Browsing Category
Blogg

Stundtals kan jag drabbas av en mäkta, tung hopplöshet när jag tänker på kampen jag för mot och stundtals med ätstörningen. Ibland känns det på snudd omöjligt och jag ser mig ”skaka galler” för resten av mitt liv.
Den är ju där hela tiden, rösten som säger åt mig att inte äta, träna, spy och stjäla mat. Varje tillfälle som ges, speciellt i stunder då jag är extra sårbar, vaknar den elaka djävulen inom mig till liv. Den är så lågt ifrån Stephanie det bara går. Allt den står för är INTE jag. Den RIKTIGA Stephanie ljuger inte. Hon är ärligheten själv, inte heller tar hon saker som inte är hennes. Hon tackar egentligen aldrig nej till en godsak som erbjuds och skulle högst troligen inte träna fullt så mycket.
Det gör ont att se hur ett missbruk, vilket som helst förstör och förgör ens sanna natur. Kampen jag och många med mig för är en daglig, stundtals minut till minut kamp. Ett aktivt val i varje vaken stund, och ångesten som kommer med det valet.
Jag bugar inför er alla där ute som kämpar med era demoner, det är ett osynligt krig men lika smärtsamt som de synliga vi ser på TV.
Trots det har jag ändå valt att kriga, av den enkla anledningen att orsakerna till att kriga tillslut blev större än att stanna i helvetes gap.

Lilla sparv, du vackra, otroliga människa. Lär dig om livet. Lär dig om dig själv. Du behöver inte kunna annat. Det andra som kan verka viktigt i den ytliga, kroniskt sökande värld vi lever i är inte det viktiga. Det kommer på köpet. Lär dig vikten av att vara, leva och verka i din energi. Lär dig att säga JA när magen säger så, NEJ när det behövs. Livet kommer slå dig om och om igen. Du kommer få sår, både synliga och osynliga. Många gånger kommer du undra om det verkligen ska göra så ont att leva.. Bara lugn, det är en del av livet. Du får inte mer än du klarar. Livet kommer också behandla dig väl, hålla din hand, smeka din kind och låta skrattet ditt eka i varenda cell. Håll inte fast vid något. Låt det gå. Bli inte rädd, allt kommer och går. Precis som våren lämnar plats åt sommar. Du kommer möta livet. Du ÄR livet. Omfamna allt du möter, du kommer växa fram till den fantastiska, stundtals mörka varelse du är. Jag tror på människan och jag tror på dig.✨
Det är livet. Det ÄR livet.

Jag kommer aldrig glömma en morgon då jag låg i fosterställning på badrummets kalla golv. Jag hade precis stoppat in en lösning av laxermedel i rumpan och låg oroligt och väntade på att den skulle verka. Det var en av mina dagliga rutiner, att tömma mig själv, inget fick finnas i min mage. Jag skulle vara tom, ren och smal. Smal, smal, smal, smal, SMAAAAAL! Det var det enda mitt liv gick ut på. Laxermedlet ville inte verka och jag fick panik! Skulle jag gå upp fem kilo nu? Fem kilo som min extremt magra kropp mycket väl behövt, men som alla (utom jag förstod då) inte går att gå upp över en natt.
I ren desperation slet jag fram ett par plasthandskar från badrumsskåpet och började frenetiskt gräva i rumpan. När jag, svettig, rädd och ångestfylld tillslut gav upp vill jag bara dö. Ledsen, skamfyllda och styrd av anoreximonstret gjorde jag det jag vet funkar, jag spydde tills vattnet i toalettstolen färgades rött.
Tömd på allt, rasade jag ihop på det nu, kletiga golvet och grät.
Jag tror i den stunden att jag är den enda människan i hela världen som gör mig själv så illa.
Nu, idag önskar jag att det var så, att jag var och är den enda som gjort så. Tyvärr var och är jag inte det. Sanningen är helt annan, och det gör ondare än alla år jag lagt på att hata mig själv.

Min största befrielse kom dagen då jag VÅGADE vara operfekt. Kan ni förstå det? Förstå att hela mitt liv cirkulerat kring en enda sak, att vara perfekt. Perfekt i allt, jämt, ständigt. Ingen vila, ingen ro. Bara press och krav så höga att ingen stege i världen kunde nå dem. Kan ni förstå hur ensam jag varit i mina desperata försök till att hålla perfektionen där, på ytan. Livrädd för att den ska rämna eller att bli påkommen som den största bluffen någonsin skådad. För varje perfekt lock lagd i mitt hår har jag bara blivit olyckligare. För varje kalori jag räknat eller spytt upp har perfekt gjort allt ondare. För varje jämföranden tanke jag tänkt har perfekt smakat surare.
Perfekt är ett fängelse och tar du inte dig ut kommer du ruttna i perfektionens famn. Ensam, fylld av ångest, panik, nedtryckt till den absoluta botten. Smärtsamt införstådd med att det du jagat, perfektionen inte eller någonsin existerat mer än i dina fantasier. Jag är operfekt..✨

