Browsing Category
Blogg

Har du tänkt på att vi lever våra liv som att allt handlar om att ständigt uppnå något? Vi har alltid en tanke, syfte eller mening med allt vi gör. Att bara göra något utan att ha en baktanke om vad det kan ge, göra eller kännas är mycket svårt för oss. Mål. Vi har alltid ett mål med det vi ska göra och det är mycket sällan vi inte har det. Är det jakten på en viss känsla? Eller bara vår inre oro om att vi måste uppnå något precis hela tiden. Jag satt ner ett slag och mediterade. Tankarna flög än hit än dit och jag märkte hur de jagade något. De ville uppnå något och absolut inte acceptera att jag inte alls behövde jaga en speciell känsla eller stadie. ”Det finns inget mål” är svårt att greppa och försöka applicera på våra målfokuserade hjärnor. Hur lever man utan mål? Går det ens att göra det? Jag tror inte det handlar om att inte ha mål. Snarare är mål mycket viktigt och ger oss mening och ibland styrka att orka vidare. Men mål kan lätt blandas ihop med att något måste uppnås.

“Jag vet av egen erfarenhet att den där ständiga hetsen och pressen på att nå något är mer eller mindre som gift”

Jag vet av egen erfarenhet att den där ständiga hetsen och pressen på att nå något är mer eller mindre som gift. Vi tillåter oss aldrig att vara i det som är och uppskatta det när en inre stress om mer är där. Hur ofta gör vi inte saker för att de ska gynna oss eller plussa på bekräftelsekontot? Det är svårt att börja göra saker utan att ständigt försöka uppnå något med det. Det krävs massor av övning och en hel dos av tålamod att ta sig tillbaka gång på gång. Första steget för mig själv var att börja reflektera över vad jag jagade för känsla och vad jag trodde den skulle göra för mitt mående. Snabbt insåg jag att jag bara jagade en falsk känsla som inte skulle uppnås genom att nå högre eller någonstans. Den fanns där jag aldrig letat. I det enkla, nuet och insikten om att jag inte behöver nå någonting för att duga. 


Podcast – Måste man alltid uppnå något?

Det regnar och jag står mitt i de värsta av skyfall och kan inte röra mig. 
-Stephanie, vad gör du? Du kommer bli dyngsur. För fan, kom nu.. Jag har nog aldrig brytt mig så lite om att bli blöt i just denna stund. Regnet gör mig inte illa, utan snarare tillåter det mig att få fortsätta gråta utan att någon ser det.  Det spelar ingen roll att jag fryser och att jag är genomblöt ända in på de röda trosorna som ändå inte får mig att känna mig sexig.. Jag vill svepas med i regnets kraftiga vindar och lämna livet för.. ja.. jag har tappat räkningen på hur många gånger jag önskat livet ur mig själv. 

“-Det går över, Stephanie. När du blir äldre kommer du inte vilja dö lika mycket.”

-Det går över, Stephanie. När du blir äldre kommer du inte vilja dö lika mycket. Jag undrar, där jag står i det kalla regnet som nu letat sig innanför de rosa stövlarna, vilken ålder man räknas som ”äldre?”. För tydligen kan jag inte vara det, då jag fortfarande önskar att jag inte fanns. Jag vet inte hur länge jag står där i det kalla regnet, det enda jag vet är att det tar mig flera timmar i duschen efteråt att återfå värmen. På spegeln har det bildats imma och när jag drar med handen över den skymtar jag min tomma blick.
-Jag kan inte mer. Hur länge ska du ljuga för dig själv, Stephanie? Har du inte låtsats tillräckligt? Vem försöker du vara och vad är det du tror du måste bevisa?  Jag gråter högt och med ens har jag gett upp det jag så hårt har försökt att hålla i, de senaste 3,5 åren.  Precis som fransarna som jag lät falla, de långa akrylnaglarna och min stora garderob som jag mer eller mindre skickat tillbaka.. Hela hösten har egentligen varit en förberedelse på vad livet redan visste men jag inte anade då, när jag började gå i bitar.  Det är inte första gången jag hamnat i situationen om leva eller dö, förgås eller fortsätta en stund till. Och varje gång har jag fortsatt att leva men inte för att förändra utan för att fortsätta i samma destruktiva och mycket olyckliga anda. Inte konstigt att jag jämt hamnat tillbaka i tanken om att dö, försvinna och livsleda. Jag är 32 år gammal, 1,59 cm över marken, har mörkt hår, mitt ena öga är brunt och det andra skiftar i grönt, grått och brunt, min kroppsform är rätt rak med lite fett, hade jag inte haft silikon vore mina bröst högst troligen små, jag har en sleeve på högerarmen, min navel är prydd av en pärla och jag är blek, det tråkigaste jag vet är att sminka mig och jag är tycker faktiskt att löpning är roligare än styrketräning, jag har ett litet ärr vid rumpan, är knappt ägare till några födelsemärken och föddes med ett magbråck som på senaste tid skapat en del problem för mig.  En yta, jag är en yta som knappt orkar tvätta håret längre, trots att jag borde.

“Kan man ha ”allt” och ändå vara olycklig? Ja. Mitt enda svar på den frågan blir ja.”

Kan man ha ”allt” och ändå vara olycklig? Ja. Mitt enda svar på den frågan blir ja. För det är precis det jag inser, när jag står där framför den igen immade spegeln och ser på den olyckliga varelse jag är. Dyr lägenhet, fin hund, författare, ung, fri, pengar, kläder, framgång, pojkvän som har ett välbetalt jobb, entreprenör, smal, amerikansk medborgare, vältalig, dyr inredning och vem fan bryr sig?  Alla dessa ting, värderingar, föreställningar, roller, spel och absolut meningslöshet. För inte fan torkar jag skyfallen till tårar med pengarna på banken. Inte heller kommer den dyra lampan i fönstret och frågar varför jag inte tänder den när det är beckmörkt, i den dyra lägenheten, på fashionabel adress. Jag är lika ensam, olycklig och tom som när jag drömde om det jag har nu. Världen vi har skapat är inte den värld mitt sårbara, inre djup längtar efter.  Hur många gånger ska jag behöva rasa ihop för att våga välja annat? Vad krävs för att jag, Stephanie ska våga stå upp för vad jag vill och behöver.  Svaret förblir en ursäkt så klen, när världen ändrat sig och människan vaknat. Men ska jag gå och vänta på att rikedom, kändisar, skvaller, konsumtion, materialism och yta slutar styra kommer jag nog bli 200 år av olycklig sörja. Nu har jag försökt att leva efter boken om hur livet ska levas och summa kardemumma, det slutade med en inre panik. Så, beslutet är taget, jag lämnar nu det samhälle en hel generation hjälpts åt att bygga upp, för att leva ett annat.

“I alltför många år av skrik, panik, livsleda och oro har jag sökt svar i det yttre, nu väljer jag att leta i det inre, mitt eget”

I alltför många år av skrik, panik, livsleda och oro har jag sökt svar i det yttre, nu väljer jag att leta i det inre, mitt eget. Jag har varit där förut men nu vill jag se, lära, upptäcka och känna mera. Vänner, med en enkel biljett åker jag ännu en gång iväg, denna gång till Guatemala. Med en backpack, tre byxor, tre tröjor, en borste, några krämer till ansiktet och min eltandborste ska jag bo på ett retreatcenter och sitta 50 dagar i tystnad. Jag lämnar och vet inte när jag kommer igen. Det krävs mod att våga göra vad andra anser farligt, knäppt, konstigt och märkligt. Vem lämnar ett bra liv, en växande karriär, sambo och fantastisk Brownie? Jag, Stephanie Anna Brown. En högst olycklig själ som inte längre kan leva i en ytlig värld av titlar, stress, hets och absolut meningslöshet. Om inte svaret fanns i det jag sedan tidig ålder lärt mig är så livet ska levas, vad man ska ha, jobba med och se ut, då måste jag fortsätta leta, söka och upptäcka vad JAG behöver, tror och värderar viktigt i MITT liv. Tack för att ni följt mig fram tills nu. Tack för att ni lyssnar, kämpar och vill vara människa.  Min önskan är att ni ska fortsätta lyssna till mina ord och tankar om livet, trots att jag är borta. Podcasten är tänkt att fortsätta rulla, men nu med förinspelade avsnitt varannan vecka. Min instagram kommer fortgå precis som vanligt. Allt kommer fortsätta precis som vanligt men ändå inte, för mig ändras livet drastiskt, igen och igen. Precis som livet men det är så jag vill ha det. När jag är tillbaka på svensk mark igen, någon gång i vår nästa år, lovar jag att dela med mig av allt jag upptäckt och fått äran att uppleva. Min önskan är att det jag finner inte bara ska vara till gagn för mig utan även er. Jag är inte rädd, utan vet att det är såhär det måste vara. Lova mig ingenting, endast att ni ska försöka vända blicken mer inåt än utåt. 
Tills jag är tillbaka på riktigt, fortsätt att reflektera, bli mer medveten om vad som pågår inom dig, det är så du enklast blir vän med både dig själv och livet.

All kärlek mitt hjärta kan uppbåda❤️

Podcast – Att resa inåt är också en destination

I fönstren lyser den röda ljusstaken och vore det inte för den stora sjukhussängen och alla sladdar som är kopplade till mig, kan man nästan tro att allt är sådär mysigt, perfekt juligt. Men livet är som vi alla vet, förutom på instagram inte alltid som det ser ut att vara. Vore ni där, skulle ni se den högst förtvivlade mamman torka sina tårar och förtvivlat försöka förstå att hennes äldsta och mycket högt älskade dottern precis återvänt från det döda.

“Mamman står där själv, ingen make, inga vänner eller andra barn”

Mamman står där själv, ingen make, inga vänner eller andra barn. Hon är ensam som hon varit genom alla de år hennes dotter gjort allt för att förgöra sig själv. Genom skolåren, efter studenten fram till nu, vid 24 års ålder är allt slut.  Hon bär på en smärtan ingen som inte själv stått vid sidan om förstår. I 15 år har hon sett sin vackra, modiga, fantastiska indianflicka göra sig så så såååååå illa.  Det är som om alla år spelas upp för hennes inre och hur hon än försöker att tränga och trycka bort är filmen av minnen för hennes inre så verklig. Läkaren som aldrig förstod, terapeuten som hävdade att ”anorexin tog semester” och stängde ner kliniken över sommaren.  Oförståelsen inför att hennes dotter faktiskt inte alls såg sin egen skönhet. De många timmarna framför datorn, i telefonen eller i andra forum, för att försöka få ”rätt” hjälp. Någon som lyssnade och faktiskt förstod helvetet som plötsligt klev innanför hemmets dörrar och lämnade en hel familj i desperation. Men ingen som ville, kunde eller hade tiden att ens förädla förstå.. Hon har ont där hon står och försöker förstå hur det kunde gå såhär långt.. Det finns inga plåster eller mediciner som kan ta bort de blåmärken hon bär på. De är där i varje vaken stund och gör extra ont när den stora maskinen med sladdar piper till.
-Nu där hon igen. Denna gången förlorar jag henne på riktigt.

“På ett sätt önskar hon att det otänkbara skulle ha skett, att hennes dotter vore död”

På ett sätt önskar hon att det otänkbara skulle ha skett, att hennes dotter vore död, borta och äntligen i frid. Alla åren av just DEN rädslan har tagit ut sin rätt. Det redan tunna ljusa håret har senaste tiden fallit av i stora mängder. När hon drar med den hand hon en gång smekte sin älskade dotters kind för första gången, känner hon de kala fläckarna. Missförstå inte den mycket utbrända mamman, hon ÄLSKAR sin Pocahontas mer än ord kan beskriva, men åren av oro, ängslan och hoten om självmord har gjort henne desperat. Så desperat att hon bara vill få frid, lugn och ro i sin söndertrasade mamma själ. Om hennes dotter inte längre fanns skulle inte problemen försvinna men oron, ångesten, paniken och den ständiga rädslan över att en dag komma hem till ett hem där dottern valt att avsluta sitt liv.. ja.. den rädslan och smärtan har släckt allt som kallas liv. Ingen förälder vill se sitt älskade barn dö men tanken på att slippa all smärta som dottern orsakat och orsakar är befriande.. Död, borta men på en säker plats och utan en möjlighet att fortsätta göra sig själv och familjen illa. En gravplats eller nej, dottern med det tjocka håret vill inte bli begravd. Hon vill kastas med vinden utöver havet.  Vackert och tragiskt, precis som dotterns liv.. Mamman tar några steg fram till den stora sjukhussängen och på något vis är det som om de är de första steg hon någonsin tagit. Under det stora täcket ligger hennes förstfödda, så liten, så söndertrasad, så oigenkännlig men i själen lika förbaskat vacker och god. De höga kindben har tappat lystern och den djupa smilgropen på hennes högra kind har inte synts till på månader, kanske år? Håret är tunt, sprött och knappt värt att kalla hår.. Tänk, det en gång långa, tjocka håret är borta.  En liten salt tår rullar ner längst mamman kind. Om det finns en enda sak hon önskar i just den stunden är det inte att dottern ska bli frisk, utan att ingen annan förälder, anhörig eller vän någonsin ska behöva gå igenom det helvete hon gjort och fortsätter att göra..

“Att vara anhörig till någon som lider är helvetet på jorden..”

Att vara anhörig till någon som lider är helvetet på jorden.. Mamman jag pratar om har ett namn och heter Liselotte Brown och är som ni kanske förstått min älskade mamma. I ur och skur har hon stått vid min sida och lidit mer än ord någonsin kan beskriva. Hon har varit en av alla de andra anhöriga som lidit hårt av att se sitt älskade barn sakta förtvina. I 20 år har hon fört inte bara en kamp för att få mig att bara orka fortsätta andas utan även fortsätta andas själv. Alla läkarbesök som ändå slutat med att hon fått fortsätta andas åt mig. Timmarna, månaderna och åren hon lagt på att köra mig fram och tillbaka mellan akutpsykiatrin, öppna psykiatrin eller vårdcentralen, utan hjälp eller framgång.

“-Här, ge Stephanie denna lugnande tabletten, efter ett av alla mina andra försök till att avsluta mitt liv. En Tablett. Hur räddar en jävla tablett en hel familj i kras?”


-Här, ge Stephanie denna lugnande tabletten, efter ett av alla mina andra försök till att avsluta mitt liv. En Tablett. Hur räddar en jävla tablett en hel familj i kras? Den räddar ingen annan än läkarens kvot av statisk. Jag var sjuk. Visst, utan min sjukdom hade min mamma och syskon heller aldrig varit anhöriga till någon som lider. Så, visst vore det givet att fokus hamnade på att hjälpa mig, men de som vandrar vid sidan om? De som andas åt sina sjuka anhöriga, varför är det ingen som ser dem? Under alla de år jag var sjuk fick min mamma aldrig frågan;
-hur mår du?
Hon var som en kokande gryta full av frustration, hat, ilska, sorg och desperat förtvivlan, men ingen såg eller ville se. Hur orkar man som anhörig? Speciellt när tiden går och blir månader och slutligen år.. Jag ville inte bli frisk. Det var så enkelt för mig men inte fullt lika enkelt för min mamma. Hon såg hur sjuk jag var och hur mycket sjukare jag också blev. Varför vill Stephanie inte bli frisk? Min kloka, fantastiska, underbara dotter vill inte ha ett liv. Hon vill dö. Hon hatar sig själv och vill inte förändra.  Det enda jag ville förändra var min yta i min desperata jakt efter att bli fin. Hur hanterar man det som anhörig? När man ser hur personen man en gång gav livet förbyts till en oigenkännligt monster. Det gör ont, så in åt helvetes ont.  Vad gör man när den vackraste varelse man vet inte ser det själv utan sakta förvandlas till plast? Mamma har aldrig stöttat mina operationer och aldrig önskat mig annorlunda, allt hon önskat är att jag ska må bra och vilja leva. Att vara anhörig till en som lider är inget man väljer, det är något man plötsligt bara  är.  De har inte samma val som den som är sjuk har, att välja. Min mamma kunde välja att stänga bort mig men det är nog inget som någon vettig mamma någonsin skulle göra. Istället gav hon allt för att jag skulle välja det självklara, livet. Hon och alla andra anhöriga blir indirekt påverkade av de val vi som sjuka gör eller tar. Min tanke var aldrig att skada mina nära men det blev så vare sig jag ville det eller inte.  Idag bär vi alla på ärren efter åren jag varit sjuk. Min bror på sitt vis, min lillasyster på sitt och mamma, ja, hon är högst troligen den som bär på flest ärr, vissa av dem fortfarande färska.  Det är svårt att inte bli påverkad av det som en gång varit men vi försöker.  Jag ser många anhöriga som lider och önskar av hela mitt hjärta att jag kunde ta bort deras smärta. En smärta jag tyvärr inte lyckades plocka bort hos mina egna nära och kära. Tanken med detta avsnittet handlar inte om att komma med lösningar eller plocka bort smärtan som anhöriga har. Jag ville bara dela min och mina anhörigas resa och kanske också skänka hopp.  När jag frågar min mamma hur hon orkade stå vid min sida i alla år svarar hon alltid samma;
-för jag visste att du en dag skulle vända. Det fanns inget annat. Jag har alltid trott på dig, Stephanie. Med henne fantastiska ord vill jag avslutningsvis säga till dig som är anhörig, ge aldrig upp. Så länge det finns liv finns det hopp!

All kärlek.♥️


Podcast – Att vara anhörig till en som lider

Om jag fick den stora äran att skriva en manual om livet och överlämna den till en människa, på väg att träda in i livet vore dessa rader skrivna;

Ta inte dig själv på för stort allvar. 

Hälsa på alla. Det är gratis och ger i de flesta fall ett leende.

Gå inte förbi en person som ser ledsen ut, utan att fråga hur det står till.

Gör det till en vana att säga något fint till en annan människa varje dag.

Gör det till en vana att meditera en stund varje dag.

Stäng inte in dina känslor. Våga dela vad du känner. Du kommer märka hur befriande och skapande det är.

Lär dig skillnaden mellan ditt ego och hjärtas röst. Det finns en stor skillnad och kommer göra livet ditt mycket lättare.

Döm aldrig en annan människa oavsett handling. Dömande är baserat på okunskap. Okunskap föder desperation och hat. 

Hata inte även om det känns lättare än att älska. 

Du behöver inte älska alla, men respekt är alla värda oavsett.

Använd inte droger. Det kommer aldrig gå väl.

Lär dig förstå att livet gör ont, men att smärtan är övergående och mycket beroende på hur du väljer att se på smärtan.

Erbjud alltid platsen vid din sida till en behövande.

Var nyfiken på människan bredvid dig på bussen eller i kön.

Ljug aldrig om hur du mår. 

Läs inte skvaller.

Prata inte skit om någon hur arg du än är.

Lev gott men slösa inte på resurser. Vi vet alla när gränsen är nådd.

Gå barfota så ofta du kan.

Läs minst en tankenöt varje dag.

Påminn minst en av dina nära och kära om dess betydelse.

Ta inget för givet. Då är du illa ute.

Ha inga förväntningar på andra. Det är som upplagt för besvikelse.

Borsta tänderna varje morgon och kväll.

Tala inte i termer om, går inte, jag kan inte, det händer bara lyckligt lottade, det är bara i sagor det sker, jag är inte lika duktig, för gammal, för ung, för sent.

Lär dig livets svåraste, allt är förgängligt, så även du.

Var inte rädd för mörkret. Det är din vän, även i svåra stunder.

Släpp in ljuset även när du inte kan se det.

Stanna upp en stund varje dag och påminn dig om din dödlighet.

Va inte rädd för döden. 

Att spy för man ätit är ingen jag rekommenderar.

Se det vackra i alla du möter. Tvinga dig att se det hur svårt det än må vara.

Agera utan att du måste få något i gengäld.

Håll alltid upp dörren till din nästa.

Säg inte, ”det kommer jag aldrig göra.” Du får äta upp det. Var så säker.

Tro på något, kalla det Gud, kraft, Jesus, Allah eller vad du vill, men TRO.

Gråt ofta. Det är renande.

Skratta så det ömmar i magen.

Lyssna på den du talar med. Det är viktigare än du kan ana.

Jämför dig sällan. Det är bara onödigt och du kommer aldrig vinna. 

Sluta kämpa emot. Våga släppa taget.

Ät glass med kolasås. Det är himmelskt gott.

Änglar finns. Tro inget annat.

Ge. Sluta aldrig ge av dig själv och det du är.

Pengar får du inte ta med dig in i himmelriket.

Förlåt är ett bra ord att kunna. 

Tack är ännu bättre.

Imorgon är ett ord du bör använda dig av i lagom dos.

Nuet är allt vi har.

Planera är fint, men det blir aldrig som man planerat. Det blir bättre.

är herren över ditt liv. Ta ditt ansvar och snälla vad du än gör, älska dig själv, med alla dina fel och brister. Att älska dig själv och bli den du kom till jorden för att vara är den största gåvan du kan ge dig själv och mänskligheten.

Jag tror på dig. 

Jag går med min mamma på Stockholms blöta gator efter nattens skyfall. Det är höst även om vi vill det eller inte. Vi pratar om vilken väska mamma ska köpa och för bara några år sedan var en dag som denna omöjlig.
Vi tystnar och jag ser att mamma har sett det mina bruna ögon också skymtat. Det finns ingen tvekan, hen som går förbi oss är sjuk.. mycket, extremt och smärtsamt sjuk. På något supermanaktigt sätt vill jag kasta min röda cape om hen och rädda hen från sjukdomen som JAG VET äter upp allt som kallas liv och hopp. Min hand vill nudda vid hen, smeka den bleka, urgröpta kinden och vända mörker till ljus. Mamma vänder ner blicken i marken och i den stunden är valet av väska så extremt oviktigt. Vem bryr sig om en röd eller svart väska? när minnena om en tid vi helst av allt vill glömma gör sig smärtsamt påminda..
-Det var jag en gång, säger jag till mamma.
Vi vet båda två smärtan, men från olika plaster. Jag som på ett sätt VAR smärtan och mamma som stod bredvid och brände sig på den.
-Tänk! Alla år jag försökte få dig att vilja bli frisk. Dagarna som blev månader och år. Mina knän som efter alla böner slutligen inte orkade längre. Smärtan när jag såg andra tjejer leva och du, min dotter, min älskade Cleopatra som satt hemma och hatade sönder allt som gjorde dig till dig. Jag ville bara du skulle vakna upp. Men det var omöjligt, för du ville inte. Kan man väcka en människa som inte vill?

“I 20 år försökte mamma övertala, böna, be, skrika, offra, truga och till och med KÖPA mig viljan för att jag skulle bli frisk. inget fungerade för jag ville inte”

Frågar du min mamma skulle hon säga nej. I 20 år försökte hon övertala, böna, be, skrika, offra, truga och till och med KÖPA mig viljan. Inget fungerade, jag ville inte.. Det är lätt att sitta här, 3,5 år in i ett tillfrisknande och säga att jag är tacksam för att jag fann viljan, för god knows where or what I would be or do.. Men det var inte fullt så enkelt när jag under många år inte ville, alls. Då stred jag inte bara mot mig själv utan även mina nära och kära. Deras besvikna miner när jag inte höll mina påhittade försök till att bli frisk. Min okunskap och förnekelse inför det klara och uppenbara faktum, att jag var sjuk vägrade jag nudda vid. Jag var inte sjuk, för var jag sjuk betydde det att jag var tvungen att bli frisk och det ville jag inte.
Jag vet inte många gånger mina problem skapat osämja, bråk, panik och tårar hos både mig och mina syskon, men deras vädjan gav mig bara skam, för jag ville inte. Och känner man skam så är det lika bra att fortsätta göra sig själv och andra illa.. Idag är det svårt att prata med mina nära om åren som gått och min absoluta ovilja att bli frisk, och jag förstår dem.
De stod i så många år vid sidan om och såg hur jag och min sjukdom infiltrerade, skapade separation, bråk, hårda ord och tog dyrbar tid från mina syskons uppväxt.

“-Hur kunde du inte vilja bli frisk? Var det så viktigt att vara så smal, att du inte såg hur illa du gjorde oss alla?”

