Är det skonsammare för den låga självkänslan att möta människor som är ”fulare” och mindre ”attraktiva” än en själv?

Jag står på gymmet mellan två set och försöker kämpa med att inte gå itu av jämförandet av andras kroppar och yta.
Vi, jag och min kropp har som bekant levt såhär så länge jag kan minnas. I jämförande, avundsjuka och ständig besiktning av andras kroppar och utseende. Idag är som ni förstår inget undantag.
Vad som däremot faktiskt ÄR avvikande är den insikt och ”aha upplevelse” som faktiskt infinner sig. Kanske är det som alla lärda säger, ”allt har sin tid”. Och nu var det min tid att inse just detta..

“Tjejen som tränar vid min sida skapar mindervärdeskomplex hos mig”

Tjejen som tränar vid min sida skapar mindervärdeskomplex hos mig. Osäkerheten kring min kropp är ständigt där. Det behövs varken speglar eller andra människor med perfekta kroppar i samma rum, för att jag ska hata den. Och visst vore det jävligt skönt om hela världens befolkning var osynliga. Då hade jag åtminstone sluppit ”kroppsbesiktningarna” av andra och mig själv. Och det där där det slår mig, i självhatets och den självkritiska röstens närvaro, att jag, Stephanie Anna Brown letar fel på tjejen bredvid mig. Jag, Stephanie som vill plocka bort all världens självhat, dömande, kroppsbesiktning, fixering och hets, jag dömer min nästa efter konstens alla jävla regler. ”Hon har inga fixade naglar”. ”Hon har inga coola träningskläder”. ”Hon har tunt hår”. “Hon har en finne på hakan”. Listan kan göras lång och längre än det. Varför gör jag så? Letar fel på en annan tjej som säkerligen också kämpar med att finna sitt värde i en värd full av press.

“Varför mår jag bättre när jag synar henne och petar på felen? Jo, för min låga självkänsla och rädsla att inte duga blir lättare att hantera då.”

Varför mår jag bättre när jag synar henne och petar på felen?
Jo, för min låga självkänsla och rädsla att inte duga blir lättare att hantera då. Alla år som förflutit i hatets, komplexen och värdelöshet har gjort mig skev. Och om jag inte missminner mig är vår vilja att överleva större än något annat, även om man hatar sig själv. Det har med andra ord blivit så jag orkar fortsätta gå upp och ut. Det är genom att leta efter brister hos andra jag överlever en dag till i mitt självhatande och högst självcentrerade fängelse. Nu förstår jag att det är så jag gjort i så många år utan att ens reflektera över det. Nu greppar jag att det högst troligen är så vi människor gör för att orka stå ut med våran inte kritiska domare.
Och tyvärr är jag inget undantag. Måste man ha låg självkänsla för att syna andra? Både jag och nej tror jag. Men risken ökar om du krigar med dig själv. Då blir det enklare att leta fel och brister hos andra. Men här måste jag också poängtera att detta inte har något med felsökandet av en själv. För det är som ni vet gigantiskt när man lider av low self esteem.
Jag frågar min sambo som är god självkänsla personifierad om även han kan leta fel på andra, för att lyfta sig själv. ”Nej”, var hans första svar. Men efter någon stund kom en hes viskning om, ”ja”. Och det var då jag förstod att det är så vi gör det. Att det på något sätt ligger i vår natur. Vi vill inte dela tronen med någon mer än vårt gigantiska ego.

“Stephanie, klart jag hellre önskade att du hade killkompisar som var fula eller oattraktiva.”

”Stephanie, klart jag hellre önskade att du hade killkompisar som var fula eller oattraktiva. Det får ju mig att se bättre ut”. Han säger det inte många vågar, sanningen.
Jag förstår han. Jag VET. För det är så jag överlever. När jag nu förstår mer kan jag också förstå att det är så hela alltet är uppbyggt. Vi lär oss att andra måste tryckas ner för att vi ska få luft. Vi sitter hemma i den fula soffan och äter chips samtidigt som vi skrattar åt de ”feta looserna” som är på TV. Varför? Jo, för chips påsen känns enklare att äta då. Det är med en annan syn jag möter tjejerna på gatan, gymmet eller affären nu. Förståndet har talat och jag måste lyssna. Att leta fel på andra är som att indirekt skjuta sig själv och skylla på någon annan. Vi kan inte prata om en bättre värld där ”imperfection” är okej och sen värdera varandra efter någon jävla skala om värdig eller inte. Jag har en väg att vandra från detta. Nu kan jag inte längre andas för att tjejen mitt emot mig inte har lika tjockt hår som jag har. Nu måste jag lära mig andas utan att leta upp andras brister.
Jag måste ta mitt ansvar och jag kan bara hoppas du också bestämmer dig för att göra detsamma…


Podcast – Är det skonsammare för den låga självkänslan att möta människor som är ”fulare” och mindre ”attraktiva” än en själv?