Browsing Category
Archive

I fönstren lyser den röda ljusstaken och vore det inte för den stora sjukhussängen och alla sladdar som är kopplade till mig, kan man nästan tro att allt är sådär mysigt, perfekt juligt. Men livet är som vi alla vet, förutom på instagram inte alltid som det ser ut att vara. Vore ni där, skulle ni se den högst förtvivlade mamman torka sina tårar och förtvivlat försöka förstå att hennes äldsta och mycket högt älskade dottern precis återvänt från det döda.

“Mamman står där själv, ingen make, inga vänner eller andra barn”

Mamman står där själv, ingen make, inga vänner eller andra barn. Hon är ensam som hon varit genom alla de år hennes dotter gjort allt för att förgöra sig själv. Genom skolåren, efter studenten fram till nu, vid 24 års ålder är allt slut.  Hon bär på en smärtan ingen som inte själv stått vid sidan om förstår. I 15 år har hon sett sin vackra, modiga, fantastiska indianflicka göra sig så så såååååå illa.  Det är som om alla år spelas upp för hennes inre och hur hon än försöker att tränga och trycka bort är filmen av minnen för hennes inre så verklig. Läkaren som aldrig förstod, terapeuten som hävdade att ”anorexin tog semester” och stängde ner kliniken över sommaren.  Oförståelsen inför att hennes dotter faktiskt inte alls såg sin egen skönhet. De många timmarna framför datorn, i telefonen eller i andra forum, för att försöka få ”rätt” hjälp. Någon som lyssnade och faktiskt förstod helvetet som plötsligt klev innanför hemmets dörrar och lämnade en hel familj i desperation. Men ingen som ville, kunde eller hade tiden att ens förädla förstå.. Hon har ont där hon står och försöker förstå hur det kunde gå såhär långt.. Det finns inga plåster eller mediciner som kan ta bort de blåmärken hon bär på. De är där i varje vaken stund och gör extra ont när den stora maskinen med sladdar piper till.
-Nu där hon igen. Denna gången förlorar jag henne på riktigt.

“På ett sätt önskar hon att det otänkbara skulle ha skett, att hennes dotter vore död”

På ett sätt önskar hon att det otänkbara skulle ha skett, att hennes dotter vore död, borta och äntligen i frid. Alla åren av just DEN rädslan har tagit ut sin rätt. Det redan tunna ljusa håret har senaste tiden fallit av i stora mängder. När hon drar med den hand hon en gång smekte sin älskade dotters kind för första gången, känner hon de kala fläckarna. Missförstå inte den mycket utbrända mamman, hon ÄLSKAR sin Pocahontas mer än ord kan beskriva, men åren av oro, ängslan och hoten om självmord har gjort henne desperat. Så desperat att hon bara vill få frid, lugn och ro i sin söndertrasade mamma själ. Om hennes dotter inte längre fanns skulle inte problemen försvinna men oron, ångesten, paniken och den ständiga rädslan över att en dag komma hem till ett hem där dottern valt att avsluta sitt liv.. ja.. den rädslan och smärtan har släckt allt som kallas liv. Ingen förälder vill se sitt älskade barn dö men tanken på att slippa all smärta som dottern orsakat och orsakar är befriande.. Död, borta men på en säker plats och utan en möjlighet att fortsätta göra sig själv och familjen illa. En gravplats eller nej, dottern med det tjocka håret vill inte bli begravd. Hon vill kastas med vinden utöver havet.  Vackert och tragiskt, precis som dotterns liv.. Mamman tar några steg fram till den stora sjukhussängen och på något vis är det som om de är de första steg hon någonsin tagit. Under det stora täcket ligger hennes förstfödda, så liten, så söndertrasad, så oigenkännlig men i själen lika förbaskat vacker och god. De höga kindben har tappat lystern och den djupa smilgropen på hennes högra kind har inte synts till på månader, kanske år? Håret är tunt, sprött och knappt värt att kalla hår.. Tänk, det en gång långa, tjocka håret är borta.  En liten salt tår rullar ner längst mamman kind. Om det finns en enda sak hon önskar i just den stunden är det inte att dottern ska bli frisk, utan att ingen annan förälder, anhörig eller vän någonsin ska behöva gå igenom det helvete hon gjort och fortsätter att göra..

“Att vara anhörig till någon som lider är helvetet på jorden..”

Att vara anhörig till någon som lider är helvetet på jorden.. Mamman jag pratar om har ett namn och heter Liselotte Brown och är som ni kanske förstått min älskade mamma. I ur och skur har hon stått vid min sida och lidit mer än ord någonsin kan beskriva. Hon har varit en av alla de andra anhöriga som lidit hårt av att se sitt älskade barn sakta förtvina. I 20 år har hon fört inte bara en kamp för att få mig att bara orka fortsätta andas utan även fortsätta andas själv. Alla läkarbesök som ändå slutat med att hon fått fortsätta andas åt mig. Timmarna, månaderna och åren hon lagt på att köra mig fram och tillbaka mellan akutpsykiatrin, öppna psykiatrin eller vårdcentralen, utan hjälp eller framgång.

“-Här, ge Stephanie denna lugnande tabletten, efter ett av alla mina andra försök till att avsluta mitt liv. En Tablett. Hur räddar en jävla tablett en hel familj i kras?”


-Här, ge Stephanie denna lugnande tabletten, efter ett av alla mina andra försök till att avsluta mitt liv. En Tablett. Hur räddar en jävla tablett en hel familj i kras? Den räddar ingen annan än läkarens kvot av statisk. Jag var sjuk. Visst, utan min sjukdom hade min mamma och syskon heller aldrig varit anhöriga till någon som lider. Så, visst vore det givet att fokus hamnade på att hjälpa mig, men de som vandrar vid sidan om? De som andas åt sina sjuka anhöriga, varför är det ingen som ser dem? Under alla de år jag var sjuk fick min mamma aldrig frågan;
-hur mår du?
Hon var som en kokande gryta full av frustration, hat, ilska, sorg och desperat förtvivlan, men ingen såg eller ville se. Hur orkar man som anhörig? Speciellt när tiden går och blir månader och slutligen år.. Jag ville inte bli frisk. Det var så enkelt för mig men inte fullt lika enkelt för min mamma. Hon såg hur sjuk jag var och hur mycket sjukare jag också blev. Varför vill Stephanie inte bli frisk? Min kloka, fantastiska, underbara dotter vill inte ha ett liv. Hon vill dö. Hon hatar sig själv och vill inte förändra.  Det enda jag ville förändra var min yta i min desperata jakt efter att bli fin. Hur hanterar man det som anhörig? När man ser hur personen man en gång gav livet förbyts till en oigenkännligt monster. Det gör ont, så in åt helvetes ont.  Vad gör man när den vackraste varelse man vet inte ser det själv utan sakta förvandlas till plast? Mamma har aldrig stöttat mina operationer och aldrig önskat mig annorlunda, allt hon önskat är att jag ska må bra och vilja leva. Att vara anhörig till en som lider är inget man väljer, det är något man plötsligt bara  är.  De har inte samma val som den som är sjuk har, att välja. Min mamma kunde välja att stänga bort mig men det är nog inget som någon vettig mamma någonsin skulle göra. Istället gav hon allt för att jag skulle välja det självklara, livet. Hon och alla andra anhöriga blir indirekt påverkade av de val vi som sjuka gör eller tar. Min tanke var aldrig att skada mina nära men det blev så vare sig jag ville det eller inte.  Idag bär vi alla på ärren efter åren jag varit sjuk. Min bror på sitt vis, min lillasyster på sitt och mamma, ja, hon är högst troligen den som bär på flest ärr, vissa av dem fortfarande färska.  Det är svårt att inte bli påverkad av det som en gång varit men vi försöker.  Jag ser många anhöriga som lider och önskar av hela mitt hjärta att jag kunde ta bort deras smärta. En smärta jag tyvärr inte lyckades plocka bort hos mina egna nära och kära. Tanken med detta avsnittet handlar inte om att komma med lösningar eller plocka bort smärtan som anhöriga har. Jag ville bara dela min och mina anhörigas resa och kanske också skänka hopp.  När jag frågar min mamma hur hon orkade stå vid min sida i alla år svarar hon alltid samma;
-för jag visste att du en dag skulle vända. Det fanns inget annat. Jag har alltid trott på dig, Stephanie. Med henne fantastiska ord vill jag avslutningsvis säga till dig som är anhörig, ge aldrig upp. Så länge det finns liv finns det hopp!

All kärlek.♥️


Podcast – Att vara anhörig till en som lider