-Hur kunde du inte vilja? Var det så viktigt att vara så smal, att du inte såg hur illa du gjorde oss alla? Jag hatar den typen av frågor, för vad vill mina syskon att jag ska svara? Sanningen eller lögnen om, -nej, jag värderade er mer än sjukdomen. Men då skulle jag ljuga. För sanningen är nästan lika smärtsam som alla år i mörker,
-ja, det fanns inget viktigare än min längtan och besatthet av att vara smal.
-Men du gjorde oss ILLLA! Förstår du hur rädd jag var när mamma berättade att du låg på sjukhus? Du, min storasyster som alla tyckte var så fin, duktig och perfekt. DU som skulle ta hand om mig, köpa ut cigaretter, visa mig hur man trär på en kondom eller tröstar när kärleken krossat mitt hjärta. Hur svarar man på något sådant? Att skylla på sjukdomen har blivit så uttjatat för ärligt, jag ville inte.. Precis som drogmissbrukaren inte vill släppa drogen och alkoholen betyder mer än livet självt, för den som är alkoholist, ville jag inte släppa mina droger, anorexin och bulimin.
Alla de sömnlösa nätter min mamma spenderat med att be, hoppas, drömma och önska att jag, hennes äldsta dotter skulle värdera sig själv högre och välja livet. Anklagelserna mot sig själv för att hon misslyckats, varit en dålig mamma, gett mig fel uppfostran, varit för naiv, för hård, för snäll, för dum och så vidare. När vi går förbi den sjuka personen som en gång var jag, förstår jag för första gången vad min mamma känt i alla år, maktlöshet. För ÄVEN om JAG VILL och SER hur sjuk personen är kan jag inte rädda eller välja viljan åt hen. Jag, Stephanie Brown, ibland kallad Pocahontas och även Cleopatra, kan inte väcka en människa som inte vill bli väckt. Det spelar ingen roll att jag har tjockt hår, är myndig, inte röker, är livscoach, mediterar, har en cool lägenhet eller själv varit sjuk. Jag kan inte och det är en oerhört smärtsam insikt, att både ta in och acceptera.
För visst vet ni vad jag pratar om? Känslan när man ser en vän, kollega, släkting etc göra sig själv illa men inte själv ser eller VILL se det.
Aj, oh, det är förtvivlan av högsta rang. Att vilja förändra och hjälpa men inte kunna hur många rätt man än fick på högskoleprovet.
Här någonstans måste jag släppa taget och låta gå. Hur ont, jobbigt och frustrerande det än känns och är, kan jag inte rädda någon alls..
Kanske spelar det inte heller någon roll om personen i fråga vill eller inte, för jag kan inte vandra vägen fram åt någon.

“Den enda vägen jag, du och vi alla kan gå är vår egen”

Den enda vägen jag, du och vi alla kan gå är vår egen. Det låter hårt, och även om de flesta av oss kan läsa, höra och förstå är det ändå något vi inte helt och fullt inte kan acceptera.
-Jo, om jag lyssnar och finns kommer hen vilja. Jag kan ringa samtalen som krävs. Om hen får låna lite pengar så blir det bättre. Jag är bra på att övertala.. Ni kan säkert fylla i fler sätt vi försöker att inte acceptera det smärtsamma, att vi inte kan tvinga någon att vakna.. Oavsett vem du är, om du är den som stor vid sidan om och tjatar, är tyst eller ber till en högre makt att din vän ska vilja. Eller om du är den som inte vill bli väckt, till er båda vill jag säga detta;
-Vi kan aldrig bli viljan åt någon. Den vi är, gör, har eller önskar kan aldrig ersätta den egen valda viljan. Den måste få växa ur oss och inte bli dit tvingad. Allt vi kan göra är att fortsätta tro och hoppas att den en dag får komma fram, för när den gör det kan en förändring ske på riktig.
Vi får aldrig ge upp på viljan. Den finns hos oss alla. När jag idag frågar min mamma vad det var som fick henne att orka vidare, trots min avsaknad av att vilja, svarar hon;
-Det var min obotliga tro på dig, Stephanie.


Podcast – Kan man väcka en människa som inte vill bli väckt?

Det är mörkt och jag är redan ute. Några trötta joggare har också insett värdet av en tyst storstad och springer förbi mig. Trots att det är beckmörkt är solglasögonen på. Jag gråter. Ovanligt? Nej, inte alls. Heter man Stephanie Brown som jag tydligen gör enligt pappret är tårar, livsleda, tomhet, självkritik, meningslöshet och mörker en del av mig och mitt liv.
Inom mig ekar orden, -tänk positiva tankar, känn tacksamhet, tänk såhär, testa detta, terapi kan hjälpa dig få bort det, gör mer yoga, meditera mera, umgås med de du gillar, drick vatten, ät grönsaker, byt jobb, skaffa barn och så fortsätter det i all evighet.

“Solen håller på att gå upp och jag vill inget hellre än att plocka bort alla de mindre ”tjusiga” sidorna av mig”

Solen håller på att gå upp och jag vill inget hellre än att plocka bort alla de mindre ”tjusiga” sidorna av mig. -FAN, säger jag högt, så att kvinnan som kommer mot mig reagerar och svänger av.
-Vad är det för fel på mig? I ett helt liv har jag försökt att vara något jag inte är. Hur många timmar och år har jag inte lagt på att försöka plocka bort delar av mig själv, som jag och samhället värderat som sämre eller mindre bra. Det har ju indirekt varit som att bit för bit amputera bort viktiga delar av mig. Kanske inte en ytlig amputering men alltjämnt en inre.
-FAAAN, säger jag högt för mig själv igen. Det är inte konstigt att jag inte känner att jag platsar in och måste förändra allt med mig själv, när jag utför inre amputation av mig själv hela jääääääävla tiden.
Och det är här den nya insikten får sin början. För helt ärligt, hur ofta försöker vi inte plocka bort drag, personlighet och känslor hos oss själva? Gå i terapi för att sluta tänka, läs den där boken för att komma över din olycka, bli en bättre människa om du slutar oroa dig, skratta mer osv. Men hallå? Varför har vi blivit så duktiga på att plocka bort oss själva, istället för att lära oss acceptera våra drag? Förstår ni hur många års av lidande jag kunnat undvika om jag, istället för att försöka döva, trycka undan och spela roller, fått lära mig att allt jag känner, tycker och tänker är helt okej. Ta mitt mörker som exempel. Det är ingen nyhet att jag allt som oftast upplever livsleda, meningslöshet och har ett allmänt tungt sinne. Det har varit så i hela mitt liv och många gånger har det skapat enorma problem för mig, men inte av den orsaken man kan tro. För mörker, tomhet osv är egentligen inget ”fel” i sig. Det är när vi lägger värdering om bra, dåligt, okej att känns och fel att känna, som det blir laddat och skapar problem. Visst, så jättemegasuper kul är det inte att gå runt och känna meningslöshet, men det är inget fel i det. Än mindre något som MÅSTE försvinna eller tas bort. Men, problem uppstår när vi inte vill, får eller tror att det vi känner är okej. -Menar du att du alltid är deppig, Stephanie? Tycker du inte något är kul? Känner du aldrig glädje? Fy, jag skulle dö om jag kände som du gör. Har du inte tänkt att testa typ, medicin? Jag får ofta höra just detta, och nej, jag önskar ingen människa den tomhet och meningslöshet jag har, men jag önskar än hellre att slippa höjda ögonbryn och stämpeln, ”det kan inte vara normalt. Det måste gå att plocka bort”. Tack, men jag har gjort allt i min makt att försöka förgöra mig själv, genom att amputera min personlighet. Resultatet? Än mer självhat, oro, rädsla, ångest, panik, jakt, hets och krav. Självanklagelserna när inga mediciner, böcker, terapiformer eller yttre ting gjort mig, NORMAL har varit stora. -Det är fel på dig, Stephanie.
Känner du igen dig? Hur många gånger har du inte försökt att plocka bort sidor av dig själv, för att duga, passa in och stå ut med att vara i din egen kropp och person? Jag tror det är många.. För detta är något vi alla gör på ett eller annat sätt.

