personlighet och sen tro att du är du”
Du kan inte plocka bort din personlighet och sen tro att du är du. Om du inte gillar äpplena i äppelkakan, väljer du antingen en annan kaka eller så lär du dig att acceptera att det finns äpple i en äppelkaka. Samma är med den du är. Antingen väljer du att vara någon annan eller så lär du dig att acceptera sidor av dig själv. När man inte längre behöver kriga, slåss och försöka så förbannat mycket blir de där ”skuggsidorna” man har så mycket enklare att ta hand om. Vi slåss och krigar så otroligt många onödiga slagsmål och krig med oss själva, att all den tid vi lägger på det skulle kunna få oss att uppfinna en ny galax. Allt motstånd vi uppbådar för att vi vill vara, känna, tycka och tänka på ett visst sätt är enormt. När jag förstod att det inte var något fel på att jag var dyster, mörk och värdelös på matematik blev jag på ett sätt gladare, ljusare, mer värdefull och kunde lättare räkna ihop 2+2.Visst, någon Einstein lär jag aldrig bli men det är inte heller det jag önskar bli.
Jag önskar istället att vi inte ska vara så satans kåta på att plocka bort sidor hos oss som vi inte gillar, till förmån för att bara bli än mer olyckliga och vilse. Det låter befängt om jag bad dig amputera ditt fullt fungerande ben för att det har en fläck. Lika befängt är det att amputera dina känslor, egenskaper etc, bara för att de inte ”passar in” i vår värld om perfekt, bra, gott, kul, lycklig, lyckad, framgångsrik, tacksam, rolig, populär, rätt och riktig. Jag hoppas jag skapat en tanke och reflektion om ditt eget mod till att våga vara den du är. Det eller du är inget som behöver tas bort, endast accepteras och bli vän med. Det finns verkligen ingen människa, människor, ideal, medier, normer, böcker, myndigheter eller pengar i hela världen vars röst kan och ska tala om för dig att du måste ändra och trycka bort. Du är människa, en livslevande person med ett helt hav av inre tankar, känslor och drag. Var inte rädd för dem!!
Bjud in dem, håll de i handen och amputera inte något som är absolut och fullständigt friskt.
All kärlek,
Stephanie