Är det fult att ljuga?

Om någon skulle be mig summera mitt liv skulle jag be dem läsa min bok. Där står allt. Skulle de sen be mig säga tre ord som tydligt beskriver livet jag levt skulle jag säga, olycklig, extremt självkritisk och lögner. Massor av löööööögner. Ja, det är inget jag direkt är stolt över. Snarare skäms jag. Bilden av den Stephanie jag så hårt försökt vara och ge sken av har inte varit att framstå som en lögnare.

“Faktiskt skulle jag hellre kallas dum i huvudet än lögnare”

Faktiskt skulle jag hellre kallas dum i huvudet än lögnare. Ändå är det precis det jag varit, en riktig jävla lögnare. Hur kan en hederlig, rekorderlig och ärlig människa som jag, bli en rakt igenom lögnare? Det är enkelt. Alltför enkelt. I mitt fall var där många orsaker, så som en elak styvpappa, ätstörning och en extremt låg självkänsla. Kanske sitter dem ihop alla tre? Hade jag haft en bra självkänsla hade jag kanske inte heller behövt ta åt mig av min styvpappas elakheter? Ätstörningen hade kanske inte heller gjort storartad entré? Vad vet jag? Inte jättemycket egentligen.

“Men detta vet jag, lögner är inget annat än fel. De förstör, förändrar, skapar oro, osäkerhet,”

Men detta vet jag, lögner är inget annat än fel. De förstör, förändrar, skapar oro, osäkerhet, missförstånd och så sjukt mycket felaktigheter. Ändå fortsätter vi att använda dem. Alla ljuger. Det är enkelt. Addera lite krydda till historien eller framställa sig i bättre dager. Dra ifrån när man inte vill vara ärlig eller det inte låter bra. Vad man än finner för ”giltig” orsak till att ljuga är det ändå att inte vara ärlig. För egen del lärde jag mig snabbt att ljuga var fult. Det var inget vi gjorde hemma. Där var ärlighet något vi värderade högre än kärlek, nästan. Så med det i ryggsäcken mötte jag livet och trodde i min dumhet att andra också hade samma värdering. Fel hade jag. Big time. Many jävla times. Jag lärde mig snabbt att ljuga är som att försköna verkligheten och en själv. Men även slippa ta ansvar och enkelt kunna komma undan det som känns jobbigt och obekvämt. Min styvpappa gjorde mitt liv mycket obekvämt. I tio långa år var det jävligt (förlåt för de fula orden. Men jag har inga andra som verkligen beskriver hur illa det var) påfrestande att heta Stephanie. För att orka, stå ut och slippa hans tjat och ”välvalda” ord blev lögnerna en överlevnadsstrategi. Faktiskt, till mitt försvar. Om det nu behövs, ljög vi allihopa i hopp om att slippa hans elakheter.Jag mådde aldrig bra av att ljuga. Men som alla vet blir det snabbt en vana. Ibland vet jag inte om jag ljög för att skydda han eller mig..
När jag sen blev sjuk blev lögnerna än värre. Trodde jag att jag ljugit mycket innan var det inget i jämförelse med vad jag gjorde sen. Lögnerna haglade konstant och blev värre och värre. Jag ljög om ALLT. Jag hade blivit en stor fet lögn.

“Mitt liv var baserat på lögner och det värsta var att jag inte längre visste vad som var sant och inte”

Mitt liv var baserat på lögner och det värsta var att jag inte längre visste vad som var sant och inte. Så.. Jag fortsatte. Varför sluta när man kan fortsätta? Det går att ljuga om allt. Det är ingen svårighet alls. Det svåra är att hålla isär allt.Inom mig skrek de gamla värderingarna, ”Ljuga gör vi inte. Ärlighet är a och o”. Jag mådde så extremt dåligt. Men kunde inte sluta. Som en drog eller beroende som verkar omöjligt att få stopp på. För många är lögner något man inte ens tänker på. De är så enkla att ta till. Och vad är att ljuga? Är det när man står med vännen i provhytten och på heder och samvete lovar (ljuger) om den vita kjolen, som faktiskt sitter för jävligt. ”Sitter super fint, Jenny. Du ser inte ett dugg tjock ut”. Eller är otrohet att ljuga? Och när man tackar nej till träffen för man är ”host, host” sjuk?Det finns så mycket lögner så gränsen för dem suddas ut.

“Att sluta ljuga är som att sluta missbruka. Jobbigt, jävligt och förenat med många återfall”

Att sluta ljuga är som att sluta missbruka. Jobbigt, jävligt och förenat med många återfall. När jag bestämde mig för att ta mitt liv tillbaka var lögnerna något jag var tvungen att möta. Det fanns ingen annan väg, när hela jag och mitt liv var just en lögn. Suck, det var både skrämmande och så oerhört skamligt att ”komma ut” och erkänna att jag var en lögnare.”Hej, jag heter Stephanie och jag är en tvättäkta lier. Den du trott jag varit, syster, dotter, vän eller flickvän har aldrig varit jag. Det har bara varit lögner”. Är livet slut för att man vågar erkänna något som anses vara fel? Kan man sluta ljuga? Ja och åter ja! Jag blev tvungen att rensa, ändra och göra det jag var mest rädd för- tala sanning. Lögner och att ljuga finns i alla sammanhang. Vi ljuger inför andra och vi ljuger för oss själva. Viket som är värst vet jag inte. En lögn är trots allt alltid en lögn. Oavsett vem den är riktad mot. Idag ljuger jag inte längre. Visst ser jag att tendens till att göra det är där. Men jag har lärt mig att sanningen alltid är bättre. Visst gör den ont. Många gånger gör just sanningen så otroligt ont. Men lögnerna gör ondare och skördar fler offer. I en värld där lögner är vardagsmat och sanning svår att finna måste man stå på sig. Om det finns en enda bra värdering att lämna vidare vore det den om ärlighet. Lögner och att ljuga kan verka som en god idé i stunder av rädsla och andra oroligheter. Men kom ihåg detta, ärlighet varar alltid längst. Det är då man kan leva med gott samvete och veta att man trots allt varit sann. Mot både andra och sig själv.

“Kom ihåg detta, ärlighet varar alltid längs”


Podcast – Är det fult att ljuga?