Äta bör man annars dör man.. eller? Del 3

Jag ligger i sängen. Naken. Inte döma. Inte hata. Bara acceptera att kroppen är min. 
Igår låg vi. Ja, efter månader utan sex hände det.
Varför berättar jag det? Detta sista avsnitt i min trilogi om ätstörningar. 
Det handlar väl inte om sex? Nej, detta avsnitt handlar inte om sex. Inte heller om mitt mycket haltande sexliv. Vad detta sista avsnitt handlar om är trots allt ätstörningar. Men mitt i allt inser jag att sex visst är passande att prata om i förhållande till ätstörningar. Varför? Jo för intimitet är en del av livet. Precis som ätstörningen blir när den kliver innanför dörren och tar grepp om en.
En annan aspekt av det hela är också att närhet som exempelvis sex är handlar också om kroppen.

“Är man drabbad av en ätstörning har man ett komplicerat förhållande till sin kropp”

Är man drabbad av en ätstörning har man ett komplicerat förhållande till sin kropp. De flesta avskyr den och jagar ett ideal de tror är lycka och tillfredsställelse.
Igår när jag låg där naken bland de vita lakanen påminde jag mig själv om hur långt jag kommit på bara tre ynka år.
För en som är mitt uppe i sin kamp, oavsett karaktären på problem kan tre år verka som en livstid. 
Men tre år är ingenting när man kämpar mot en ätstörning som ätit upp 20 år av ens liv. 
Ätstörningar, oavsett uttryck är inget som kommer, säger hej och sen går.
Den stannar ofta (tyvärr) länge. Blir vardag och filtrerar sig in i allt som gör livet värt att leva.
Igår när jag låg där med min sambos händer, smekandes över min mage visste jag inte om jag skulle dra in den eller låta den vara.
”Den är fet”, sa jag tyst. ”Ett helt liv och det enda jag gjort är att jaga kalorier, vikt, ideal och en perfekt kropp.

“Och hatat. Fan så jag hatat. Alltför ätstörning kom in i mitt liv och förvillade mig”

Och hatat. Fan så jag hatat. Alltför ätstörning kom in i mitt liv och förvillade mig. Utan den hade du kunnat ta på mig, smeka mig och slippa höra hur äcklig jag tycker jag är”. 
Att leva i efterdyningarna av en ätstörning är smärtsamt. Man ser, förstår och upptäckter att den lämnat sår, ärr och rädslor i så mycket.
Det som i en svunnen tid bara verkade handla om just kalorier, mat, vikt och en smal kropp är egentligen bara toppen på ett isberg.
Under ytan växer mer problem, ångest, panik och sjuka beteenden fram. 
Idag är jag 31 år. Kanske kunde jag lika gärna vara 25 eller 51. Åldern är som bekant endast en siffra. Så även när man har en ätstörning.

“Den bryr sig inte om vems liv den förstör. Så länge den förpestar, förgör och frodas är den nöjd”

Den bryr sig inte om vems liv den förstör. Så länge den förpestar, förgör och frodas är den nöjd.
Jag tänkte under många år att jag kunde ”bestämma” när jag skulle sluta ha en ätstörning. 
Jag har kontroll. Jag styr. Det är inte så farligt. ALLA har ju en störd inställning till mat och kroppen.
Som om det vore en god ursäkt för att fortsätta vara sjuk..
Vi kämpar. Jag på mitt håll. Ätstörningen på sitt och min älskade familj så gott de kan.
För min mamma, syster och bror kommer rädslan alltid vara där.
För min pojkvän som inte var med under den värsta tiden, innebär rädslan annat.
Jag lever som vilken vanlig människa som helst idag. Men ändå inte.
Där finns alltid en ätstörd tanke för varje frisk, normal och vettig sådan.
Att radera ut vanföreställningar takes time.. 
Ätstörningar kommer i alla former. Ingen är skonad men inte heller dömd att hamna där. 
Det är lätt att ta till en ätstörning när man vill vara i kontroll, bli sedd, hörs och accepterad.

“Längtan efter att vara bra, fin och beundrad är stor hos många av oss”

Längtan efter att vara bra, fin och beundrad är stor hos många av oss. Är du smal är du allt av detta.
Jag har sagt det innan och jag säger det igen, de flesta som har en ätstörning syns det inte på.
Min nakna kropp kommer jag behöva möta för resten av mitt liv. Tankarna om hur jag önskar den såg ut likaså.
Men där är ändå annat. Mitt liv har slutat att kretsa kring ätstörningen. På riktigt. 
Kanske har åldern spelat in? Eller så var jag, livet och mina stora drömmar helt enkelt mer värt än ätstörningen..
Oavsett anledning eller orsak är jag bara så tacksam att jag fann en.
Till dig som är drabbad eller i förnekelsen, det går att leva ett fullt värdigt liv utan alla tvång, ritualer, störda beteenden och hets.
Jag ljuger om jag sa att vägen ur är easy. Jag drar också en lögn om jag sa att du inte kommer få svullen kropp och vätskeansamling. Allt ingår i vandringen framåt mot det nya livet utan ätstörningen.
Men ju längre du vågar vara i helvetet kommer du också se att kroppen lugnar sig, slutar svälla och blir riktigt bra.
Håll ut. Lova mig att hålla ut. Tålamod och tillit. Glöm inte de väl valda orden.

“Och till dig som är anhörig, står bredvid eller bara känner dig så satans maktlös. Ja, du är maktlös men inte värdelös”

Och till dig som är anhörig, står bredvid eller bara känner dig så satans maktlös. Ja, du är maktlös men inte värdelös. Du kan aldrig tvinga den drabbade att lämna ätstörningen. Det enda du kan göra är att fortsätta livet och då och då påminna om dess glädje. Diskutera inte kalorier, vikt eller annat trams.
Det finns redan nog om det.
Våga fråga, ifrågasätta och se.
Men viktigast av allt, ge aldrig någonsin upp. Sluta aldrig tro på en förändring oavsett antalet försök som föregåtts.
Till dig, till alla, det är varken omöjligt eller försent att bli fri.
Livet väntar. Jag väntar här på andra sidan. Kom! Det är fantastiskt. Livet ÄR fantastiskt.❤️

Livet ÄR fantastiskt.❤️


Podcast – Äta bör man annars dör man.. eller? Del 3

Share: