Att resa inåt är också en destination..

Det regnar och jag står mitt i de värsta av skyfall och kan inte röra mig. 
-Stephanie, vad gör du? Du kommer bli dyngsur. För fan, kom nu.. Jag har nog aldrig brytt mig så lite om att bli blöt i just denna stund. Regnet gör mig inte illa, utan snarare tillåter det mig att få fortsätta gråta utan att någon ser det.  Det spelar ingen roll att jag fryser och att jag är genomblöt ända in på de röda trosorna som ändå inte får mig att känna mig sexig.. Jag vill svepas med i regnets kraftiga vindar och lämna livet för.. ja.. jag har tappat räkningen på hur många gånger jag önskat livet ur mig själv. 

“-Det går över, Stephanie. När du blir äldre kommer du inte vilja dö lika mycket.”

-Det går över, Stephanie. När du blir äldre kommer du inte vilja dö lika mycket. Jag undrar, där jag står i det kalla regnet som nu letat sig innanför de rosa stövlarna, vilken ålder man räknas som ”äldre?”. För tydligen kan jag inte vara det, då jag fortfarande önskar att jag inte fanns. Jag vet inte hur länge jag står där i det kalla regnet, det enda jag vet är att det tar mig flera timmar i duschen efteråt att återfå värmen. På spegeln har det bildats imma och när jag drar med handen över den skymtar jag min tomma blick.
-Jag kan inte mer. Hur länge ska du ljuga för dig själv, Stephanie? Har du inte låtsats tillräckligt? Vem försöker du vara och vad är det du tror du måste bevisa?  Jag gråter högt och med ens har jag gett upp det jag så hårt har försökt att hålla i, de senaste 3,5 åren.  Precis som fransarna som jag lät falla, de långa akrylnaglarna och min stora garderob som jag mer eller mindre skickat tillbaka.. Hela hösten har egentligen varit en förberedelse på vad livet redan visste men jag inte anade då, när jag började gå i bitar.  Det är inte första gången jag hamnat i situationen om leva eller dö, förgås eller fortsätta en stund till. Och varje gång har jag fortsatt att leva men inte för att förändra utan för att fortsätta i samma destruktiva och mycket olyckliga anda. Inte konstigt att jag jämt hamnat tillbaka i tanken om att dö, försvinna och livsleda. Jag är 32 år gammal, 1,59 cm över marken, har mörkt hår, mitt ena öga är brunt och det andra skiftar i grönt, grått och brunt, min kroppsform är rätt rak med lite fett, hade jag inte haft silikon vore mina bröst högst troligen små, jag har en sleeve på högerarmen, min navel är prydd av en pärla och jag är blek, det tråkigaste jag vet är att sminka mig och jag är tycker faktiskt att löpning är roligare än styrketräning, jag har ett litet ärr vid rumpan, är knappt ägare till några födelsemärken och föddes med ett magbråck som på senaste tid skapat en del problem för mig.  En yta, jag är en yta som knappt orkar tvätta håret längre, trots att jag borde.

“Kan man ha ”allt” och ändå vara olycklig? Ja. Mitt enda svar på den frågan blir ja.”

Kan man ha ”allt” och ändå vara olycklig? Ja. Mitt enda svar på den frågan blir ja. För det är precis det jag inser, när jag står där framför den igen immade spegeln och ser på den olyckliga varelse jag är. Dyr lägenhet, fin hund, författare, ung, fri, pengar, kläder, framgång, pojkvän som har ett välbetalt jobb, entreprenör, smal, amerikansk medborgare, vältalig, dyr inredning och vem fan bryr sig?  Alla dessa ting, värderingar, föreställningar, roller, spel och absolut meningslöshet. För inte fan torkar jag skyfallen till tårar med pengarna på banken. Inte heller kommer den dyra lampan i fönstret och frågar varför jag inte tänder den när det är beckmörkt, i den dyra lägenheten, på fashionabel adress. Jag är lika ensam, olycklig och tom som när jag drömde om det jag har nu. Världen vi har skapat är inte den värld mitt sårbara, inre djup längtar efter.  Hur många gånger ska jag behöva rasa ihop för att våga välja annat? Vad krävs för att jag, Stephanie ska våga stå upp för vad jag vill och behöver.  Svaret förblir en ursäkt så klen, när världen ändrat sig och människan vaknat. Men ska jag gå och vänta på att rikedom, kändisar, skvaller, konsumtion, materialism och yta slutar styra kommer jag nog bli 200 år av olycklig sörja. Nu har jag försökt att leva efter boken om hur livet ska levas och summa kardemumma, det slutade med en inre panik. Så, beslutet är taget, jag lämnar nu det samhälle en hel generation hjälpts åt att bygga upp, för att leva ett annat.

“I alltför många år av skrik, panik, livsleda och oro har jag sökt svar i det yttre, nu väljer jag att leta i det inre, mitt eget”

I alltför många år av skrik, panik, livsleda och oro har jag sökt svar i det yttre, nu väljer jag att leta i det inre, mitt eget. Jag har varit där förut men nu vill jag se, lära, upptäcka och känna mera. Vänner, med en enkel biljett åker jag ännu en gång iväg, denna gång till Guatemala. Med en backpack, tre byxor, tre tröjor, en borste, några krämer till ansiktet och min eltandborste ska jag bo på ett retreatcenter och sitta 50 dagar i tystnad. Jag lämnar och vet inte när jag kommer igen. Det krävs mod att våga göra vad andra anser farligt, knäppt, konstigt och märkligt. Vem lämnar ett bra liv, en växande karriär, sambo och fantastisk Brownie? Jag, Stephanie Anna Brown. En högst olycklig själ som inte längre kan leva i en ytlig värld av titlar, stress, hets och absolut meningslöshet. Om inte svaret fanns i det jag sedan tidig ålder lärt mig är så livet ska levas, vad man ska ha, jobba med och se ut, då måste jag fortsätta leta, söka och upptäcka vad JAG behöver, tror och värderar viktigt i MITT liv. Tack för att ni följt mig fram tills nu. Tack för att ni lyssnar, kämpar och vill vara människa.  Min önskan är att ni ska fortsätta lyssna till mina ord och tankar om livet, trots att jag är borta. Podcasten är tänkt att fortsätta rulla, men nu med förinspelade avsnitt varannan vecka. Min instagram kommer fortgå precis som vanligt. Allt kommer fortsätta precis som vanligt men ändå inte, för mig ändras livet drastiskt, igen och igen. Precis som livet men det är så jag vill ha det. När jag är tillbaka på svensk mark igen, någon gång i vår nästa år, lovar jag att dela med mig av allt jag upptäckt och fått äran att uppleva. Min önskan är att det jag finner inte bara ska vara till gagn för mig utan även er. Jag är inte rädd, utan vet att det är såhär det måste vara. Lova mig ingenting, endast att ni ska försöka vända blicken mer inåt än utåt. 
Tills jag är tillbaka på riktigt, fortsätt att reflektera, bli mer medveten om vad som pågår inom dig, det är så du enklast blir vän med både dig själv och livet.

All kärlek mitt hjärta kan uppbåda❤️

Podcast – Att resa inåt är också en destination

Share: