Att aldrig riktigt kunna känna glädjens sötma

Jag blickar ut mot det gula rapsfälten och stenen i mitt bröst känns om möjligen ännu tyngre. Jag borde vara lycklig nu. Känna euforin, ruset av svindlande glädje, början på en framtid, en sk ”milstolpe”. Lite försiktigt, nästan blygt, som om någon skulle se vad jag VERKLIGEN känner, möter jag mäklarens stora leende. Hens sprudlande stämma vittnar om mina högst, välanvända skådespelartalanger- det syns inte, smärtan jag bär inombords. För mäklaren är jag bara en i mängden av alla glada, lycksaliga intressenter, på jakt efter ett hem att trivas, njuta och se framtiden an. Inom mig är jag tom och längtar bort. ”Vad är det för fel på mig,” tänker jag tyst. Varför kan jag aldrig känna genuin, äkta glädje, nyfikenhet och pirr i magen.. Varför är det alltid med en viss sorg, vemod och önskan om att dö som jag möter livets alla glädjeämnen? Här står jag, i ett hem bland andra längtans och hoppfulla sökare, par, singlar, familjer och ser hur de redan inrett, köpt ny soffa och målat den fula lilla tapeten i bättre kulör. När de drömmer framtid, tänker jag på döden. För varje dag som går, för allt det livet ger och utsätter mig för, glädje som sorg vandrar jag vägen fram med tankar på att jag inte vill leva. Tårarna bränner och jag får bita mig själv i läppen för att bespara de andra lyckliga mitt regn till tårar. Så påminns jag plötsligt av livets ändlösa skönhet, och dess kontraster. Måhända att jag aldrig kommer få känna glädje som gemen man, kanske kommer jag alltid längta mer bort, än känna att jag vill leva…Men kanske kan min stundtals, brutala ärlighet och beskrivning ge andra hopp och tro, till att allt det vi känner och upplever är okej. Att livet går att hantera även om mörkret ständigt kittlar en i nacken. Det är en hisnande utmaning, men det måste gå, fel! Det ska gå, fel igen! DET GÅR!! ❤️

Share: