Browsing Category
Blogg

Jag står framför spegeln och hör alla de psykologer, läkare, kuratorer, vänner, självhjälpsböcker, kroppsaktivister, (tänk att det ens ska behöva finnas) och ny frälsta, sjunga i kör, det jag redan vet men aldrig någonsin förstått, ”acceptans! Acceptera att det är såhär du ser ut och kom till jorden. Släpp allt och bara låt dig falla in i acceptansens underbara och befriande värld.”
Jag är 32-år, en månad och några dagar gammal. Mitt liv har varit allt annat än enkelt. Men och andra sidan, vems är det egentligen?Jag har försökt på alla sätt att kämpa emot mig själv men framförallt livet.
I mitt vokabulär fanns ord som, perfekt, duktig, snygg, bra, framgångsrik, mer, mest, lyckad och lyckas. Inga av dessa ord handlade eller beskrev mig, nej, då var det ett helt annat språk och ord som användes, äcklig, värdelös, ful, dålig, misslyckad och sämst.
Detta var min vardag under alltför lång tid och säkert kan du också känna igen dig i det.
Att vända ett helt liv med inmatade åsikter, normer, värderingar och krav tar tid, kanske ett helt liv?
Räcker det att sluta fred och acceptera det som varit, det som är och sen komma skall?
Räckte omvärldens väl valda ord och meningar om ”acceptera, släpp taget, let it gooooooooo” mig att bli den jag är idag?

“Är det acceptans som vänt mitt liv helt upp och ner? Är det acceptans som gjort att jag kunnat gå vidare, trots övergrepp, slag, hårda ord, en frånvarande, söndersprucken pappa?”

Är det acceptans som vänt mitt liv helt upp och ner? Är det acceptans som gjort att jag kunnat gå vidare, trots övergrepp, slag, hårda ord, en frånvarande, söndersprucken pappa?
Är det det där magiska ordet, enligt böckerna, acceptans som gjort att jag idag kan se min kropp, trots en viktökning och mer fett?
Har acceptans betytt en ny början och ett slut på lidelse, krav, hat, jakt och hets? Vänner, både jag och nej.. För det är lätt att prata och acceptans, skryta om hur bra man är på att köpa allt som det är och vara lugn i det. Allt är enkelt i teorin men svårare när det krävs praktiserande av det.
Fan, det är ju lätt att säga, ”jag accepterar att mina lår är stora och tänker från och med nu älska dem”, i teorin, men satan i gatan så svårt det är att lägga sig på stranden med de dallriga låren och känna sig ”attraktiva accepterande”. Visst är det enkelt att säga, ”jag accepterar att jag aldrig kan dricka igen då jag är nykter alkoholist” i teorin eller terapin för den delen också, men en helt annan sak när det ska praktiseras.
Jag tror ibland att vi tar för lätt på ordet, acceptans. Vi kastar oss med det som om det vore popcorn på bio och tänker inte efter vad dess innebörd egentligen är. Så har det åtminstone varit för mig och jag kan som bekant bara prata för mig själv…
Jag har bedragit mig själv så många gånger gällande mitt förhållande med acceptans, och på blekaste allvar trott att jag fattat galoppen.
Men när verkligheten gjort sig obehagligt påmind har jag absolut inte alls varit vidare accepterande. Snarare har jag stretat emot, kämpat och gjort ALLT för att inte acceptera livet eller mig själv.
Varför? För acceptans har känt som en kontrollförlust, ett, ”jag ger upp och blir en fet padda på direkten”.
Acceptans har låtit tråkigt och som att nöja sig med det enkla, lilla och sina fel och brister.

“Jag har ju som bekant kämpar ett helt liv med att bli perfekt och hur skulle jag då kunna acceptera något annat än just det?”

Jag har ju som bekant kämpar ett helt liv med att bli perfekt och hur skulle jag då kunna acceptera något annat än just det?
Kul för andra som ”accepterar” sitt förflutna, kropp eller att de aldrig kommer bli fotbollsproffset hela världen vill lira med.
För mig var det aldrig någonsin en fråga om att acceptera att jag kanske inte hade de långa benen för att bli modell, eller inte kunde köpa de dyraste märkeskläderna när jag gick i skola.
Aldrig i hela mitt liv att det var något att acceptera. Och det är här jag står idag, med ena foten i acceptansens fridfulla värld och den andra i världen där acceptans är fel, misslyckat och inte ens ett alternativ.
För säkert är acceptans och dess mening oerhört befriande för den som verkligen praktiserar det, men i en värld där vi knappats behöver acceptera något fel, jobbigt, konstigt eller missbildade alls, känns acceptans rätt meningslöst. För tänk, vi får tidigt höra att vi inte ska vara oss själva, prestera lite mer, bli lite duktigare, finare och lyckade. Sen när man drivits till randen av utbrändhet, sjukdom, förlust och kris kommer böckerna med ett 10-dagars program om hur du ska acceptera dig själv och ditt liv.
”Du är värdefull, bra, fantastisk och duger precis som du är.” Ja, ni vet själva.. Och kanske accepterar man ett uns av allt som varit, är och hur man ser ut och vad man har. Men så fort man sticker den ”ny” accepterade kroppen och knoppen utanför dörren blir man överröst med allt som INTE rimmar med acceptans, ”Ät fisk så blir du ännu smartare, fettsug de dallriga låren, operera den sneda näsan, köp en finare pool, ta ett lån så du kan köpa det du accepterade att du inte kunde”.
Listan kan göras lång och längre än så. Förstår ni vart jag vill komma? Så fort vi försöker ge oss själva och det livet ger oss, en möjlig, rättvis chans till acceptans försvinner den i ruset och skriken av allt som inte är acceptans, gör si, förändra så, tänk såhär, lev så, gå dit, gå inte dit.

“Hur i hela världen ska acceptans kunna praktiseras när vi ständigt blir mål för dess motsats?”

Hur i hela världen ska acceptans kunna praktiseras när vi ständigt blir mål för dess motsats? Vad är det du själv inte kan acceptera men innerst inne vet du borde? Hur mycket tid lägger vi ner på att försöka förändra det som varit? Acceptans är frid på jorden men bara för att något verkar fridfullt betyder det inte att det slutar göra ont.
Idag har jag ett helt annat förhållande till acceptans och har förstått att det vilar lika mycket nyanser i dess innebörd som i livet självt.
Det är enkelt att acceptera vädret för det kan jag ändå inte rå på. Min kropp är det svårare med för där vet jag att jag faktiskt KAN förändra den, genom svält, överätning, träning, plast hit, sprutor dit och så vidare.
Det som förr var accepterat kan idag behandlas. Hemskt? Ja, på ett sätt tycker jag det är det. Vissa dagar är det lättare att acceptera det faktum att jag lagt 20 år på att förgöra mig själv, andra dagar när jag blir påmind om annat gör det så ont att jag vill kasta acceptans långt åt helvete.
Ibland, när jag är en mer tillfredsställd Stephanie kan jag acceptera att jag aldrig kommer att träffa min pappa, andra dagar blir såret förstorat och jag vill inte alls acceptera att han drogade och söp sig själv till döds.
Vissa dagar kan jag fästa blicken på min kropp och acceptera att de där låååååånga modellbenen inte är en del av mitt liv, medans andra dagar är jag beredd att dö för att de inte är lååååånga.
Vissa stunder kan jag acceptera att en av mina närmaste vänner tagit sitt liv. Jag kan förstå varför, smärtan och allt det där.
Men andra stunder vägrar jag acceptera, fan, jag saknar henne! Varför? Kom tillbaka! Det finns så många exempel på hur lätt det är att falla in och ut ur acceptansens varma famn. Acceptera att man är beroende, missbrukare, inte kan få barn, är dömd till fängelse, inte kom in på utbildningen, att någon dör, blir sjuk etc.
Så, jag tror inte det är ett enda statiskt accepterande som skänker oss lättnad, frid och ro. Istället tror jag att det alltid kommer vara så att vi kastas in och ur acceptans, och kanske är det som är att acceptera? Att vi aldrig någonsin kan göra det med allt och alltid…


Podcast – Hur i hela världen ska acceptans kunna praktiseras när vi ständigt blir mål för dess motsats?

Jag satt på en lila meditationskudde i en stor sal med säkert över 80 deltagare, i räkningen, mitt sjunde tysta retreat. Frustrationen, hjärnan som spelade spratt efter spratt och ville få mig att ge upp. ”Gör något vettigt av livet Stephanie. Sitt inte här och försök sluta tänka. Det betalar inte räkningar, än mindre ger det status, framgång eller karriär.”
Jag var trött, så in åt helvetets trött på mig själv, mitt liv men framförallt det ständiga tjat min hjärna utsatte mig för, inte bara där och då utan under hela mitt liv. Det gjorde ont, inte som att klämma en tå eller bli dumpad av sitt livs kärlek. Nej, detta gjorde ont på ett helt annat, nästan outhärdligt sätt,

“med blicken inåt var jag nu tvingad att se, möta och känna allt jag tryckt bort i ett helt liv”

med blicken inåt var jag nu tvingad att se, möta och känna allt jag tryckt bort i ett helt liv. Hade någon ”snäll, barmhärtiga” själ sagt till mig innan jag tog mitt pick och pack och lämnade ALLT för en sketen fiskeby i Mexico, att jag skulle ”möta mig själv” hade jag högst troligen nickat och sagt, ”ja, okej. Men jag har redan gjort det. Jag är medveten och har redan bearbetat och förlåtit det och dem som ska förlåtas”.
(Inte en enda tanke på att det och dem stavades mig själv.)
Flum, dum, yoga hit och meditation dit, jag behövde inget sådant för jag var redan gurun världen behövde.
Jag hade koll på mig själv, trodde jag.. Vad jag absolut hade koll på var kalorier, mat, vikt, träning, smala lår och hur jag skulle se ut för att duga. Vad jag ABSOLUT och DEFINITIVT INTE hade koll på var mig själv. Noll koll jääääävla badboll!!!!!!
Det var nog tur att ingen berättade för mig vad som väntade där på ”the other side” för då kan jag helt ärligt säga, jag hade aldrig åkt…
Att vända blicken inåt? Har du hört det uttrycket förut? Är det när man blundar och stänger bort alla yttre intryck, men ändå är fullt medveten om precis ALLT utanför. Ja, jag vet att ni alla har försökt att sluta ögonen någon gång, kanske på en yogaklass eller liknande, men lite halvt försiktigt öppnat det ena ögat och spanat in de som kommer in i rummet..
Vad är det man ska hitta när man blickar inåt? hjärtat, lungorna? Går det ens att blicka inåt när allt ändå bara förblir svart.
Ja, vänner där ute i världen, det går att blicka inåt trots öppna ögon, mörker och att man inte är ett fan av yoga.
Man behöver med andra ord inte åka till andra sidan jorden för att vända sig in mot sitt eget centrum.
Det går alldeles utmärkt att göra det i kalla Sverige också.
Det är svårt att förstå vad inåt betyder när allt vi lär oss är utåt. Vi är ju ”seende” människor och lär oss snabbt att det är i omvärlden vi finner svar, stimulans och flykt.

“Mår man inte bra, känner sig deppig, ångestfylld eller bara nere, är det väl ingen som vill ”blicka inåt”, känna och härda ut. Fuck det!!! Istället tar vi till alkohol, mat, shopping, droger, relationer, plastikkirurgi eller annan skit.”

Mår man inte bra, känner sig deppig, ångestfylld eller bara nere, är det väl ingen som vill ”blicka inåt”, känna och härda ut. Fuck det!!! Istället tar vi till alkohol, mat, shopping, droger, relationer, plastikkirurgi eller annan skit. Ibland tror jag vi är så extremt ”lost” att vi inte ens vet om vad vi gör och vad det ska döva, bara det dövar något av vårt inre som skriker i panik!!
Det kan verka som det farligaste av allt, att vända sin blick inåt, stanna kvar i det som kommer upp och sen möta det.
Faktiskt så farligt att vi hellre lever i missbruk, olycka, misär, destruktivitet än faktiskt blickar inåt.
Vad är vi så satans rädda för? Upptäckten av att vi är mänskliga, har känslor, bär på rädslor, oro, minnen och sårbarhet?
Är rädslan att inte kunna hantera det som dyker upp större än allt? Är blicken inåt och upptäckten av sig själv lika med rannsakan och den ”ve och fasa” upptäckten att man inte alls lever det liv man vill göra?
Fast i rutiner, ett jobb pappa sa var bra, en sambo som är mer trygghet än en sexmaskin..
Är det därför vi inte vänder oss inåt? För vi inte vill vakna upp ur vår egen valda dvala. Vi vill skåla i glasen, för de ifrågasätter oss inte. Vi vill bära på tio shoppingkassar för de begär inte förändring. Vi vill leva efter normen för den blir en trygghet.
Jag fattar nu, vad jag inte förstod då, att jag var rädd för att behöva se mig själv på riktigt. Fan, ingen annan verkade ju göra det och på instagram var alla happy people” ändå. De såg jag ju, dyra väskor, bröst med plast och mynt på kontot. Inte fan hade de blicken inåt, snarare utåt.

“Rädsla, jag var rädd och ville ha en quickfix. Att blicka inåt och möta sig själv är ingen drive-in, klar på fem min med en cheeseburgare i handen”

Rädsla, jag var rädd och ville ha en quickfix. Att blicka inåt och möta sig själv är ingen drive-in, klar på fem min med en cheeseburgare i handen.
Det.tar.tid. Tid som varken jag eller vår mänsklighet har att spendera på inre, icke mätbara resultat.
Men det är där vi bedrar oss, för i takt med att vi väljer att vända utåt snarare än inåt, kommer vi förr eller senare att ändå behöva vända oss inåt. Varför? För allt jävla stirrande utåt gör oss olyckliga. Vi tappar oss själva. Blicken inåt kan verka svårt att förstå, men för den som vågar se, känna och ge sig ut på ett äventyr av sällan skådat slag är det livsförändrande.
I can’t promise skratt och andras likes, däremot kan jag lova så mycket som att du kommer finna mer av dig själv, vad du vill, tycker, tänker och känner. Mörker och ljus men framförallt kommer din intuition och inre vägvisare växa sig starkare. En dag kommer andras ”tummen upp” inte betyda något för dig. För när man blickar inåt lite mer än utåt, finner man ro, på riktigt. Det var då det hände, bom! Ja, det var faktiskt som en jävla smäll.?
Ett skifte. Något inom mig dog och en annan del föddes eller vakande till liv.
Det var som jag plötligt såg allt klart. Alla år av självhat, jagande, förtryck, destruktivitet och olycka blev obetydligt. Nästan som jag var klar. Redo att sluta, växa upp och ta tillbaka mitt värde och liv.
Inget av det som varit än mindre det som skulle komma var viktigt. Det var som jag fick en glimt av det som egentligen var (är) min (vår) sanna natur. Vi är kärlek. Hur flummigt det begreppet än låter i en ”vanlig Svenssons” öra är vi kärlek. Ja! VI ÄR KÄRLEK hela jävla bunten!
Betyder det att allt är underbart och att man älskar alla för att man i grunden är kärlek? Nej, jag tror inte det är så. När jag pratar om att vi är kärlek är det mer i termer av att vi är goda, vi är genuina, äkta och fyllda med mer hopp och tro än förtvivlan, osämja, har och olycka. När alla lager av skit skalas av är vi bara det- enkla. Varken mer eller mindre.
Så bort med allt det där flummiga om rosa moln och extas.

“Det är inte flummigt att i grund och botten vara människa fylld med ljus.”

Det är inte flummigt att i grund och botten vara människa fylld med ljus.
I mitt ”bom” ägde ett skifte runt. Jag säger inte att det kommer ske för dig eller att det kommer ändra hela dig.
Jag berättar bara vad som hände mig. En enkel idiot som sökt efter varenda sten efter befrielse från mig själv. När jag förstod att jag inte var problemet, utan mina tankar, var jag så ”upplyst” som jag behövde vara för att ta mig an mig själv. Börja om, ändra om och skapa mig ett liv värt att leva.
Min resa fortsätter. Det kommer den göra så länge jag lever.
Meditation är en del av den resan och ett mycket viktigt verktyg. Det betyder inte att jag slaviskt praktiserar det eller försöker pracka på någon annan människa det. Om det är något meditation och livet lärt mig är det att vi inte behöver mer tvång och krav. Jag mediterar när jag hinner, kan och känner att mitt sinne längtar dit.
Samma är det med att tvinga andra. Jag tror inte på tvång, däremot att öppna dörrar och visa på möjligheter, så att DU, när DU är redo kommer upptäcka det fantastiska i att vara med dig själv. Kalla det meditation eller vad du vill. Det finns värdefull information och insikter att finna i det som är du. Jag lovar inget som inte är sant. Och detta, det ÄR SANT. ?


Podcast – När den enda vägen kvar att vandra pekar inåt

I många år var Stephanies bekräftelsebehov så stort att hon var beredd att dö för den. Hur ofta söker vi inte efter andras bekräftelse? Jagar likes, blickar och nickande huvuden. Hur blev andras smak en del av vår bak? Jag älskar att sola mig i andras ögon om duga, betyda och ha ett värde. Utan andras blickar, ord, tycke och smak är jag inget alls. Det spelar ingen roll att jag endast lever för andras tankar om mig, fast att de uppenbarligen inte är jag. Vem bryr sig om vad jag tycker, tänker, känner, vill och kanske kan? Det är oviktigt i sången om bekräftelsens äckliga beroende.
Varje stund är en jakt på andras uppfattning om mig, alltifrån hur jag går, står till hur mina tånaglar ser ut.

“Bekräftelse är för en med låg självkänsla och noll koll på sitt värde, vad droger är för en missbrukade”

Bekräftelse är för en med låg självkänsla och noll koll på sitt värde, vad droger är för en missbrukade, högst beroendeframkallande. Har man en gång smakat på sötman från dess blickar, visslingar, dömande ord och trånande är man fast utan nåd.
Jag kommer ihåg när jag för första gången blev hög på dess rus, jag var liten och kanske inte vidare klok, men såpass smart, så jag kunde förstå att det enda jag behövde göra var att få bekräftelse.
Rädd, osäker och inte vidare världsvan ville jag också duga, och duga förstod jag ganska snabbt innebar att vara som andra vill att jag skulle vara, se ut och göra.
Fast att jag inte alls gillade att hänga på disco eller sminka mitt då redan hatade ansikte. Men för att vinna andras gillande var det vad som krävdes.
Inte heller ville jag hångla med någon finnig tonårsgrabb, men utan att ha gjort det skulle jag hamna utanför.
Och helt ärligt? Vem FAN vill vara utanför när hela världens befolkning tycks vara inne?
Bekräftelse är ett behov vi alla till mans suktar och längtar efter. Har du själv funderat på hur många timmar av ditt liv du lägger ner på att få dess beroendeframkallande rus?
I en tid då jag var mer en annan än Stephanie och mig själv var det allt jag önskade, jagade och bad till Gud om,

”snälla, låt mig vara perfekt, snygg, duktig, bra, rik och smart, så att andra tycker jag duger”

”snälla, låt mig vara perfekt, snygg, duktig, bra, rik och smart, så att andra tycker jag duger”.
Jag brydde mig inte om annat än just hur andra såg på mig. Mina egna dömande tankar om den värdelösa och odugliga människa jag tyckte jag var, åt på mig likt en parasit. När orden var hårdare än betong var flykten bekräftelse. När tårarna rann över min egenpåhittade värdelöshet, var andras likes, omdöme och ord det enda jag trodde skulle rädda mig. De nyopererad brösten, inte bara en utan tre, snälla säg att jag är fin. Den absoluta övertygelsen om att andra skulle bekräfta mig mer när min näsa blev mer fejk än sann, var så övertygande att jag nästan trodde jag funnit meningen med livet.
Älska mig, säg att jag är snygg, vacker och bäst av allt. Ge mig ett värde för jag kan inte känna det själv, bara så satans tom och hög på omvärldens bekräftelse.
Vi är beroende, du, jag och alla andra stackare som letar efter vårt värde i andra.
Ett tag var det så illa för mig att jag knappt brydde mig om vilken bekräftelse jag fick, bara jag fick den. Sälja sin själ till djävulen verkade enkelt när ruset var större än så.
Hur lever vi? För vem och vilka försöker vi visa oss bra, snygga, rediga, rekorderliga och bäst? Är det för din skull eller för andras? Tror du att du hade brytt dig om allt det där du bryr dig om idag, om det inte vore för andras skull och deras bekräftelse..
När du lägger ut en bild på social medier, är det för din skull? Är du, med handen på hjärtat heeeeeeeelt obrydd om vad andra tycker och tänker om dig? I don’t think so.
Låt oss vara ärliga, trots att det ibland tar emot och lämnar oss obehagligt utlämnade.

“Vi lever för bekräftelse”

Vi lever för bekräftelse. Jag kan räkna upp tusen saker jag inte hade gjort eller behövt om det inte vore för att jag vill ha bekräftelse av andra, passa in och duga.
Min kropp hade nog aldrig behövt genomlida år av svält och alldeles för många timmar på gymmet. Knappast troligt att mina bröst vore av annat material än vävnad och fett. Hetsen över att se, vara och verka perfekt hade kanske inte ens funnits?
Det är svårt att bryta sig lös från drogen, bekräftelse. Framförallt när vi lever i en värld där vartenda jävla andetag handlar om att se, göra och verka rätt.
Att höra man gjort bra ifrån sig på jobbet eller ser bra ut är inte något fel i sig. Att tala om för någon att den ritar fint eller har stil måste man få. Vi måste få ge varandra beröm för både inre och yttre kvaliteter.
Felet är enligt min mening när vi letar efter vårt värde genom andras bekräftelse. Vi kan inte låta andras blickar, ord eller dömande ge oss ett värde. Vi kan inte låta andra styra vår existens genom att vi alla blir missbrukade på kuppen.
Drogen, bekräftelse är inte förbjuden likt kokain är, men dess offer skadas också hårt.
Självhat, ätstörningar, stress, psykisk ohälsa, självmordstankar och listan kan göras längre, är alla konsekvenser av bekräftelsebehovet. Längtan efter att bli sedd, hörd och passa in är så stor att vi är beredda att göra vad som helst för den.
Inget förvånar mig och kanske inte heller dig längre..
Gränserna för vad vi människor är beredda att göra för en annan människas ”gillande” är så utsuddade att vi till och med dödar..


Podcast – Bekräftelse är ett rus för den som inte kan se sitt eget ljus

Hur många gånger har hon inte känt sig utanför? Aldrig haft ett ” normalt” jobb, aldrig ingått i ett kompisgäng eller känt tillhörighet.
Kan det vara därför så många av oss mår dåligt? Utan sammanhang är livet som ett arrangemang utan innehåll.
”To belong”, att vara en del av det som kallas livet var under så många år inte min verklighet, att jag tillslut trodde döden var mitt enda alternativ.
Det har varit mycket smärta i mitt liv och den största delen av den har varit psykisk.
Det har gjort mycket ont att vara fast i självhat, missbruk, tvång, oro, livsleda och destruktivitet. Men om jag ska plocka ut en smärta som utmärkt sig lite extra under alla år, är det att jag aldrig känt samhörighet.

“Jag har aldrig känt att jag varit en del av ett sammanhang, någonsin!”

Jag har aldrig känt att jag varit en del av ett sammanhang, någonsin!
När jag var yngre förstod jag inte riktigt vad det ordet innebar och än mindre hur extremt viktigt det är för oss människor.
Idag, efter flera års jobb med både mig själv och livet har jag förstått dess betydelse och kan nu se, att den är direkt avgörande för om vi ska orka leva eller inte, speciellt när livet krisar och det gör det ju som bekant i bland..
Delaktighet i samhället, en bricka i spelet, en plats på jorden, en roll i filmen, tillhöra en grupp, vara en i mängden, deltagande, gemenskap, ett syfte, att spela en roll..
Listan kan göras längre men budskapet är detsamma, vi behöver känna att vi hör till, kanske inte någon med något.
Detta något kan vara allt möjligt, ett jobb med kollegor, skolklassen, fotbollslaget, kören, kyrkan, AA-gruppen, dansgruppen, föreningen eller vad som helst där man känner att man fyller en funktion, gör något av betydelse och ingår i en helhet.
Det kan kanske kallas det berömda ”ekorrhjulet”, men vikten av att ha sin plats på jorden är viktig, eller åtminstone känna att man har det.
När man likt mig, levt ett liv utanför ett sammanhang, är det som den där bilden vi alla säkert sett, personen som står ute i den kalla vinternatten och kollar in genom gemenskapens fönster där julen firas.
Du är inte en del av ett sammanhang, än mindre tillhör du en gemenskap.
Ungefär så har jag känt mig hela livet, utanför och så långt ifrån ett sammanhang det bara går att komma.
Jag tror det är väldigt lätt att hamna utanför det, speciellt när livet inte riktigt håller samma struktur som normen säger.

“Fastnar man i missbruk, misär, rädsla, sjukdom och annat är det väldigt lätt att hamna utanför. Ingen bryr sig och kanske bryr man sig själv allra minst?”

Fastnar man i missbruk, misär, rädsla, sjukdom och annat är det väldigt lätt att hamna utanför. Ingen bryr sig och kanske bryr man sig själv allra minst? Så var det för mig, jag tyckte ju att jag hade ett sammanhang, ett livs mission, att bli perfekt. Kanske är det så för andra som också lever i missbruk? Att när man är mitt uppe i det så bryr man sig inte så mycket om att vara en del av en gemenskap. Men det finns som tur är ett liv efter man tillfrisknat och valt livet. Så var det för mig, och det gjorde rysligt ont att förstå att jag var helt exkluderad från sammanhang.
Efter tjugo år hade jag helt hamnat utanför, med varken jobb, vänner, relationer, fritid och liv var det som att jag stod mitt på jorden och såg alla leva i sammanhang utom jag. Behöver jag säga att det gjorde ont?
Kanske är det så att vi tar alla människor vi ser för givna? Att vi på autopilot tror att alla hör till en gemenskap, så var det för mig.
Jag led enormt av att klockan slog måndag och ALLA var på väg till sina jobb och sammanhang, förutom jag.

“Det tärde på min redan låga självkänsla och när kvällen kom alla skulle från sitt ena sammanhang, hem till sitt andra ville jag bara dö.”

Det tärde på min redan låga självkänsla och när kvällen kom alla skulle från sitt ena sammanhang, hem till sitt andra ville jag bara dö.
Det dröjde ett tag, innan jag förstod varför de smärtas så i mig att se andra åka till jobbet, dra på fotbollsträning eller sitta i gäng på restaurang. Det var nödvändigtvis inte att jag vill jobba 8-17 varje dag eller börja spela fotboll. Det handlade om känslan av att vara en del av ett sammanhang, en del i spelet, höra till, ha en plats.
För hur enkelt är det att ha en plats när man inte ens tilldelats någon? Hur är man en i sammanhanget när det inte ens finns något?
Idag hör och möter jag många som upplever ett slags utanförskap och olust känsla inför livet. Jag tror, utan att vara en expert att det till stor del kan ha att göra med detta jag ovan beskriver, avsaknaden av ett sammanhang.
Vi är inte uppfunna robotar från ett labb i Kina. Vi är människor med både mål, mening, känslor och tankar. Vi vill göra rätt och känna oss kompetenta, (kommer prata om detta i ett annat avsnitt) vi vill vara med i gemenskapen och vi vill känna att det vi gör är av betydelse.
Utan sammanhang är det mycket svårt att känna något alls av det. Då är det som att springa ett maraton UTAN mål och vem vill det?
Det tar tid att känna sig som en del i ett sammanhang, när man en gång hamnat utanför. Det krävs tålamod och en tro på sig själv för att våga ta del av den igen. Jag tror att mycket av vår tids ohälsa beror på att vi inte känner oss som del i ett sammanhang. Vi lever alltmer i en virtuell värld där känslan av separation ökar. Vi är inte utanför, det är våra tankar och beteende som gör att vi hamnar utanför sammanhanget.
Vi kan och har alla en del i gemenskapen, att höra till och ingå i helheten är något för alla. Det är kanske inte så konstigt att det bildas gäng, att ligor växer och folk trivs i fängelset?
De får ett sammanhang, blir en del av gemenskapen. Vi ska nog inte vara så snabba på att döma andras försök och längtan efter det. Utan sammanhang tror jag vi alla blir djupt olyckliga.


