Äta bör man annars dör man.. eller? Del 2

Jag hör hur de pratar. Vikt, kalorier, fett, antalet förbrända kalorier och hur tjocka de tycker de är.
Det vrider sig i magen på mig och jag får verkligen försöka stänga bort deras prat. Men det är omöjligt. Inte för att jag lyssnar till deras råd eller vill ha dem. Nej. Jag är inte ”där” längre. I ätstörningens hårda järngrepp. Jag vill inte lyssna för jag är så trött på tjatet om vikt, kalorier och kroppen. Vill lägga mig i, skrika åt dem att de är ute på jääääävligt hal is med sitt tjat och jakt på förbrända kalorier.

“Ingen fara. Jag har det under kontroll”

”Ingen fara. Jag har det under kontroll. Kan ändå inte banta och bli så smal. Jag älskar ju att äta”. Hört den alldeles för många gånger. Dra den om jultomten också. När man har eller är på väg in i en ätstörning går det fort. Jävligt fort! 
Kanske har du aldrig ägnat en enda tanke på vikt och kalorier förr. Men när man får besök av djävulen ändrar man sig snabbt.
Ätstörningar kan och drabbar vem som helst. Den tar inte hänsyn till ålder eller kön. Ingen är skonad.
Det skrämmande med ätstörningar är att man kan vara drabbad utan att veta om det. 
Man förstår kanske inte varför hela ens liv plötsligt kretsar kring mat, vikt, kalorier, träning etc. Man tror att det är normalt. Något alla tänker på. Vi har skapat ett samhälle där ätstörningar och besatthet av allt som följer med är naturligt.
Det är naturligt att banta. Hela tiden. Du är snarare onaturlig om du inte gör det.
De flesta blir inte anorektiker. Det är faktiskt sant även om vi förknippar ätstörningar med en mager tjej. De flesta lever i limbo. Ett liv där de är sjuka, har en störd inställning till kropp, vikt och mat. Men livet går ändå vidare. Fast på tomgång och med en konstant rädsla och kamp för att inte bli tjock. 
Åren kanske går. Du glider med men är aldrig riktigt med. För hur kan du? När allt du kan tänka på är din vikt, kropp och vad du får äta och inte äta.
Ätstörningar har lika många ansikten som det finns människor på jorden.
Vissa spyr, andra aldrig. En tredje kan äta onyttigt på helgen och sen späka sig själv resten av veckans dagar. En del går i perioder. Går ner, går upp och är fast i ett evigt ”jojjobantande”.

“Någon äter allt men de berättar inte att det föregåtts av fyra timmar på gymmet”

Någon äter allt men berättar inte att det föregåtts av fyra timmar på gymmet. Vissa vill bli sedda som anorektiker andra vill inte en enda ska veta om ätstörningen. Oavsett är allt ovannämnda störda beteenden som förpestar livet.
I många år trodde jag att jag inte ville bli fri. Jag trodde ätstörningar var en del av livet och rädslan att vara utan var stor. 
Vad skulle jag göra om jag inte hade en ätstörning? Hela min identitet och den jag trodde jag var hade jag byggt upp kring en sjukdom. 
Den alla andra trodde jag var grundade sig i min ätstörning. Jag ville vara den starka, duktiga, smala, kontrollerande tjejen. Det var ju så man blev något. Det räcker bara att kolla på TV där tjockisar som äter munkar anses vara misslyckade.
Det var inte vad jag och min ätstörning ville bli förknippad med.
Med ätstörningar kommer förvrängda föreställningar. Det är som om det man en gång trodde var sant förvrids till oigenkännligt. I alla år innan jag blev sjuk hade jag aldrig tänkt att smör på min frukostmacka skulle göra mig tjock. När jag sedan blev alltmer förvrängd av ätstörningen blev smöret på mackan förknippat med fettet jag tyckte mig se på min kropp.
Samma var det med att känna sig mätt. Det var och är än idag en stor och svår puck för mig. Mätt är lika med tjock och tom är lika med stark, ren, smal och duktig.

“Ätstörningar blir ett missbruk. Vi letar efter kickar, flykt från oss själva och hoppet om att uppnå något”

Ätstörningar blir ett missbruk. Vi letar efter kickar, flykt från oss själva och hoppet om att uppnå något.
I alla de år jag var sjuk fanns det inget utrymme för något annat än vad som ingick i ätstörningens hårda värld. 
Skrämmande men sorgligt sant. Jag var så besatt att jag missade 20 år av mitt liv. 
”Du var som att prata med en vägg, Stephanie”. Mammas ord och dem är så sanna. Jag var som en stenhård mur och vägrade lyssna eller tro på vad någon sa till mig. Paranoid blir man också. Vänder allt emot sig och tror världen ljuger. 
Kontroll. Det är ett nästan magiskt ord i en ätstörd värld. KONTROLL! 
Känslan av just kontroll är kung och den styr mycket av ätstörningen. 
Att släppa på den var för mig var lika med att bli tjock. 
Jag var aldrig rädd för att bli groteskt fet. Det var inte så jag gick runt och trodde jag var en 300 kilos kloss. Nej, min rädsla var att bli sådär mellanmjölks knubbig. Det allra värsta tänkbara i en ätstördhjärna. Mullig, halvtjock och så äcklig. 
Ni vet vad jag menar. Jag vet att ni vet. För de är de människorna som aldrig får ligga, blir valda sist på gymnastiken och anses lata.
Min värsta rädsla. Tänk att inte komma i jeansen. Eller ännu värre. Ha valkar. Som hänger. Över byxkanten.
Jag såg ner på de människorna. Vad jag på restaurang kunde jag kolla vad andra åt och tänka att de var dåliga människor som åt.
Ätstörningar har inget ansikte. Det finns så många dimensioner och sjuka tankar som kommer med det. För de flesta vågar eller känner skam inför att erkänna hur sjuka de är. 
Lugn säger jag till er. Ni tror kanske ni har en unik kropp som måste träna timmar och blir tjock av mat. Men jag kan lova er att ni inte är unika. Alls.

“De flesta som är sjuka har samma tankar och beteenden”

De flesta som är sjuka har samma tankar och beteenden. Och om man inte har det betyder inte det att man inte har en ätstörning.
Hur är din inställning till sin kropp? Tänker du i termer av nyttigt eller onyttigt? Är mat en triggande faktor? Väger du dig ofta? Får du panik om dina matrutiner ruckas? Eller blir du lättad? Jämför du med vad andra äter, tränar och ser ut? 
Prioriterar du bort evenemang där mat är en del? Eller tackar du nej för du MÅSTE träna? Är det en ritual inför varje måltid? Läser du innehållet på förpackningarna? ”Äter” du genom att läsa recept? Älskar du att laga mat till andra? Ljuger du om hur lite eller mycket du äter? Äter du när ingen ser? Gömmer du mat? Blir du glad när du får spysjukan? Vill du visa andra hur mycket du tränar? Blir du glad när andra kommenterar din smala kropp?
Det finns så många olika frågeställningar att fundera över när det kommer till ätstörningar att alla inte får plats just här.
Oavsett hoppas jag att detta öppnar upp till dialog.
Om inte mellan olika människor, men framförallt med en själv. 
Viljan att se och våga är à och o. 
Det är inte lätt att lämna en ätstörning.
Men det går.
Jag vet. För jag har gjort det.
Det bästa och modigaste jag någonsin gjort. 


Podcast – Äta bör man annars dör man.. eller? Del 2