På det gröna, höga, nästan stickiga gräset låg jag en sen kväll och kollade upp mot det som jag intensivt längtat efter hela mitt liv, himlen. Där, bland all de miljontals blinkande stjärnor och kosmiska energier har jag längtat efter att få vara. Som liten tjej trodde jag faktiskt på allvar att Gud satt på ett moln och såg ner på mig och jag drömde dagligen om att få besöka honom. I takt med att åren gick och ja
g mådde allt sämre tappade jag tron på att Gud fanns. Istället kände jag mig mig otroligt ensam, nästan så jag trodde att Gud straffade mig för att jag var en dålig människa. Trots att min tro fluktuerat under åren har jag aldrig slutat längta upp dit, bland molnen.
Jag tror inte längre på någon Gud som sitter på ett moln. Idag tror jag på något högre som inte kan förklaras i ord. En kraft större än vad vår mänskliga hjärna och förstånd inte kan greppa. Min tro på mer, att jag inte är ensam, att det finns råd och mening i allt har hjälpt och hjälper mig att härda ut. När jag bara vill ge upp och inte ser ljuset för alla mörka moln håller jag en rak och ärlig dialog med denna högre kraft. Skrikandes på bara mina knän, ”Hjälp mig nu för i helvete! Jag behöver hjälp,NU!! Visa mig ett enda tecken på att jag är sedd och lyssnad på.”
Jag överlämnar mig till kraften och på något mycket märkligt, nästan magiskt vis blir jag bekräftad. Tack för att jag har modet, viljan men också rädslan och tvivlet till att tro. Utan tro vill jag inte leva. ?

Finns det egentligen någon annan årstid som framkallar så mycket ångest i mig som just sommar..
Den har varit förenad med så mycket krav på perfektion, njutning och måsten att jag större delen av mitt liv önskat att varken jag eller sommaren fanns. Pressen på att vara ute, posera med ett glas vin, grilla, umgås och ta tillvara på alla solens strålar, innan den skingras bakom regnmolnen. Men ändå, värst har pressen kring ”beachkroppen” varit. Den perfekta, superslimmade, bruna, vältränade strandkroppen som hetsas fram redan i januari. Jag kan helt ärligt inte minnas jag sist låg på stranden och trivdes, och inte var fullt upptagen med att tänka på och dölja min kropp. Plaskandes i vassen, påklädd med t-shirt och långa shorts har jag vågat mig ner till stranden. Avundsjukt trånat på de som vågar, kan och klär sig i bikini och baddräkt. Varje år finner jag nya skavanker på min, hårt pinade kropp. Det är super bra att vi talar om bodypositive och ”embraces your body” etc.. Kanon! Verkligen! Men ändå, jag ljuger om jag själv känner så. Jag hade inte tvekat en sekund att byta min kropp mot en ”beachkropp”. Sorgligt? Ja må så vara, men det är sant.
Vi lever i en sjuk värld, men jag tänker inte ge upp än. Vi kan förändra den. ✨

Detta är skrivet till mig själv, från mig själv. Jag tror (tyvärr) igenkänningsfaktorn är stor hos många.
Stephanie, förlåt för att jag inte tagit hand om dig som jag borde. Förlåt för alla de gånger jag pressat dig mer och hårdare. Förlåt för alla de gånger jag lyssnat mer till vad andra tyckt och tänkt än att lyssna till dig. Förlåt för alla de åren jag hatat dig mer än ord kan beskriva. Förlåt för alla de miljontals gånger jag stått framför spegeln och skrikit att du är ful, äcklig, värdelös och fet. Förlåt för alla de negativa tankar jag tänkt om dig. Förlåt för alla dieter och bantningskurer jag utsatt dig för. Förlåt för alla de gånger jag stått framför spegeln och dragit i det fett jag tyckt mig sett på dig. Förlåt för alla de dagar jag mätt och vägt mig i jakten på perfektion. Förlåt för alla de mil jag sprungit trots att du skrikit NEJ! Förlåt för att jag skrikit till dig när du inte orkat resa dig upp efter ännu ett träningspass utan vätska eller näring i kroppen. Förlåt för att jag åkt runt till olika plastikkirurger med bilder på andra tjejer i hopp om att få bli lika vacker. Förlåt för alla de gånger jag stått lutad över toalettstolen med fingrarna i halsen.
Förlåt för att jag aldrig tyckt att du är tillräcklig. Förlåt för alla de nätter jag gråtit mig till sömns för att jag hatat dig. Förlåt för alla de gånger jag valt att skada dig istället för att älska dig. Förlåt för alla de nej jag sagt när jag egentligen velat säga ja. Förlåt för alla de ja jag sagt när jag egentligen velat säga nej. Förlåt för att jag förnekat dig livet och alla dess glädje. Stephanie, förlåt mig för min oförmåga i att inte kunna älska dig precis så som du är, med dina fel och brister, med dina rätt och din totala fullkomlighet. Du är nog. Du duger. Det har du alltid gjort, och kommer alltid att göra.❤️

Detta inlägg skrev jag den 30 maj 2015.