Podcast – Vikten av ett sammanhang

”Wow! Hen måste vara rik, med ett fint hem och perfekt liv”. Inom loppet av några sekunder har jag antagit att hen framför mig, i sin tjusiga bil måste vara rik och lyckad.
Varför? Jo, för bilen är av ett märke som kostar mynt. Och kör man runt i en sådan är man automatiskt rik. Känner ni igen er? Hur vi inom loppet av sekunder ser något och sen skapar en historia av ett enda intryck. Det kan egentligen vara alltifrån en väska, byxor, mat till hur kroppen ser ut.
Vi låter som bekant allt vi kan se styra våra tankar om varandra.

”Oj, hem har en stor mage. Hen måste äta alldeles för mycket. Hen sitter säkert hemma och äter fettiga chips varje kväll. Det är inte konstigt att hen är fet”


”Oj, hem har en stor mage. Hen måste äta alldeles för mycket. Hen sitter säkert hemma och äter fettiga chips varje kväll. Det är inte konstigt att hen är fet”.
”Oh, hen är så brun. Hen måste sola jättemycket och inte bry sig om sin hy alls. Så dåligt”.
”Vilken kropp! Hen tycker säkert att hen är skit snygg. Annars hade hen aldrig gått i en sådan kort tröja och visat så mycket hud. Hen måste vara lycklig och är säkert bjuden på alla fester och jämt utbjuden.”
”Usch stackarn som ligger på parkbänken och sover. Säkert uteliggare som lägger varenda ihop tiggd peng på droger istället för att ta tag i sitt tragiska liv”.
Listan över hur vi dömer, antar och make up our own stories om andras liv är så många att det tillslut blir svårt att skilja på verkligt och ej.
Hur många gånger har inte du själv antagit saker om andra? Utan att ha en enda aning. För det är just det, vi kan inte veta. Vi har noll aning, koll eller magiska egenskaper för att kunna veta exakt vad en annan människa tänker, har, är och vill.
Lika lite som vi kan lita på att andra vet vad som är exakt rätt för just en själv.
”Oj, titta på hen! Nu bygger de pool och förra månaden reste de jorden runt. De måste ha vunnit på lotto eller så lever de på lånade pengar. Något skumt är det allt. För sådär kan man inte leva”.
Hur vet vi egentligen vad andra gör och har för sig? Har vi någon som helst aning egentligen? Nej, vi antar istället för det är både roligare och mer irriterande än att, om man nu verkligen MÅSTE veta, fråga.

“Vi älskar att anta, tro och döma. Det skapar en avundsjuka men också ett jämförande om vem som är störst och bäst i flocken.”

Vi älskar att anta, tro och döma. Det skapar en avundsjuka men också ett jämförande om vem som är störst och bäst i flocken.
Vi antar om de som verkar vara högre än oss i rang och dömer de som verkar lägre.
Varför? Jo, för vi älskar det och oftast går det på en millisekund utan att vi ens reflektera över att vi faktiskt gjorde det.
”Men, nej! Jag dömer aldrig någon. Alla får vara och göra preciiiiiiis som de vill. Det bryr jag mig inte om. Det är bara kul när det kommer någon med grönt hår”.
I don’t believe you. Nej, jag gör faktiskt inte det. För även den mest ”accepterande och alla är lika mycket värda människan” dömer och antar.
Det är som ett ticks vi gjort så många gånger att det blir automatiskt.
I min egen påhittade värld jag skapar utifrån vad mina alldeles för stora och ibland väl nyfikna ögon fångar upp, ser jag själv hur jag bygger sagor som egentligen inte har någon som helst förankring i verkligheten.
För visst är det så att vi lägger värde och värderingar i olika stilar, ting, prylar, ord, kroppar och yta? Vi lever i en gemenskap av normer och ideal, alla med ett värde om bra, rätt, dåligt, fel, opassande, rik och fattig osv. Allt som finns, allt vi ser har vi satt ett värde på. Kanske inte för att vi själva egentligen tycker så utan för att vi hört, sett och lärt oss att det är så.
Ta exemplet om uteliggaren. Vi har lärt oss att en uteliggare är fattig, missbrukare och fuckat upp sitt liv. Vi drar igång en hel serie i huvudet om hens förra liv och kanske hens stackars barn som nu inte har en förälder. De kommer säkert gå åt helvetet för dem med. Infödda i missbruk. Usch!”.
Men så vitt jag vet har vi egentligen inte den blekaste aning om hen verkligen är fattig, missbrukare eller har barn. Kanske är hen rik som satan men trivs att bo på en parkbänk? Tänk på den dyra bilen med den snygga personen i den. Säkert rik som satan för hen ärvt pengarna av sina rika föräldrar. Hen har säkert pool också.
Men vet vi det med säkerhet? Hen kanske inte ens äger bilen? Hen kanske bara kör den till verkstaden eller lånat den av sin sjuka far som snart ska dö i cancer.
Vad vet vi? Du? Jag? Inte ett skit men ändå går vi igång, lägger till, drar ifrån och skapar historier värre än Steven Spielberg.
Jag tror faktiskt, om man bortser från vårt eget tugg och tankar om att inte duga, rädslor, planering och stress med att få ihop livet, är det antaganden och dömande vi ägnar stor del till att göra. Det är så enkelt och sker som jag sagt på automatik.
Går det att sluta? Kan man slippa att dels döma och anta om andra men också slippa bli utsatt för det? Jag tror inte det. Kanske om du är 2000-talets egna Buddha med ett sinne kallat upplyst.

“bara för att något är omöjligt betyder inte att man ska sluta kämpa, tro eller jobba för att göra det omöjliga möjligt”

Men annars tror jag det är på stört omöjligt. Men bara för att något är omöjligt betyder inte att man ska sluta kämpa, tro eller jobba för att göra det omöjliga möjligt.
För egen del har jag förstått att det handlar om att våga erkänna för sig själv att man dömer och antar hej vilt, men att också vilja förändra det.
Att ligga steget före sina tankar kanske ibland är svårt men det är också okej att ligga efter dem, bara det hjälper en att bli mer observant nästa gång.
För du, jag, vi kommer fortsätta måla upp fler osanna bilder i vårt inre utefter vad våra ögon ser och uppfattar.
Däremot tror jag att om vi blir medvetna om det kan vi också göra det mindre eller åtminstone komma på oss själva med att göra det.
För helt ärligt, vem har vi egentligen rätt att döma? Ingen skulle jag vilja säga, inte ens när vi VET har vi.
För en dag är det kanske du som sover på parkbänken eller inväntar din fars död.