“Vi lär oss tidigt att det som är ”fult” ska bort till förmån för det ”fina””

Vi lär oss tidigt att det som är ”fult” ska bort till förmån för det ”fina”. Men som jag förstått det är vi inga upplysta ”jävlar” utan känslor, tankar och problem. Vi ÄR ju för satan i gatan PROBLEMET självt!!! Hur plockar man bort egenskaper som gör oss till dem vi är? När tänkte du senast något negativt om sidor hos dig själv? Typ nu.. När skämdes du sist över att du exempelvis har svårt för att räkna? När bannade du dig själv för att du inte tycker det är kul att träna? Vad önskar du att du var? Smartare? Snyggare? Mindre lat? Bättre på att skriva? Vad önskar du att du inte var? Lat, bekväm, tom, lögnare? Listan över vad vi försöker trycka bort är lång och det är mycket tragiskt. För vi kommer aldrig kunna bli vän med den vi är om vi fortsätter fylla på den. Det går inte att plocka bort äpplena ut äppelkakan för då blir det ingen äppelkaka utan bara en kaka. Samma är det med den vi är.

“Du kan inte plocka bort din personlighet och sen tro att du är du”

Du kan inte plocka bort din personlighet och sen tro att du är du. Om du inte gillar äpplena i äppelkakan, väljer du antingen en annan kaka eller så lär du dig att acceptera att det finns äpple i en äppelkaka. Samma är med den du är. Antingen väljer du att vara någon annan eller så lär du dig att acceptera sidor av dig själv. När man inte längre behöver kriga, slåss och försöka så förbannat mycket blir de där ”skuggsidorna” man har så mycket enklare att ta hand om. Vi slåss och krigar så otroligt många onödiga slagsmål och krig med oss själva, att all den tid vi lägger på det skulle kunna få oss att uppfinna en ny galax. Allt motstånd vi uppbådar för att vi vill vara, känna, tycka och tänka på ett visst sätt är enormt. När jag förstod att det inte var något fel på att jag var dyster, mörk och värdelös på matematik blev jag på ett sätt gladare, ljusare, mer värdefull och kunde lättare räkna ihop 2+2.Visst, någon Einstein lär jag aldrig bli men det är inte heller det jag önskar bli.
Jag önskar istället att vi inte ska vara så satans kåta på att plocka bort sidor hos oss som vi inte gillar, till förmån för att bara bli än mer olyckliga och vilse. Det låter befängt om jag bad dig amputera ditt fullt fungerande ben för att det har en fläck. Lika befängt är det att amputera dina känslor, egenskaper etc, bara för att de inte ”passar in” i vår värld om perfekt, bra, gott, kul, lycklig, lyckad, framgångsrik, tacksam, rolig, populär, rätt och riktig. Jag hoppas jag skapat en tanke och reflektion om ditt eget mod till att våga vara den du är. Det eller du är inget som behöver tas bort, endast accepteras och bli vän med. Det finns verkligen ingen människa, människor, ideal, medier, normer, böcker, myndigheter eller pengar i hela världen vars röst kan och ska tala om för dig att du måste ändra och trycka bort. Du är människa, en livslevande person med ett helt hav av inre tankar, känslor och drag. Var inte rädd för dem!!
Bjud in dem, håll de i handen och amputera inte något som är absolut och fullständigt friskt.

All kärlek,
Stephanie


Podcast – Modet att låta alla delar av sig själv vara

När vi ändå är inne på temat att vända blicken inåt och våga gå emot gamla vanor, mönster, föreställningar, normer och ideal tänkte jag dela mina tankar om obehaget som följer, när man faktiskt gör det. Att det gör ont att leva tror jag ingen missat, och OM någon mot all förmodan lyckats undkommit det, GRATTIS! Då är du nog vad vi alla vill tro att vi är, fucking special!!
Men bortsett från detta faktum så finns det ju en del orsaker till varför det gör ont att kalla sig människa. Kärlek gör ont, att älska, förlora, vinna, ångra sig, göra fel, göra rätt, kritik, beröm, sjukdom, hat, krig och listan över vad som skapar smärta och ger oss obehag är lång. Det är dock inte denna typ av obehag jag tänkte prata om denna gång, istället ligger fokus på ett slags ”välgörande” obehag, men som vi gör allt för att undvika. Har du någon gång försökt att ta dig ut ur något jobbigt och mindre gynnsamt? Exempelvis en destruktiv relation eller ett missbruk du tillslut fann viljan att lämna, det har jag, och det var bland det jobbigaste och mest obehagliga jag gjort.

“Det gör med andra ord ont att förändra och lämna tryggheten det innebär att leva i destruktivitet.”

Det gör med andra ord ont att förändra och lämna tryggheten det innebär att leva i destruktivitet. Varför? Det borde istället vara något som känns enkelt, bra, givet och skönt! Man gör trots allt något som är bra. Vart vi än går hör vi om de som vänt sina liv från mörker till ljus, destruktivitet till produktivitet och de som gått från absoluta botten till högsta toppen. Inte kan de ha gjort det om det var svårt, jobbigt och obehagligt?!Jo, käraste ni det går att ta sig från skit till magi trots enormt obehag. Förändring går hand i hand med det och jag skulle vilja påstå att det inte går att undvika om man gör en ”äkta” förändring, på djupet. Jag brukar säga att de som inte känner obehag, rädsla, smärta och tvivel har inte heller gjort en förändring på riktigt. Det ska kännas. Det finns ingen väg ut om man inte först vandrat in. Så, med detta sagt, varför gör det då så ont att bryta upp, göra annorlunda, förändra och göra det som vi innerst inne är rätt för oss? Jag tror helt enkelt det är för att det kräver något av oss, mod att våga trots obehaget som garanterat kommer. Vi får inte glömma att vi är bekväma varelser med en extrem och överdriven rädsla för obehag. Vi vill inte ha eller uppleva motstånd, motgång och obehag. Vi är lata, bekväma och tar alltid enklaste vägen ut och ur våra egenvalda fängelser. Sen om de där bunkrarna är destruktiva och direkt förgörande för oss spelar mindre roll. De ger oss trygghet och trygghet är lika med behagligt, även om de egentligen är otrygg trygghet. Men om all verklig och äkta förändring och möjlighet till att bryta osunda vanor och mönster innebär obehag, då är det inte alls konstigt att de flesta väljer att inte göra något.

“Det är inte konstigt att det finns missbruk, beroenden, olyckliga människor och destruktivitet, det gör helt enkelt för ont att lämna dem.”

Det är inte konstigt att det finns missbruk, beroenden, olyckliga människor och destruktivitet, det gör helt enkelt för ont att lämna dem.
Om det vore en dans på rosor att bli nykter hade högst troligen fler lyckats bli nyktra. Hade det varit kul att avgiftas hade fler drogmissbrukare levt oberoende. Vore det superfancy att tappa vikt hade inte USA och Mexico varit länder med världens fetaste befolkning, och program utformade för att minska vikt verkliga.
Samma gäller för de som är anorektiker, hade det varit suuuuuupermys att gå upp i vikt hade många fler faktiskt tagit sig ut ur sjukdomens stenhårda grepp. Jag tror ni förstår vart jag vill komma, det gör ont att förändra och om det inte gjorde så satan i gatan ont hade högst troligen fler lyckats härda ut. För älskade ni, vilka ni än må vara, unga, gamla, senila, smarta, tjocka, smala, glada, olyckliga, gröna eller blå, varje smärtsam förändring har ett slut. Obehaget är precis som det behagliga, föränderligt.
Och jag tror tyvärr det är där vi bedrar oss. Vi tror att det svåra, jobbiga och kanske helt nya obehaget aldrig ska ta slut. Istället ger vi upp, slutar och går tillbaka till det vi vet, kan och som blivit tryggt, även om det är destruktivt och fel. Men för de som vågar härda ut kommer även obehaget att ge vika. Jag lovar. Hur finner man styrkan och modet som faktiskt är viktiga delar i att kunna härda ut? Hur orkar man var stark och modig när det är svårt, jobbigt och jävligt skrämmande att förändra? Det är en bra fråga som jag ställt mig själv otaliga gånger, när jag legat på det kalla golvet och skrikit ut min ovilja att orka fortsätta. Hur? Hur? HUR ORKAR JAG? Det gör ont och är för jobbigt. Det finns inget enkelt svar på en svår fråga. Vad jag däremot kan försäkra er om är att det går över. Det kommer inte alltid vara svårt eller obehagligt. När man efterhand ser att förändringen bär frukt, ger fler rätt än fel och på något vis levererar goda resultat kommer modet att fortsätta. Det går att byta, bryta och förändra trots ett enormt obehag. Jag trodde under väldigt lång tid att det inte var sant och hur hårt jag än försökte, valde jag alltid att vända tillbaka in i det falska trygga. Månader blev till år och efter miljontals försök undrade jag om jag var den enda som aldrig kunde härda ut och bryta min nedåtgående spiral till liv.

