Antagande och Dömande

”Wow! Hen måste vara rik, med ett fint hem och perfekt liv”. Inom loppet av några sekunder har jag antagit att hen framför mig, i sin tjusiga bil måste vara rik och lyckad.
Varför? Jo, för bilen är av ett märke som kostar mynt. Och kör man runt i en sådan är man automatiskt rik. Känner ni igen er? Hur vi inom loppet av sekunder ser något och sen skapar en historia av ett enda intryck. Det kan egentligen vara alltifrån en väska, byxor, mat till hur kroppen ser ut.
Vi låter som bekant allt vi kan se styra våra tankar om varandra.

”Oj, hem har en stor mage. Hen måste äta alldeles för mycket. Hen sitter säkert hemma och äter fettiga chips varje kväll. Det är inte konstigt att hen är fet”


”Oj, hem har en stor mage. Hen måste äta alldeles för mycket. Hen sitter säkert hemma och äter fettiga chips varje kväll. Det är inte konstigt att hen är fet”.
”Oh, hen är så brun. Hen måste sola jättemycket och inte bry sig om sin hy alls. Så dåligt”.
”Vilken kropp! Hen tycker säkert att hen är skit snygg. Annars hade hen aldrig gått i en sådan kort tröja och visat så mycket hud. Hen måste vara lycklig och är säkert bjuden på alla fester och jämt utbjuden.”
”Usch stackarn som ligger på parkbänken och sover. Säkert uteliggare som lägger varenda ihop tiggd peng på droger istället för att ta tag i sitt tragiska liv”.
Listan över hur vi dömer, antar och make up our own stories om andras liv är så många att det tillslut blir svårt att skilja på verkligt och ej.
Hur många gånger har inte du själv antagit saker om andra? Utan att ha en enda aning. För det är just det, vi kan inte veta. Vi har noll aning, koll eller magiska egenskaper för att kunna veta exakt vad en annan människa tänker, har, är och vill.
Lika lite som vi kan lita på att andra vet vad som är exakt rätt för just en själv.
”Oj, titta på hen! Nu bygger de pool och förra månaden reste de jorden runt. De måste ha vunnit på lotto eller så lever de på lånade pengar. Något skumt är det allt. För sådär kan man inte leva”.
Hur vet vi egentligen vad andra gör och har för sig? Har vi någon som helst aning egentligen? Nej, vi antar istället för det är både roligare och mer irriterande än att, om man nu verkligen MÅSTE veta, fråga.

“Vi älskar att anta, tro och döma. Det skapar en avundsjuka men också ett jämförande om vem som är störst och bäst i flocken.”

Vi älskar att anta, tro och döma. Det skapar en avundsjuka men också ett jämförande om vem som är störst och bäst i flocken.
Vi antar om de som verkar vara högre än oss i rang och dömer de som verkar lägre.
Varför? Jo, för vi älskar det och oftast går det på en millisekund utan att vi ens reflektera över att vi faktiskt gjorde det.
”Men, nej! Jag dömer aldrig någon. Alla får vara och göra preciiiiiiis som de vill. Det bryr jag mig inte om. Det är bara kul när det kommer någon med grönt hår”.
I don’t believe you. Nej, jag gör faktiskt inte det. För även den mest ”accepterande och alla är lika mycket värda människan” dömer och antar.
Det är som ett ticks vi gjort så många gånger att det blir automatiskt.
I min egen påhittade värld jag skapar utifrån vad mina alldeles för stora och ibland väl nyfikna ögon fångar upp, ser jag själv hur jag bygger sagor som egentligen inte har någon som helst förankring i verkligheten.
För visst är det så att vi lägger värde och värderingar i olika stilar, ting, prylar, ord, kroppar och yta? Vi lever i en gemenskap av normer och ideal, alla med ett värde om bra, rätt, dåligt, fel, opassande, rik och fattig osv. Allt som finns, allt vi ser har vi satt ett värde på. Kanske inte för att vi själva egentligen tycker så utan för att vi hört, sett och lärt oss att det är så.
Ta exemplet om uteliggaren. Vi har lärt oss att en uteliggare är fattig, missbrukare och fuckat upp sitt liv. Vi drar igång en hel serie i huvudet om hens förra liv och kanske hens stackars barn som nu inte har en förälder. De kommer säkert gå åt helvetet för dem med. Infödda i missbruk. Usch!”.
Men så vitt jag vet har vi egentligen inte den blekaste aning om hen verkligen är fattig, missbrukare eller har barn. Kanske är hen rik som satan men trivs att bo på en parkbänk? Tänk på den dyra bilen med den snygga personen i den. Säkert rik som satan för hen ärvt pengarna av sina rika föräldrar. Hen har säkert pool också.
Men vet vi det med säkerhet? Hen kanske inte ens äger bilen? Hen kanske bara kör den till verkstaden eller lånat den av sin sjuka far som snart ska dö i cancer.
Vad vet vi? Du? Jag? Inte ett skit men ändå går vi igång, lägger till, drar ifrån och skapar historier värre än Steven Spielberg.
Jag tror faktiskt, om man bortser från vårt eget tugg och tankar om att inte duga, rädslor, planering och stress med att få ihop livet, är det antaganden och dömande vi ägnar stor del till att göra. Det är så enkelt och sker som jag sagt på automatik.
Går det att sluta? Kan man slippa att dels döma och anta om andra men också slippa bli utsatt för det? Jag tror inte det. Kanske om du är 2000-talets egna Buddha med ett sinne kallat upplyst.

“bara för att något är omöjligt betyder inte att man ska sluta kämpa, tro eller jobba för att göra det omöjliga möjligt”

Men annars tror jag det är på stört omöjligt. Men bara för att något är omöjligt betyder inte att man ska sluta kämpa, tro eller jobba för att göra det omöjliga möjligt.
För egen del har jag förstått att det handlar om att våga erkänna för sig själv att man dömer och antar hej vilt, men att också vilja förändra det.
Att ligga steget före sina tankar kanske ibland är svårt men det är också okej att ligga efter dem, bara det hjälper en att bli mer observant nästa gång.
För du, jag, vi kommer fortsätta måla upp fler osanna bilder i vårt inre utefter vad våra ögon ser och uppfattar.
Däremot tror jag att om vi blir medvetna om det kan vi också göra det mindre eller åtminstone komma på oss själva med att göra det.
För helt ärligt, vem har vi egentligen rätt att döma? Ingen skulle jag vilja säga, inte ens när vi VET har vi.
För en dag är det kanske du som sover på parkbänken eller inväntar din fars död.


Podcast – Antagande och dömande