Podcast – Antagande och dömande

Hen vet, kan och är precis allt. Jag blir matt och trött. Fan, som om det inte är nog att leva, stiga upp, borsta tänderna, klä sig och få styr på vad för trasor den trötta kroppen ska kläs med, nog fan ska man vara en lyckad, inne, medveten, ball, soft, rik, vältalig och äta mat som kaninerna gör.
Vi har krigat länge, jag, Stephanie, människan som jag föddes till och en dag kommer dö som, med supermänniskan jag inte föddes till och en dag kommer slippa leva upp till. Supermänniskan är alla krav, ideal, normer, förväntningar och påhittade, ständigt uppdaterade versioner av hur vi som människor ska vara för att duga. Ja, det är sant. Vi duger inte bara för att vi föddes till det intelligentaste djuret på planeten, nej! Vi måste vara något annat för att passa in i flocken som blir alltmer förstörda av kraven om värde eller ej.
Har du mött en supermänniska? Jag ser och hör om dem i varenda tidningsblad, TV och media du kan tänka. Bilden är målad och attributen färgar alla av oss i trånande hopp om lyckad.
För en supermänniska verkar ha allt och mer, ständigt rätt och aldrig fel, mer och alltid bäst i varje test. Det var längesedan vi dög som de enkla, rädda, osäkra och trygghetssökande varelser vi är. Förr kanske det räckte att döda den största björnen så stammen kunde äta gott. Idag räcker det inte att du köper köttfärs och matar dina nära. Fan, köttfärs får supermänniskan inte ens äta!!!
Är eller vill du vara en finns massor att förstå. En supermänniska är alltid rätt, följer alla spår av metoder, rönn och levererar dem in i de vanliga,
dödliga människornas liv.
En supermänniska tränar hårt och målinriktat, allt annat är slöseri med dyrbar tid.

“Trots att kalendern är full lyckas det alltid finnas plats för träning på trendigt gym”

Trots att kalendern är full lyckas det alltid finnas plats för träning på trendigt gym. En supermänniska har som alla kanske förstått en superkropp att underhålla och fixa. Kroppen byggs inte av gluten eller laktos snarare bortfallet av sackaros och ”gottis” som ändå bara är något den dödliga människan inte kan stå emot.
Gröna blad med destillerat vatten, hämtat från någon brunn med magiska krafter är rätt och sitter alltid som en smäck.
En supermänniska har stil, elegans och massor av extravagans. Pengar är inget problem för det har de fina betygen från skolans värld sett till. Bästa jobbet med trendiga kollegor som också är supermänniskan personifierad. Tid som för en hel nation verkar vara en bristfällig vara är inget som bekymrar en supermänniska.
De vill ha pressat schema och ha varenda minut bokad, fest, mingel, event, brunch och lunch. I väskan finns alltid läppstift så de välformade läpparna är redo för vad som än sker.
På ständigt språng men aldrig ens svettig under den dyra kavajen som absolut inte är köpt på H&Ms rea som aldrig ta slut.
På helgen är det middag med dyra bestick och inredning hämtad ur katalog.
Allt är noga genomtänkt för minsta möjliga lucka skapar endast möjlighet till att känna på riktigt, och det vill väl ingen?
Sängen är stor och när morgonen ringer sin ljuvliga sång är det som om supermänniskan aldrig sovit. Fräsch, sund och hurtigare än Gunde svan på skidor är det ännu en nu FANTASTISKT vecka som tar fart.
För i en supermänniskas liv finns inget slentrian, ekorrhjul, jag orkar inte, trött eller lat.

“En supermänniska är alltid glad, intresserad och pigg. Allt är kul trots att det är skit jävla tråkigt”

Nej, usch! Nej! En supermänniska är alltid glad, intresserad och pigg. Allt är kul trots att det är skit jävla tråkigt.
De har verkligen allt. Ett utseende som trots att åren går och ekvationen om äldre tar ut sin rätt är det inget en supermänniska lider av. De trotsar även en av livets lagar om gammal och grå.
Allt de gör, är, kan och vet är rätt. Hur i helvetet ska vi, eller jag, en dödlig människa kunna leva upp till idealet? Det räcker inte att ha en platt mage längre. Du ska ha och vara allt. Varenda del av livet ska vara super eller påverkat av super.
Det finns fan ett ideal för varenda por och andetag av livet. Vi ska vara så jävla medvetna, duktiga, kunniga, snygga, vältränade, glada, smarta, upplysta, intresserade, uppbokade, rika, beresta, proffsiga och ALLT, precis hela tiden. Jag tycker inte det är vidare märkligt att jag dunkade under för hetsen om den perfekta människan. Snarare är det kanske inte så konstigt att jag tillslut bara ville dö?

“listan på den perfekta människan ökar i takt med att vi blir allt olyckligare”

För hur orkar vi? Kraven blir fler, listan på den perfekta människan ökar i takt med att vi blir allt olyckligare. Det är nog att bara leva och försöka få någon rätsida på sig själv i allt. Det behövs inte fler krav och påhittade ideal om hur vi ska vara för att passa in och duga.
Vem fan kan leva så egentligen? Som supermänniska och inte gå sönder? Jag tror ingen. Vi är inte super. Kommer aldrig att bli. Vi har problem, tappar lusten, vill inte, äter skit, går upp i vikt, tappar vikt, blir bleka, känner sorg, är olustiga, samlar vätska, längtar bort, har smutsigt på golvet, damm under sängen och vill be ungarna hålla käften, har problem med pengar, känner avundsjuka, får fläckar på kläderna, känner oss utanför, luktar svett och glömmer att borsta tänderna.
Men vet ni vad? Livet går vidare ändå. Tiden tickar och allt vi kan göra är att förstå att supermänniskan inte finns på riktigt.
Den enda supermänniska eller i närheten av den jag mött är de som vågar vara det vi alla är, MÄNNISKOR!!


Podcast – Kan supermänniskan verkligen vara sann?

Kroppen hit och kroppen dit. Formen hit och formen dit. Banta eller spy? Vacker eller ful? Hetsen och stressen. Alltid samma budskap -you ain’t enough!

Jag vet. Ni behöver inte säga det. It is mycket kroppssnack just nu.. Men om det stör finns det en hel drös av andra kroppar att följa och lyssna till. Hur ska man bli vän med sin största ovän? När varje vaken stund är en påminnelse om hur mycket bättre den kunde varit. Hur mycket bättre JAG kan vara i varenda jävla andetag.  ”Bra jobbat Stephanie”. Vågar knappt nudda vid de tankarna för jag vet att det aldrig kommer vara nog i hetsen. Jag kan alltid bättre. Det är det vi alla lär oss. 

“Inte nog med att man ska leva, nog fan ska man också leva bäst, mest, störst, rikast, vackrast och extra allt”

Inte nog med att man ska leva, nog fan ska man också leva bäst, mest, störst, rikast, vackrast och extra allt. Knegande ain’t enough. Nu ska du vara född framgångsrik, vacker, vältränad, medveten och soft men ändå ball. Jag pratar med mig själv. Försöker resonera, jämka och liksom skapa någorlunda fred. Men för varje gång blir jag mer och mer medveten om att det inte är mig och min jävla kropp det är fel på. Det är världen som är så skev att jag blir illamående. Status var förr en pool i trädgården. Då hade man ”cash” och säkert oxfilé varje kväll. Idag är pool och oxfilé lika med vardag. Alla har väl pool? Right! Idag är status något helt annat. Det är kroppen som badar i den förbannade poolen som ÄR status.

