De senaste årens kamp

De senaste årens kamp spelas upp för mitt inre, där jag sitter i bilen, blickandes ut över havet. Det har varit.. orden fastnar. Jag har.. fan orden är som bortblåsta. Jag vet inte längre hur man använder dem. Min blick är tom. Jag är tom. Jag blundar. Bilden av en liten glad tjej kommer för mitt inre. Hon sitter med en stor glass och pratar om livet med sin mamma. ”Mamma, när jag blir stor ska jag ta över världen. Jag ska bli ihågkommen för att jag gjorde något gott för människan. Jag har ett uppdrag. Det har jag vetat sedan jag tog mitt första andetag.” Jag är fem år. Mamma kollar med sina blå ögon rakt in i mina bruna. ”Jag vet Stephanie. Det har jag vetat långt innan du kom till jorden.” Jag öppnar mina ögon. Tårarna rinner i strid ström. Det har hunnit gå 25 år sedan dess och livet har prövat mig på alla sätt. Men trots allt mörker, död och återuppståndelse har jag aldrig, inte för en enda sekund gett upp tanken eller tron på min livs största dröm. Aldrig! Någonsin! Orubblig tro på att jag kommer stå där, inför en hel nation, bara för att jag är just jag. Märkligt kan kanske tyckas. Jag som skriver om mitt självhat, dödstankar och mörker. Nej, egentligen inte. Liv och död går hand i hand och bara för att jag skriker ut min smärta betyder det inte att jag inte heller har drömmar. Tro aldrig att det inte finns mer bakom. Vi människor är som ett helt hav av inre vågor, reflektioner, hopp, känslor och nyanser. Det gör ont och jag funderar på om det är mig det faktiskt är fel på. Vem bryr sig om mitt inte lidande? Mitt livskamp? Mina reflektioner? Tankar? Åsikter? Mörker och ljus? Jag talar till stängda ögon. Världen vill inte ha det jag pratar om. Den vill ha mer av prylar, status, hets, press, kropp och fixering. Jag önskar så att jag aldrig lovat mig själv, när jag låg på dödsbädden efter mitt hjärta åter fått liv , att jag aldrig någonsin skulle låtsas vara eller försöka försköna livet, för en endaste människa. Från då skulle jag dela mitt mörker och ljus med alla. Nu tvivlar jag. Hade jag skrivit om kläder, smink, yta och pengar hade världen älskat mig. Tro mig, jag önskar verkligen att min moral var sämre och mer förhandlingsbar. Men den är fast. Jag kan bara inte. Detta är jag. Stephanie. Hon som för en kamp med att bli en bättre människa. Hon som försöker älska mer, kramas mer, döma mindre och ständigt balansera på spetsen av galenskap och vishet. Nu lämnar jag detta. Min kris är djup. Mitt ego och tankar försöker tysta mitt inre ljus och jag hör inte längre mitt hjärtats eviga, aldrig sinande ord, ”Du kommer stå där. Längst fram. Ge aldrig upp.” Till er där ute, som kallar er människor vill jag bara säga att jag tror på er alla. Jag tror på livet. Jag kommer aldrig tro på ondskan, mörkret eller döden. För mig kommer kärlek och evigheten för alltid vara det största. Nu måste jag vila. Jag är trött. Man ser det i mina bruna, stora ögon. De är som kristaller av mörker men om du tar dig tid att se i djupet ser du också liv och drömmar. Må dem segra! Med oändlig, evig, obotlig tro på alltet. Alltid.