Acceptans hit och acceptans dit. Fattar någon egentligen dess innebörd?

Jag står framför spegeln och hör alla de psykologer, läkare, kuratorer, vänner, självhjälpsböcker, kroppsaktivister, (tänk att det ens ska behöva finnas) och ny frälsta, sjunga i kör, det jag redan vet men aldrig någonsin förstått, ”acceptans! Acceptera att det är såhär du ser ut och kom till jorden. Släpp allt och bara låt dig falla in i acceptansens underbara och befriande värld.”
Jag är 32-år, en månad och några dagar gammal. Mitt liv har varit allt annat än enkelt. Men och andra sidan, vems är det egentligen?Jag har försökt på alla sätt att kämpa emot mig själv men framförallt livet.
I mitt vokabulär fanns ord som, perfekt, duktig, snygg, bra, framgångsrik, mer, mest, lyckad och lyckas. Inga av dessa ord handlade eller beskrev mig, nej, då var det ett helt annat språk och ord som användes, äcklig, värdelös, ful, dålig, misslyckad och sämst.
Detta var min vardag under alltför lång tid och säkert kan du också känna igen dig i det.
Att vända ett helt liv med inmatade åsikter, normer, värderingar och krav tar tid, kanske ett helt liv?
Räcker det att sluta fred och acceptera det som varit, det som är och sen komma skall?
Räckte omvärldens väl valda ord och meningar om ”acceptera, släpp taget, let it gooooooooo” mig att bli den jag är idag?

“Är det acceptans som vänt mitt liv helt upp och ner? Är det acceptans som gjort att jag kunnat gå vidare, trots övergrepp, slag, hårda ord, en frånvarande, söndersprucken pappa?”

Är det acceptans som vänt mitt liv helt upp och ner? Är det acceptans som gjort att jag kunnat gå vidare, trots övergrepp, slag, hårda ord, en frånvarande, söndersprucken pappa?
Är det det där magiska ordet, enligt böckerna, acceptans som gjort att jag idag kan se min kropp, trots en viktökning och mer fett?
Har acceptans betytt en ny början och ett slut på lidelse, krav, hat, jakt och hets? Vänner, både jag och nej.. För det är lätt att prata och acceptans, skryta om hur bra man är på att köpa allt som det är och vara lugn i det. Allt är enkelt i teorin men svårare när det krävs praktiserande av det.
Fan, det är ju lätt att säga, ”jag accepterar att mina lår är stora och tänker från och med nu älska dem”, i teorin, men satan i gatan så svårt det är att lägga sig på stranden med de dallriga låren och känna sig ”attraktiva accepterande”. Visst är det enkelt att säga, ”jag accepterar att jag aldrig kan dricka igen då jag är nykter alkoholist” i teorin eller terapin för den delen också, men en helt annan sak när det ska praktiseras.
Jag tror ibland att vi tar för lätt på ordet, acceptans. Vi kastar oss med det som om det vore popcorn på bio och tänker inte efter vad dess innebörd egentligen är. Så har det åtminstone varit för mig och jag kan som bekant bara prata för mig själv…
Jag har bedragit mig själv så många gånger gällande mitt förhållande med acceptans, och på blekaste allvar trott att jag fattat galoppen.
Men när verkligheten gjort sig obehagligt påmind har jag absolut inte alls varit vidare accepterande. Snarare har jag stretat emot, kämpat och gjort ALLT för att inte acceptera livet eller mig själv.
Varför? För acceptans har känt som en kontrollförlust, ett, ”jag ger upp och blir en fet padda på direkten”.
Acceptans har låtit tråkigt och som att nöja sig med det enkla, lilla och sina fel och brister.

“Jag har ju som bekant kämpar ett helt liv med att bli perfekt och hur skulle jag då kunna acceptera något annat än just det?”