“Det var inte förrän jag vågade känna obehag, rädsla och smärta som jag också förstod att det var vägen ut”

Det var inte förrän jag vågade känna obehag, rädsla och smärta som jag också förstod att det var vägen ut. Ingen förändring kommer enkelt. Det går inte över en natt även om vi tycker och förväntar oss det.
Det är en segdragen process som tar tid och som måste få ta tid. Tid som sedan kommer ha varit din bästa vän och kanske avgörande för att inte falla tillbaka. Det är inget fel att känna obehag, rädsla eller smärta, se dem istället som indikationer på att du gör rätt. Varje motstånd inför att förändra är ett bevis på att du inte är fri utan fast. Att bryta upp är att bli fri även om det först gör ont. Se obehaget som ett blåmärke som sakta bleknar.. Jag brukar tänka att om jag träffar en endaste människa som säger att de aldrig känt rädsla och obehag så har de heller aldrig varit modiga. Så, står du just nu i valet och kvalet om att förändra, bryta vanor, lämna missbruk eller bara en längtan efter att växa, var inte rädd för det obehag som följer. Håll det istället i handen och se på det som din bästa indikator på att du dyker djupt och snart vänder uppåt för luft. Du kommer aldrig ångra att du var modig och kände obehag, endast att du inte höll ut alla de andra gånger du försökt och inte förstod att det går över.


Podcast – Modet att våga trots obehaget som följer

Som vinden sveper trädens kronor och låter sommarens löv falla till marken och bli ett med jorden, likadant är det när jag låter den sista ögonfransen falla med ner i duschens strilande vatten, och bli ett med jorden. På ett sätt vill jag inte skiljas från mina fejkade ögonfransar, de har trots allt betytt mycket och besparat mig många timmar framför spegeln med mascaran i högsta hugg.
Men det är dags att släppa taget om dem för nu och förstå att mitt livet inte hänger på om jag har fransar eller inte. Vänner, vi har landat in i hösten nu. Och med den kommer mörker, kyla och tid för reflektion. En av alla dessa har för mig handlat om hur ägd jag varit och fortfarande är av mina beroenden, prylar och titlar. Hur ofta pratar inte jag om frihet, att välja från hjärtat och inte hjärnan och inte förlora sig i samhällets krav, normer, ideal etc, och själv är jag lika förlorad som en narkoman är till droger. Men jag har inte heller för en enda sekund låtsats vara fulländad. Det är inte därför jag driver en podcast om livet, för att ge er perfektion eller be er följa i mina fotspår. Gör inte det skulle jag snarare vilja säga, följ dina egna men reflektera gärna över det som kommer ur min mun, när du vandrar livet fram. Hela mitt liv har jag mer eller mindre levt i beroende och rädslan över att inte duga. För att ”cover up” min låga självkänsla har jag tagit till de mest drastiska metoder, utan vidare lyckat eller hållbart resultat. Istället har jag dragit snaran än tajtare om halsen och blivit alltmer beroende, rädd och olycklig. Varför? Helt enkelt för att jag låtit yttre bekräftelse och stimuli fylla mig. Det är inget unikt för just Stephanie Brown, jag är snarare precis som alla andra levande människor på denna jord. Men jag vill inte längre leva i beroenden, missbruk, besatthet och lögner, som allt detta faktisk skapar.

“Jag vill vara värd att andas, vandra, skratt, gråta, älska, hata, tycka, känna, undra, ångra, önska, hoppas och tro UTAN att vara i beroende av hur jag ser ut, vad jag heter, vart jag jobbar, vilken bostad jag bor i eller hur min älskade och alltför sönderhatade kropp ser ut.”

Jag vill vara värd att andas, vandra, skratt, gråta, älska, hata, tycka, känna, undra, ångra, önska, hoppas och tro UTAN att vara i beroende av hur jag ser ut, vad jag heter, vart jag jobbar, vilken bostad jag bor i eller hur min älskade och alltför sönderhatade kropp ser ut. Det är enkelt att prata om förändring men när det handlar om att skala av, plocka bort och återvända ”hem” är det plötsligt inte lika roligt längre.
Vem i dagens ”beroendesamhälle” vill egentligen bli nykter? Särskilt när nykter verkar vara lika med värdelös, ful, utanför, ifrågasatt och mindervärdig. Inte jag, eller fram tills för bara några dagar sedan, då var det min absolut största rädsla i alla kategorier, att inte bli bekräftad för min yta och det jag gör. Men som alla vet, igår är INTE idag. Inget är beständigt och det är helt okej att förändra och ändra. Så, vad är det jag försöker säga till er? Inget nytt egentligen mer än att jag numera väljer att göra mig själv oberoende och nykter på en och samma gång. Inte för att jag dricker, röker, snusar eller tar droger. Det är inte den typen av beroende och nykterhet jag talar om. Jag pratar om de beroenden vi inte ens tänker på eller vill tänka på. I mitt fall har nog nästan alla mina ytliga beroenden handlat om att köpa mig ett värde.

“I varje inhandlat plagg har där legat en förhoppning om att bli lite mer betydelsefull, fin, vacker, omtyckt och beundrad. I varje spruta, operation eller silikon har där legat en önskan om att bli lite mer värdefull, sedd, hörd, beundrad och perfekt.”

I varje inhandlat plagg har där legat en förhoppning om att bli lite mer betydelsefull, fin, vacker, omtyckt och beundrad. I varje spruta, operation eller silikon har där legat en önskan om att bli lite mer värdefull, sedd, hörd, beundrad och perfekt. I varje behandling, frans, nagel, lotion och har där legat en tro på att bli älskad, hyllad, sedd, berömd, omtyckt och värdefull. I varje svettdroppe, vikt, kalori, muskel och kroppsform har jag önskat att bli beundrad och evigt älskad.. De stora bruna ögonen utan fejk fransar vattnas när jag pratar och delar det som hela tiden varit ett försök att duga. Hur kan våra prylar, yta, kropp och status äga oss så? Jo, när vi tror att det ska göra oss bättre, vackrare och mer omtyckta blir det så. När vi misstar silikonbröst för att vara värdefull eller bicepsen för att ge dig evigt liv.. Hur ägd är du av dina beroenden? För ljug inte för mig och säg att du inte har några. Vi har dem allihopa! Nu behöver inte alla lägga samma värde i samma prylar och ting som jag gjort och gör. Du behöver inte skala av dig dina fransar om de inte är ditsatta för att du innerst inne tror du blir mer älskad, bekräftad och sedd om du har dem. Kanske spelar de ingen roll alls för dig? Istället är du kanske ägd av ditt långa hår, som du hört är både tjockt och vackert. Kanske är blotta tanken på att klippa av det lika med att dö en smula? Egentligen tänker jag att det inte spelar någon roll alls vad det är vi väljer att vara ägd av, allt ägandeskap hindrar oss från att vara fria, tänker jag. Det är mycket jag insett att jag är ägd av och mina fransar och kläder är bara en bråkdel av allt. Det är inte normalt att gråta när man inte får shoppa nytt plagg på en vecka, inte heller att vägra gå ut när man börjat få för lång utväxt på de byggda naglarna.

“Det är inte vidare frihet att inte få äta om man inte tränat..”

