Äventyr eller trygghet

Jag vill inte släppa min mammas hand, än mindre kliva ur hennes varma famn. ”Nej, jag vill inte flytta. Mamma, jag är rädd. Varför ska jag alltid kasta mig in i det okända? Varför är jag inte som andra? Bekväm och så satans trygg i det jag har”..

Jag är 31 år gammal och jag vet inte i vilken av alla flyttar jag gjort, som inte inneburit ångest, oro, panik, katastroftankar och rädsla. När jag betraktar min omgivning inser jag att det är mer vanligt att låta bekvämlighet styra, än lust, drömmar och utforskande. 

”Du är modig Stephanie.” En nära vän som aldrig vågat utrycker sin fascination över min flytt. Egentligen vet jag inte om jag är vidare modig.. galen är kanske ett bättre ord? Eller helt enkelt för dum för att     vara bekväm? Det spelar ingen roll. Att stanna kvar är inget alternativ, det vet jag. Hela mitt väsen vet men ändå är trygghetens famn mer än inbjudande i detta nu. För ärligt, DET ÄR bekvämare att stanna kvar i det man har. Den som säger annat ljuger. Det är tufft och jobbigt att bryta upp, ändra om och kasta sig ut för stupet. ”Du vet vad du har, men inte vad du får”, är en fras man hört sedan liten. Hur ska man våga annat när det är det vi lär oss? 

Jag har aldrig lyssnat på det där. Den inbyggda äventyraren inom mig har alltid velat mer. Och jag tror faktiskt man kan vara en galen äventyrare och vara skit skraj samtidigt. Det hör till på något märkligt vis och i det ligger växandet. Du vågar trots varningssignaler om tryggheten du lämnar. Du utmanar, trots rädslor och ångest, och du vet att det kommer ge dig mer än något annat. Utveckling!

Är det fel att stanna i trygghetszonen? Sjävklart inte! Valet är fritt och vi har alla olika nivåer av den där äventyrare inom oss. Dock måste jag erkänna, att jag aldrig mött en enda, som inte önskat att de vågat mer. Jag tror vi behöver inse att trygghet är bra, men inte värd att stagnera för. Den är din att bygga upp och finna igen. Jag vet, det är det jag gör precis just nu!

Trevligt äventyr på er alla!