“Ja, kroppen har gått och blivit status och en symbol för framgång, lycka, toppen och life perfekt”

Ja, kroppen har gått och blivit status och en symbol för framgång, lycka, toppen och life perfekt. Du kan vara säker på att rutor på magen innebär kosing på kontot och fyllig persika att du är lyckad. Egentligen spelar det noll roll om du har något innanför. Who cares? When money and body means fame and status. Inte nog med det. Kroppen i all ära men vi vi ju alla veta hur man blir lyckad. Visst? Det är det enda viktiga i en värld av olyckliga individer. Det är inte för alla. Nej, det är verkligen inte för alla att bli lyckade. Fan, är du fet, otränad, har för platt persika, för liten biceps, född på landet, sned näsa, blek, äter bullar och inte tränar kan du gå och dö. Typ.. nu. För att bli lyckad måste du ha en kropp du minutiöst pressar, hetsar och pinar. Brun, men inte för solad. Det visar att du inte bryr dig om din perfekta hy. Vältränad men inte mager. Det visar att du är anorektisk och är sjuk i huvudet. Ingen vill väl förknippas med sådant trams? 

“du får äta ALLT för det är så man gör när man föddes rakt ur en retuscherad katalog”

Sen får du äta ALLT för det är så man gör när man föddes rakt ur en retuscherad katalog. Hör ni det? Äta allt för man ”är sååååå trött på mathetsen.” ”Jag äter allt”, *blink blink*. Som en hemlighet som aldrig får komma ut. Nej, här ätas verkligen inte allt. Bakom den där tjusiga cupcaken bakad på rågmjöl och luft döljer sig mer. Tro mig. Ätstörningar, kalorihets, osunda vanor och en enorm rädsla för att förlora kroppens rutor. Vem går på allt detta? Jo, jag.. och.. du.. hela jävla tiden.  Sucken jag drar är tung. Nästan så den knappt går att dra. Så illa är det nu. Älskar du dig själv? Fast du inte äger en pool och äter oxfilé? Precis. Vi blir alla påverkade av vår nya statussymbol- kroppen.  Liten som stor. Vi ser, tar in och blir påverkade. När man tror det inte kan bli värre då blir det de. Hur kan vi ens tillåta denna hest, stress, jakt och förvrängda syn på något som bara en ett stycke kött med lite skin på? Det är en kroooooopp! Inget mer. Den ska vi vara tacksam för. Vårda som det dyraste guld. Ändå gör vi inte det. Vi hittar fel, jämför och önskar den alltid bättre. Och då menar jag ALLTID! 

Suck. Det är inte status att ha en kropp. Snarare status att inte vara fixerad vid den. Sug på den! 

Om någon sagt till mig att jag skulle komma att ägna mer än halva mitt liv i helvetet hade jag aldrig trott dem. Nu, 31 år på jorden och ett liv där jag spenderat största delen av tiden till att jaga det omöjliga, kan jag nu se att det är helvetet jag levt i. För om motsatsen till helvetet är liv, ljus, glädje, tacksamhet, skratt, hopp och frid har jag definitivt levt i helveteselden.
Det är nämligen så det känns att ständigt kräva perfekt av livet men framförallt sig själv, i alla lägen oavsett utgångsläge.
Perfekt låter så litet och klent i jämförelse med vad jag strävat efter. Jag har velat vara mer och också gjort allt jag kunnat för att bli det. Resultatet? Ja, först helvetet och sen en sväng med döden, som ändå inte kunde få perfekt att sluta utrota mig.
För även om man försöker göra slut, ändra om och tala i termer av, “lagom är också okej” var det ändå inget jag och perfekt gick på. Vi var bundisar och för evigt två. 

“Jag kan inte säga en enda gång under hela mitt presterande liv, att det inte handlat om att vara bäst och fucking perfect!”

Jag kan inte säga en enda gång under hela mitt presterande liv, att det inte handlat om att vara bäst och fucking perfect! Varenda vaken stund har varit en tävling men framförallt kamp. Varför? Jo, för att bevisa för mig själv att jag är värdelös. Värdelös tänker ni kanske..
Ja, för det är det perfekt gör. Den visar inte det vi tror vi strävar efter, utan snarare raka motsatsen. Den om att inte duga hur mycket man än gör, är och har för att bli perfekt. Men om jag velat vara perfekt i varje vaken stund och då indirekt värdelös, har den största kampen ändå varit den om att bevisa för andra, att jag duger.
Vilket jobb och så mycket tårar, frustration, avundsjuka, självhat men framförallt jämförelse.
Aldrig nöjd än mindre förmågan att acceptera det som kallas, att inte kunna och vara allt.
Jag struntade i att min kompis faktiskt hade mycket enklare för matematik än mig. Att det låg för henne men inte mig. Vem bryr sig? Jag skulle ändå kunna det hon kunde fast bättre. Tårarna i ren frustration över att aldrig nå enda fram, trots alla desperata försök.
Piskan som ständigt slog och rev i och på mig om vartannat. Såren som blev djupare och på gräsen till ärr.
”Jag måste vara det jag ser och uppfattar alla andra vara, perfekta.”Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag legat på golvet och skrikit just de orden.
Minutiöst granskat varenda por på varje tidningsomslag för att sen, omvandla det till perfektion och mig till skit ingen ändå vill ha.
Märkt varenda fel, granskat varje steg och försökt rätta till det som inte varit perfekt.
Det som alla andra verkade vara men jag lämnades utanför.
Det duger aldrig vad jag än gör. Har jag lyckats med en poäng är det alltid någon som fått två.

“Hur lever man i en värld av perfektion när man föddes till en människa med fel och brister?”

Hur lever man i en värld av perfektion när man föddes till en människa med fel och brister? Inte är det lätt. Ungefär som att bli uppäten av en haj och tro den plötsligt ska bli vegetarian.
För visst kan alla sjunga i kör och säga, ”perfekt finns inte”, men svårare är det att acceptera det. Varför kan vi se och acceptera andras operfektion men knappats vår egen? Varför är det så lätt att klappa andras fel men slå hårt på våra egna?
Jag är utan tvekan den i min familj som är värst drabbad av sjukdomen perfekt. Och i stunder när den äter upp alltmer av livet blir jag så satans avundsjuk på de som inte alls uppfattar livet utifrån perfekt och värdig och operfekt och värdelös.
Jag kan inte för mitt liv förstå att livet inte kräver samma av dem som av mig. Eller är det för att jag fattat det helt fel? Livet kräver inget av mig alls, allra minst perfektion. Det är återigen jag och vi alla som skapat den. Genom att om och om igen lura oss till att tro att det ens existerar någon som är det.

