Avundsjuka måste vara djävulens påfund

Jag hör mig själv, ”fan, jag vill också ha det som hen har det.” Känner du igen dig? Jag vet inte hur många timmar och år jag lagt ner på att frustrerande, ibland nästan hatiskt önskat jag levde ett annat liv. Trånande med självanklagelser och ett visst mått av offerkoftan på har jag hatat att jag inte har det andra har. 

Avundsjuka måste vara motsatsen till glädje och njutning. Om det är en sida jag verkligen fått jobba och kämpa med är det just denna, min avundsjuka.

Jag skulle tro att ingen går igenom ett helt liv utan att känna avundsjuka. Det ingår i paketet så att säga. Man kan bara kolla på hur små barn agerar. ”Jag vill också ha den leksaksbilen eller varför får hen en mobiltelefon och inte jag?”.

Vi föds rakt in i dess grepp och får vi inte heller möjligheten att bli medveten om dess äckliga kraft, är vi dömda att aldrig känna annat än missunnsamhet och ilska över andras framgång och välfärd. 

Min eget möte med avundsjuka började tidigt. När min lillebror kom till världen ungefär tre år efter mig frodades den och växte sig allt starkare. 

Jag hatade min lillebror och att han fick all uppmärksamhet. Om nätterna när han skrek högt önskade jag han död. Varför kunde inte mamma bara lägga ut honom i skogen? Jag ville ha henne för mig själv och absolut inte dela henne med min fula, jobbiga lillebror. Det blev en kamp om min mammas gunst i många år framöver. Men det hade kanske varit okej, eller åtminstone skäligt att jag kände avundsjuka gentemot min bror. Det hör nog till att den kommer på besök i syskonrelationer någon gång under livets gång. Tyvärr gick min avundsjuka inte bara ut på hatiska tankar om min brors död. Den spred sig som en löpeld mot allt och alla och framförallt tjejer som jag tyckte hade allt. I min klass gick en tjej som hade det jag önskade mig mest av allt, en snäll och omhändertagande pappa. Hon blev mitt nästa offer och jag gjorde allt för att hitta fel på henne. Vi umgicks mycket men jag försökte mest bara få bevis för att jag var bättre. Om kvällarna kom jag hem till mamma och skrek ut min frustration över att vi inte var lika rika, kunde köpa häst och att de precis köpt en stor herrgård. Jag hatade henne men mest av allt hatade jag mig själv och allt jag inte hade. 

Såhär har mitt liv sett ut framtill bara göra några år sedan. Avundsjukt och med en mentalitet av mindervärde och jag har jag försökt hantera andra människors lycka, framgång och liv. Det låter rätt jobbigt va? Att inte kunna höra, se eller möta människor som tjänar pengar, reser, är framgångsrika, vackra, coola och lever bra liv. Jobbigt är en mycket ”snäll” beskrivning av hur ÖVER JÄVLIGT det är att leva livet som paniskt avundsjuk. 

För att orka isolerade jag mig mer och mer och hatade sönder allt som var jag. 

Saken var den att jag var avundsjuk på typ allt. Hade jag fått för mig att jag ville ha ett par nya röda skor blev jag också avundsjuk på dem jag såg hade röda skor. 

Jag var till och med i mina värsta stunder avundsjuk på min egen mamma för att hon fick nytt jobb eller komplimanger. 

Att aldrig kunna glädjas åt andras framgång är att sakta ta död på allt som kallas glädje. När varje ”oh grattis! Så roligt för dig”, är en påklistrad, falsk mening som river frustration inombords, då är man inte sann. Avundsjuka är en del av livet vare sig vi vill det eller inte. Jag vore mycket naiv om jag trodde på dess död. Däremot tror jag att den går att minska i styrka och inte förpesta livet så mycket som den faktiskt gör. 

Ett steg är att våga erkänna den. Inte linda in den eller försöka försköna den. Stå för den och uttala den. När man kan göra det försvinner en del av dess makt och inflytande. Idag när jag känner avundsjuka (det gör jag ofta) säger jag det. 

En annan upptäckt jag gjort är att avundsjuka gör oss elaka, ibland nästan obehagligt elaka. Jag vill inte vara en elak människa varken i tal, skrift eller i tanken. 

Att bli medveten om dina tankar och vad du tänker för hatiska, avundsjuka tankar är viktigt. Du kommer upptäcka att mycket av det du tänker faktiskt är dumma, missunnsamma tankar om andras lycka. Kanske du tror du har koll på dina tankar, men faktum är att vi är rätt överkörda av dem. 

Avundsjuka kommer i många skepnader och uttryck. Sättet som jag upplevt den är inte de enda. Rannsaka dig själv! Erkänn att du känner det du känner. Avundsjuka och att erkänna den är också förenat med skam känsla. Det är också därför vi bär på dess gift inom själva utan att våga dela och uttrycka den.

Det är inte skamligt att känna avundsjuka. Det enda skamliga i det är att du förpestar ditt eget liv och möjligheter.