Det är inte heller vidare frihet att inte få äta om man inte tränat.. Listan över hur mycket mina prylar och handlingar äger mig kan göras lika lång som alla andras. Kan du redan nu kanske se vad du är rädd för att vara utan? Vad tänker du, ”aldrig i livet jag slutar med det där eller plockar bort?!?”.
Denna månad har jag som den modiga token jag gått och blivit bestämt mig för att nyktra till. Jag orkar helt enkelt inte med att leva som jag gjort och samhället på ett sätt tvingar oss att göra. Detta handlar inte om att bli nunna, munk eller leva på gröna salladsblad och duscha i regnet och aldrig mera shoppa, konsumera, fixa och dona! Om jag sa det skulle jag ljuga så varenda cell i min onödigt opererade näsa skulle expandera till högst nödvändig att operera!!Jag vill inte avsäga mig livets skönhet än mindre dess fantastiska upplevelser alla beroenden och prylar också skapar.
Jag älskar det vackra, pengar, guld, yta och skönhet. Men jag tror inget som man är i beroende eller ägd av kan skänka oss tacksamhet eller lycka. När man vågar se vad man inte tror sig kunna leva utan på riktigt, och sen utmanar sig i vara utan det ett tag tror jag man vunnit en stor seger för sitt eget liv och välbefinnande. Att våga se och upptäcka att livet går vidare trots att jag inte har fransar just nu. Solen kommer stiga imorgon också även om du inte längre färgar håret eller springer en mil. Jorden kommer att fortsätta snurra även om du låter din perfekt klippta gräsmatta växa och ta bussen till jobbet istället för den dyra bilen. Det svåraste är inte att bli accepterad av andra utan alla våra beroenden, utan att acceptera sig själv utan dem. Jag för just nu en daglig kamp och strid med att fortsätta nyktra till på alla sätt och vis. Det gör ont, jag har ångest, vill ge upp och tampas med att inte duga. Men jag ska också säga att det är en enorm befrielse att se att jag överlevt utan allt jag trott mig behöva göra och ha för att duga. Det mina vänner måste vara äkta lycka, och om inte, då vet jag hur jag finner oäkta igen..
Lycka till med att bli nykter! ?


Podcast – Att vara ägd av prylar, yta och status

Som så många andra gånger står jag rädd, osäker och högst velande inför hur jag ska göra. Ett beslut och val måste tas men jag kan inte och det beror inte på att det är något vidare svårt beslut. Orsaken till min oförmåga att fatta beslut är en annan och heter ”jag har alltid lyssnat på alla andra och låtit de styra mitt liv. Så nu kan jag knappt eller faktiskt inte ta egna beslut utan att först rådfråga andra.” Känner du igen dig? Lever du också livet genom andra? Får du panik när du ställs inför val? Försöker du undvika att fatta beslut och måste du alltid ”googla” vad hade andra gjort?
Det är inte konstigt. Vi är trots allt ett extremt påverkbart släkte och rädslan att göra fel, avvika från flocken och inte göra som alla andra är stor.

“Vi är trots allt ett extremt påverkbart släkte och rädslan att göra fel, avvika från flocken och inte göra som alla andra är stor.”

Ska ett beslut tas vill vi gärna veta att andra också beslutat likadant och helst vill vi att andra tar de osäkra besluten åt oss. För låt oss vara ärliga, det är inte kul att fatta ”fel” beslut när man riskerar att ses som annorlunda, konstig och dum. Vi vill ha ett okej av vår omvärld så vi också ska våga. Men det blir lätt fel när vi ständigt är styrda av andras ”okej”.
Tillslut blir man så lost, att man tappar sig själv, vem man är, vad man tycker och tänker och kanske det jobbigaste av allt, beroende av andra för att leva. Det blir aldrig utrymme att själv känna efter och fundera när man måste höra andras ord om rätt och fel, ditt och datt. När jag ser på mitt liv och sättet jag levt kan jag inte förstå att jag idag faktiskt kan leva utan andras ”okej” och faktiskt välja själv gällande mitt liv, och vad som känns bra för just mig. Precis som med allt annat här i livet har jag fått jobba hårt, intensivt och väldigt medvetet med det. Att skapa sig en inre trygghet tar tid… Detta har såklart fått mig att fundera på varför vi är så extremt beroende och styrda av andras okej. Jag tror inte det är feghet, även om det kan verka så. Snarare skulle jag tro att det handlar om en kombination av låg självkänsla, en stor rädsla för att göra fel samt undvikandet av obehag.

“När jag ser till mitt liv har otrygghet varit en stor del till min oförmåga att fatta besluta och välja själv.”

När jag ser till mitt liv har otrygghet varit en stor del till min oförmåga att fatta besluta och välja själv. Det är så lätt att låta andra ta över vår fria vilja, att vi inte ens tänker på att vi har en sådan. Ingen människa har ännu fötts som inte har en, även om vi kommer allt längre ifrån den. Varför har vi tappat den fantastiska, men också bekymmersamma fria viljan? Min mamma är den vackraste och finaste kvinna jag. Skulle jag vara ett uns i närheten av hennes fantastiska personlighet vore jag glad.
Men som med allt fantastico finns där ett ”men”.
Hon har tagit min fria vilja ifrån mig och lämnat mig i ett desperat beroende av hennes ”okej” för att leva. Min mamma har såklart inte medvetet plockat bort den och inte heller velat det. Det är snarare så att jag själv gjort det. Jag har lagt all min trygghet och tillit i hennes ord, och som resultat förlorat mig själv. Under de värsta av tider kunde jag inte göra något utan först ha fått min mammas okej. Det var hon som tog besluten jag behövde ta, och det var hon som ständigt fick bistå mig i allt som krävde det. Ingen vill vid 30-års ålder vara beroende av sin mamma, men jag var det, och det skänkte mig ett visst mått av lindring, men framförallt tog det bort min egen förmåga att både intuitivt och förnuftigt tycka, tänka och våga leva. Vet ni att andras okej gör oss sjuka?

“Det är likt droger, alkohol, shopping och mat ett beroende och en destruktiv handling. För så länge man är i ständigt beroende av andras ”gör så här, gå dit, tyck detta, känn detta och det är okej” kommer du aldrig vara fri”

Det är likt droger, alkohol, shopping och mat ett beroende och en destruktiv handling.
För så länge man är i ständigt beroende av andras ”gör så här, gå dit, tyck detta, känn detta och det är okej” kommer du aldrig vara fri. Det kan vara svårt att se och förstå hur beroende vi är av andras okej, när vi ständigt blir så överrösta av andras åsikter. Det kan verka som det enklaste, att fatta egna beslut, men om vi tänker efter är det något vi sällan gör. Alltid färgade, påverkade och rädda inför valen, besluten och livet.
Det är såklart väldigt lätt att hamna i denna katt och råtta lek, speciellt med föräldrar, syskon och vänner. De är enklare att lämna över livet i deras varma händer och slippa ta ansvar och konsekvenserna.
Nära relationer är det vackraste vi har, men inte när de genererar i att den fria viljan och chansen till intuition, förnuft och egen valt okej försvinner.
Idag får jag kämpa med att inte ringa mamma och be om hennes ”blessing” inför livets beslut och val. Jag måste lära mig lyssna till mitt eget okej och inte låta det överröstas av hennes eller andras. Gör jag inte det, vet jag att jag aldrig kommer känna trygghet i mig själv och leva i ett ständigt beroende av andra. Vi ska absolut lyssna, ta väl valda råd och
hjälp här i livet. Vi behöver varandra. Vad vi däremot inte behöver är fler vilsna, otrygga och rädda människor som inte kan, vill eller våga lyssna inåt. Förnuft och intuition är fantastiska gåvor och det fina är att vi alla har dem. Vi måste lära oss lyssna på dem, först vår egen och sen andras ♥️


Podcast – När andras okey styr livet vi lever

När jag ser tillbaka på mitt liv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Det har varit så.. hmm.. orden fastnar och blir till grus. Ja, vad har mitt liv egentligen varit? Svårt, jobbigt, ensamt, destruktivt, olyckligt och i stunder så extremt meningslöst. Jag tror inte jag är unik. Vi är många som bär på ett förflutet med fler ”fel” än rätt. ”Förlåt dig själv för det du gjort. Du visste inte bättre då. Du gjorde det du kunde med det du visste då”. Orden slår mig hårt i magen och även om de är i all välmening får de mig att vilja spy. För visst är det enkelt att säga åt en annan människa, ”det var väl ingen fara? Förlåt dig själv. Släpp det där. Gå vidare. Alla gör fel.” Och ja, alla gör fel. Det är på så vis vi också lär oss vad som är lite mer rätt.