Jag skriker men ingen hör mig, smärtan som river inom mig gör mig seg som kola i huvudet, tankarna blir som en grötig massa av mörker, kaos och förtvivlan.
Jag vill skrika högt, så högt att stämbanden river. Jag vill ut ur min egen kropp, dra ned blixtlåset, kliva ur och lämna skalet.
Jag står inte ut en sekund till i min egen närvaro, än mindre i min hjärna, mina tankar äter upp mig inifrån och ut.
De är som ett virus, ett kroniskt virus, de negativa tankarna om mig själv.
Jag önskar många gånger att någon kunde plocka bort det djupa förakt och hat jag upplever inom mig, att någon kunde förstå graden av hur mycket jag hatar mig själv.
I mina bättre stunder tänker jag att det skulle hjälpa, om någon verkligen förstod kampen jag ständigt för med mig själv. Då skulle folk inte döma, de skulle förstå varför jag agerar och reagerar som jag gör. De skulle inse att jag bara kämpar minut för minut, timme för timme, för att på något sätt ta mig igenom dagen.
Att varje ny stund innebär en kamp för att orka andas in ny luft i lungorna. När som helst kan hatet slå till, hatet jag känner inför mig själv.
Jag står inför en stor förändring i mitt liv, från att ha levt i en värld fylld av rutiner, kontroll och inga som helst överraskningar, har jag nu flyttat till Stockholm, blivit sambo med min allra bästa vän, och vänt upp och ner på hela min så annars inrutade vardag!
Hatet och ångesten har inte varit skonsam mot mig. Tjattret i huvudet har eskalerat till max, och de enda ord som ekar inom mig är ”du är så jävla ful och misslyckad, du kommer aldrig någonsin att bli något, du är inte värd något, alla andra är mycket bättre, vackrare, snyggare och mer framgångsrikare än vad du någonsin kan bli”..
Orden ekar, bruset gör mig nästan döv, det är knappt så jag kan uppfatta andra ljud i min omgivning. Det enda jag kan uppfatta är omgivningens perfekta yta.
Vart jag än kollar, vart än min blick går, ser jag bara alla dessa perfekta människor, de som är värdefulla, lever perfekta liv, och har allt..
Hjärnan går på högvarv, jag känner mig nästan besatt, besatt av att tänka dessa negativa tankar om mig själv.
Jag måste tänka dem, för om jag inte tänker dem, om jag inte riktigt vältrar mig i negativa tankar om mig själv, då är jag ju inte förberedd på när någon annan kommer tala om för mig hur otroligt ful och värdelös jag är..
Det är bättre att vara redo, som en soldat, alltid redo och rustad för krig, ett krig jag för varje jävla dag.. Kriget som ingen annan ser, kriget som pågår i det tysta, ett krig som inte kan jämföras med något annat krig, kriget mot mig själv..
Ett krig som förstört snart 14 år av mitt liv.. Ett krig där jag är på båda sidorna av linjen, ett krig där jag både är allierad, och icke allierad.
Ett krig jag aldrig vinner, hur hårt jag än kämpar, jag förlorar det ständigt, dag efter dag, år efter år..
Ett krig som kanske inte skadar och dödar tusentals oskyldiga människor, utan ett krig som skadar och förgör en enda människas liv, mitt!
Mitt liv förstörs, äts upp och förgörs för varje dag som mina tankar krigar.
Den smärta det kriget åstadkommer, är en smärta jag inte kan beskriva i ord. Att vara sin egen värsta fiende är värre än alla andra krig vi människor någonsin kan skapa.
Grunden för all mänsklig funktion är att vi har oss själva, har vi inte det, har vi inget..
Att hata någon annan, utanför sig själv är alltid enklare, men att hata sig själv är betydligt mycket värre..
Jag hatar mig själv, detta är min historia, min resa, mitt liv, mina tankar, min verklighet..
En verklighet jag tänker dela med mig av, ett krig jag tänker kriga..
Jag iklär mig uniformen, tar fram svärdet och bestämmer mig, det är idag det börjar, det krig jag väntat på att få vinna..
Idag, nu, inte i morgon, inte någon annan jävla dag.. IDAG! Jag är rädd, vad och vem är jag utan att hata mig själv?
Går det att sluta hata sig själv? Kommer jag någonsin kunna se mig själv i en spegel, utan att bli illamående?
Kommer jag någonsin sluta hoppas att jag vore någon annan? kommer jag någonsin kunna se mig själv, tro på mig själv?
Kriget pågår..

Page 10 of 10« First...78910