Jag har ju som bekant kämpar ett helt liv med att bli perfekt och hur skulle jag då kunna acceptera något annat än just det?
Kul för andra som ”accepterar” sitt förflutna, kropp eller att de aldrig kommer bli fotbollsproffset hela världen vill lira med.
För mig var det aldrig någonsin en fråga om att acceptera att jag kanske inte hade de långa benen för att bli modell, eller inte kunde köpa de dyraste märkeskläderna när jag gick i skola.
Aldrig i hela mitt liv att det var något att acceptera. Och det är här jag står idag, med ena foten i acceptansens fridfulla värld och den andra i världen där acceptans är fel, misslyckat och inte ens ett alternativ.
För säkert är acceptans och dess mening oerhört befriande för den som verkligen praktiserar det, men i en värld där vi knappats behöver acceptera något fel, jobbigt, konstigt eller missbildade alls, känns acceptans rätt meningslöst. För tänk, vi får tidigt höra att vi inte ska vara oss själva, prestera lite mer, bli lite duktigare, finare och lyckade. Sen när man drivits till randen av utbrändhet, sjukdom, förlust och kris kommer böckerna med ett 10-dagars program om hur du ska acceptera dig själv och ditt liv.
”Du är värdefull, bra, fantastisk och duger precis som du är.” Ja, ni vet själva.. Och kanske accepterar man ett uns av allt som varit, är och hur man ser ut och vad man har. Men så fort man sticker den ”ny” accepterade kroppen och knoppen utanför dörren blir man överröst med allt som INTE rimmar med acceptans, ”Ät fisk så blir du ännu smartare, fettsug de dallriga låren, operera den sneda näsan, köp en finare pool, ta ett lån så du kan köpa det du accepterade att du inte kunde”.
Listan kan göras lång och längre än så. Förstår ni vart jag vill komma? Så fort vi försöker ge oss själva och det livet ger oss, en möjlig, rättvis chans till acceptans försvinner den i ruset och skriken av allt som inte är acceptans, gör si, förändra så, tänk såhär, lev så, gå dit, gå inte dit.

“Hur i hela världen ska acceptans kunna praktiseras när vi ständigt blir mål för dess motsats?”

Hur i hela världen ska acceptans kunna praktiseras när vi ständigt blir mål för dess motsats? Vad är det du själv inte kan acceptera men innerst inne vet du borde? Hur mycket tid lägger vi ner på att försöka förändra det som varit? Acceptans är frid på jorden men bara för att något verkar fridfullt betyder det inte att det slutar göra ont.
Idag har jag ett helt annat förhållande till acceptans och har förstått att det vilar lika mycket nyanser i dess innebörd som i livet självt.
Det är enkelt att acceptera vädret för det kan jag ändå inte rå på. Min kropp är det svårare med för där vet jag att jag faktiskt KAN förändra den, genom svält, överätning, träning, plast hit, sprutor dit och så vidare.
Det som förr var accepterat kan idag behandlas. Hemskt? Ja, på ett sätt tycker jag det är det. Vissa dagar är det lättare att acceptera det faktum att jag lagt 20 år på att förgöra mig själv, andra dagar när jag blir påmind om annat gör det så ont att jag vill kasta acceptans långt åt helvete.
Ibland, när jag är en mer tillfredsställd Stephanie kan jag acceptera att jag aldrig kommer att träffa min pappa, andra dagar blir såret förstorat och jag vill inte alls acceptera att han drogade och söp sig själv till döds.
Vissa dagar kan jag fästa blicken på min kropp och acceptera att de där låååååånga modellbenen inte är en del av mitt liv, medans andra dagar är jag beredd att dö för att de inte är lååååånga.
Vissa stunder kan jag acceptera att en av mina närmaste vänner tagit sitt liv. Jag kan förstå varför, smärtan och allt det där.
Men andra stunder vägrar jag acceptera, fan, jag saknar henne! Varför? Kom tillbaka! Det finns så många exempel på hur lätt det är att falla in och ut ur acceptansens varma famn. Acceptera att man är beroende, missbrukare, inte kan få barn, är dömd till fängelse, inte kom in på utbildningen, att någon dör, blir sjuk etc.
Så, jag tror inte det är ett enda statiskt accepterande som skänker oss lättnad, frid och ro. Istället tror jag att det alltid kommer vara så att vi kastas in och ur acceptans, och kanske är det som är att acceptera? Att vi aldrig någonsin kan göra det med allt och alltid…


Podcast – Hur i hela världen ska acceptans kunna praktiseras när vi ständigt blir mål för dess motsats?