“Det är skillnad på att göra fel och sen ta konsekvenser av det och be om ursäkt, än vad det är att göra fel och sen slippa konsekvenserna och inte be om ursäkt”

Men det är skillnad på att göra fel och sen ta konsekvenser av det och be om ursäkt, än vad det är att göra fel och sen slippa konsekvenserna och inte be om ursäkt. Kanske är det de som sker när vi inte kan förlåta oss själva för våra fel och brister? Vi vill inte ta konsekvenserna av det och vill då inte heller be oss själva om förlåtelse. Är vi rädda för att förlåta oss själva för att det också innebär att vi måste acceptera det som hänt? Är förlåtelse förenat med självrannsakan? Blir man kanske tvingad att se på sig själv och det som varit på ett annat vis? Enligt egna erfarenheter är det tio tusen gånger enklare att be andra om förlåtelse än att förlåta sig själv och sina handlingar. Den personen som en gång i ett förflutet förgrep sig på mig har jag idag förlåtit. Han visste inte bättre. Men jag då? Stephanie Anna Brown, visste hon som den lilla tjejen hon då var bättre? Nej, såklart inte. Men ändå är det henne jag slagit på i alla år och vägrar förlåta. Den styvfar jag levde med under tio långa, egentligen outhärdliga år har jag förlåtit. Han visste inte bättre. Han hade sin orsak och anledning till varför han var elak, gjorde mig psykiskt illa och aldrig bekräftade mig. Visste jag bättre? Nej, jag var ung och ville mer än något annat ha en pappa som älskade mig och beskyddade mig från livets hårda läxor. Men ändå är det henne jag svultit, skrikit, hatat och inte kunnat förlåta. Den kurator som en gång i tider av kris sa åt mig att jag var ”normalviktig” har jag idag förlåtit. Hen hade sin orsak till sin extrema okunskap. Kanske hade hen köpt sin legitimation på blocket eller högst troligen aldrig själv lidit av ätstörning. Visste jag bättre? Nej, jag var fast i en sjukdom och samhälle som sa åt mig att jag var tvungen att vara smal för att duga. Trots det är det henne jag inte kunnat förlåta för alla de år sjukdomen tagit. Ni kan säkert själva fylla i resten när ni börjar reflektera över era egna liv och vad som hänt.

“Det ÄR inte lätt att förlåta sig själv. Vi är så hårda mot oss själva på alla sätt och vis. Tankarna vi tänker om oss själva, dömande, hatiska och stundtals riktigt elaka”

Det ÄR inte lätt att förlåta sig själv. Vi är så hårda mot oss själva på alla sätt och vis. Tankarna vi tänker om oss själva, dömande, hatiska och stundtals riktigt elaka. Visst är vi grymma mot andra också men jag tror faktiskt att elakast och hårdast är vi mot oss själva. Vi får tidigt lära oss att vi måste vara på ett visst sätt för att duga. Livet vi lever ska följa en viss ström, norm och ideal. Ett enda avvikande kan bli skillnaden mellan att bli accepterad eller utstött. Kanske har man suttit i fängelse, spenderat år på behandlingshem, drogat, hoppat av skolan, kört på någon, missbedömt en situation som ledde till någons död, kanske har man förlorat sin vän eller dotter till självmordsstatistiken, eller placerat pengarna fel och förlorat allt.. Listan över beslut och val vi gör och sen på något sätt måste lära oss leva med är oändlig. Visst kommer tankarna om att ”tänk om jag bara gjort si eller så. Då hade allt varit annorlunda”. Vi lever i ånger och slår på oss själva för att vi faktiskt är mänskliga. Även om vi alla önskar att vi var utan fel, brister och ständigt gjorde rätt och aldrig fel, är det inte så vi skapades. När vi inte förlåter oss själva för att vi gör fel hamnar vi i ältande, självhat och destruktivitet. Vi tappar vårt värde och vill nästan indirekt göra oss själva illa. Straffet för det vi gjort blir en livslång plåga när vi vägrar acceptera och slutligen förlåta oss själva. Om man tänker på en livstidsdömd fånge är det ungefär samma för den som inte kan förlåta sig själv. Vi blir dömda att leva i ett fängelse för alltid. ”Förlåt mig herre för mina synder”, hjälper det? Måste vi få andras förlåtelse för att kunna förlåta oss själva? Jag vill både tro och inte tro på det. För om vårt egen förlåtelse är beroende av andra är vi också dömda att leva i beroende av andra. Kan vi finna vår egen acceptans och egen valda förlåtelse utan att den hänger på andra, tror jag det är mycket vunnet.
Jag tänker ibland att vi inte vill förlåta oss själva. Att det faktiskt är ett aktivt val som så många andra. Vi vill inte förlåta för det innebär att vi måste se på oss själva, ta i det som gjort/gör ont och bearbeta det.
Vem vill det? Då är det enklare att fly genom konsumtion, prestige, droger, har och våld. Ferrarin kräver inget av dig. Rollen du spelar på jobbet kan du spela utan att behöva förlåta dig själv och kokain kräver inte att du rannsakar dig själv och släpper taget om det som varit.
Men förlåtelse kräver något av dig. Åtminstone om den ska vara sann och inte ett spel för gallerierna. Att förlåta sig själv kräver med andra ord mod, vilja och en dos av självkärlek. För det är kärlek att kunna klappa sig själv på axeln och förlåta det som inte blev som man tänkt.

“En viktig del av förlåtelse är att förstå att den inte tar bort det som hänt än mindre de konsekvenser som följer. Däremot lindrar den självanklagelserna och skapar frihet”

En annan viktig del av förlåtelse är att förstå att den inte tar bort det som hänt än mindre de konsekvenser som följer. Däremot lindrar den självanklagelserna och skapar frihet. En människa som lever i förnekelse inför det som hänt och inte kan förlåta kan inte bli annat än sjuk och olycklig. ”Jag är värdelös” så jag kan lika gärna fortsätta som jag gör. Ingen kan någonsin älska en människa som gjort fel.” Men det är inte sant. Istället skulle jag vilja påstå att då skulle inte en enda stackare på jorden vara älskad, för alla gör vi fel. Ibland mer, ibland mindre. Förlåtelse är en stor fråga, den är vid, bred och bär på lika många svar och frågor som livet självt. Men för den som vågar, kan och tror på dess kraft är det enligt min mening något av det absolut vackraste man kan ge sig själv, efter kärlek.
Vi är sårbara, rädda och högst känsliga varelser och behöver alla, oavsett vem eller vart vi kommer ifrån förlåta oss själva. Vi kan inte veta om de val vi gör alltid är rätt. Vi kan omöjligt klara av allt. Vi kommer falla för frestelser, vara elaka, välja fel, såra, skada, ångra och göra misstag. Om vi ska slippa vara offer för det förflutna och framtiden, och inte låta de val och beslut vi tagit, men också kommer att ta måste vi bli bättre på att förlåta oss själva. Att inte förlåta är att låta oss själva bli offer. Att förlåta dig själva är att ge sig själv en chans. Vi behöver inte älska det vi gjort, inte heller finna orsaker eller undanflykter. Kanske behöver vi inte heller få andras bekräftelse på om det var/är rätt vs fel. Det är inte andras förlåtelse vi behöver, även om den såklart också behövs då och då.

“Den främsta förlåtelse vi behöver är vår egen.”

Den främsta förlåtelse vi behöver är vår egen. Den ger oss utrymme att bli lite mindre dömande och självkritisk. Den låter oss också växa och bli klokare.
Ge dig själv den möjligheten. Kan du inte förlåta nu, okej. Det är en process som tar tid och MÅSTE få ta tid. Låt inte din historia eller framtid äga dig. Du kan befria dig själv genom att förlåta din oförmåga och att du faktiskt bara är människa. När man vågar förlåta sig själv kommer det också bli enklare att acceptera livet precis som det är.


Podcast – Det svåra- Att förlåta sig själv

Page 3 of 10« First...234510...Last »