“Jag tror att perfektion föds i samma veva som självkänslan dör”

Jag tror att perfektion föds i samma veva som självkänslan dör och tar vid. Perfekt är att försöka vara något ingen är och ändå tro det ska gå. Det är att försök att kompensera upp ett icke kännbart värde och tro det ska bli bra.
Ingen byggnad står länge om den är byggt på falska grunder. Precis så är det med perfektion. Eftersom den inte finns kan vi heller aldrig nå den.
Idag för jag fortfarande en kamp om perfekt eller inte. Det är en daglig strid och eftersom den är baserad på en illusion är den också högst bedräglig. Ibland slås jag av hur mycket tid vi lägger ner på något så oviktigt som just det är.
Vi kommer aldrig klå perfekt, än mindre bli vän med den. För vänskap med något som ändå inte finns är ingen sann sådan.
Det enda sanna är att den endast existerar i bakgrunden av den låga självkänslan, och kan vi ta oss ur den är också perfekt snart jävligt defekt.


Podcast – När perfekt inte är nog!

Plötsligt förstod jag att det inte gick att undvika obehag.
Alla rätt på provet! Väl talat Stephanie Brown!
Det är i det som frihet och acceptans möts och blir ett. Det går inte att undvika livet. Och det är precis det jag gjort genom att svälta och missbruka mat och annan skit. Jag ser mönstret i det mesta jag gör här i livet. Undvikandet av obehag, motgång och nekande. Jag vet du känner igen dig om du börjar fundera. Vi alla jobbar ständigt med att undvika det som skaver. Förr kunde jag knappt stiga ur sängen om jag inte hade varenda minut av mitt tragiska och mycket torra liv planerat. Allt för att undvika livets oförutsedda händelser. Obehag, kontrollförlust och den ständiga jakt på att känna en viss känsla inom mig. Den där känslan är bara påhitt. Det hoppas jag ni vet! Och gör ni inte det, gör ni det nu. Du kommer aldrig uppleva exakt, precis harmoni, så länge du undviker att känna obehag. Det är av enklaste ekvation men så svårt för vårt mänskliga sinne att greppa.
Tvingat, har jag försökt att hålla fast vid den perfekta känslan och så fort den tycks försvunnit har jag gett upp och jagat ny. Hur ofta gör vi inte så? ”Nej, usch såhär vill jag inte må. Bäst jag slår på TV och kollar vad som finns.” Allt för att slippa känna obehaget efter en lång dag på jobbet.

“Vi kan inte fly från det som är en del av att vara människa”

Vi kan inte fly från det som är en del av att vara människa. Vem har egentligen bestämt att obehag, tristess och vemod är fel? Och det andra rätt?
Allt hör till och behövs. Men ändå lär vi oss att undvika och jaga annat, precis hela tiden. Insikten om undvikande var en ögonöppnare för mig på allt sätt. Plötsligt såg jag hur andra också sprang ifrån obehag och gav upp så fort något ömmade.

“Det gör ont att leva”

Det gör ont att leva är en fras jag använder mig mycket av, och jag tror verkligen det är så också. Däremot påpekar jag lika ofta, att vi själva skapar smärtan med alla våra sätt att försöka handskas med livet.
Om vi kunde se livet som en färgpalett, skulle vi kanske upptäcka att det finns olika nyanser av allt och att alla färger behövs för att skapa konstverk.
Vad undvikande av livets alla kulörer skapar är inget annat än mer obehag.
Du kommer aldrig ur om du inte tar klivet ut, accepterar det mindre ”happy” känslorna och tillåter dem att också finnas.

“Du är fri den dagen du kan acceptera att livet är föränderligt”

Du är fri den dagen du kan acceptera att livet är föränderligt, så även dina känslor. Ena dagen glad, andra dagen vemod. Som en godispåse, ena gången får du den fyllda chokladen, andra gången den sura pastillen gammelmormor lagt dit.


Podcast – undvikandet av livets palett

Vissa saker är lika självklara som att McDonalds hamburgare ser bättre ut på bild än i verkligheten. Men bara för att något är så självklart betyder det inte att det blir enklare.
Jag har i hela mitt liv haft svårt för att ta kritik och få ett nej. Känner du igen dig?

“Kritik har för mig varit som att dö plågsamt och ett nej lika med att ge upp”

Kritik har för mig varit som att dö plågsamt och ett nej lika med att ge upp. Vad är kritik? Några välvalda ord om förbättring.. Vi vill ha allt men är sällan beredda på att ta baksidan av det också. ”Ska du inte skicka in texten Stephanie?” Jag tittar upp, skakar på huvudet, ”nej”. Inom mig går hjärtat itu och jag känner hur rädslan och fegheten vinner mark. ”Varför ska du inte det? Den är ju grym”. Sanningen är den att jag inte är beredd på att ta ett eventuellt ”nej” som det möjligen skulle kunna bli.
För varje ”ja” måste jag också kunna ta alla ”nej”. Enkel matematik? Ja, men den gör sannerligen ont.
Vi människor är intressanta att studera och fundera över. Vi jagar det omöjliga med ljus och lykta. Blir glada när det går bra men rasar ihop i förtvivlan när motgång kommer.

“Vi vill undvika det svåra men förväntar oss allt”

Vi vill undvika det svåra men förväntar oss allt. Det är intressant att se hur jag själv alltid ”aim for the sky” men inte heller kunnat ta motgång, nej eller avvisande. För att våga bli stora måste vi också vara små. Det är skrämmande att få ”nej”. Jag har levt hela livet i just undvikandet av det lilla, med tre bokstäver ordet. Mer rädd för själva nekandet än möjligheten för drömmen att slå in med ett sprakande, JA!
Är det så? Att vi inte lär oss hantera motgång och låter den bli personlig. Jag kan bara se till mig själv och jag ta varenda motgång och nekande högst personligt. Ser det som jag verkligen är NEJ. Visst är det enklare att slippa? Om jag undviker ett möjligt ”ja” slipper jag också ”nej”. Det är skönt och man undviker smärtan. För att lära sig gå måste man också lära sig ramla. Ändå vill vi absolut inte göra just det, ramla, snava eller trilla. ”Jag är inte redo att ta ett nej nu”. Det är en klen ursäkt för att låta rädsla segra.
Om jag spenderat hela livet med just det undvikandet och när det väl slagit till, börjat slå på mig själv för min oförmåga att vara bäst, då är det på tiden att jag vågar annat.
Och ändå, trots mina försök till vattentäta barriärer har kritik och nej sipprat in och dränkt mig. För vänner, det är oundvikligt att inte få kritik och möta nej.
Det går inte att skydda sig från livet hur gärna vi än önskar det. För varje skydd och rädsla inför motstånd, kritik och nej missar vi också medgång, ros och ja.

“Hur tar man då kritiken och nekanden på rätt sätt? Utan att gå itu, ge upp och trycka ner sig själv?”

Hur tar man då kritiken och nekanden på rätt sätt? Utan att gå itu, ge upp och trycka ner sig själv? Jo, man övar och separerar görandet från den man är. Du är inte läxan som inte blev godkänd. Inte heller jobbet du inte fick.
För den som möter kritik kan det kännas som hela världen är emot en. Men darling, livet kretsar inte kring dig. Livet kretsar inte kring någon av oss. Kritik är inte den du är. Det är något du gjort som går att förändra. Men aldrig den DU är.
Så självklart men ändå så svårt.


Podcast – Om motgång och kritik!

Page 4 of 10« First...345610...Last »