Den totala identifikationen med ting. Vem är jag utan min dyra ring?!

Total identifikation med allt jag har byggt upp under alla år. Mitt hår, ansikte, magra kropp, skratt, tal, kläder, jobb, hem. När det försvinner framför ögonen på dig med ett krasch boom jävla BANG! Vad gör man då? Förnekar att man byggt hela sitt liv och varande på högst förgängliga ting.. Jag blundar och gör jag det extra hårt slipper jag se det, världen som inte är sann. Eller åtminstone den värld jag byggt upp i hopp om att den aldrig ska raseras eller tas ifrån mig. Jag kan utan att ljuga säga att det gjorde förbannat, nästan outhärdligt ont att se mitt ”låtsas liv” vittra sönder till förmån för en naken, nykläckt fågelunge som jag kom att bli. Nu kan jag kanske ”skatta mig happy” som inte hann gå ett helt liv uppbyggt på högst osäker grund. Det är kanske värre att vakna upp vid 76 än 28? Identifikationen med prylar, jobb, namn, titlar och allt annat dravel är kanske såpass rotad att den inte går att radera.. Men ålder är lika klen ursäkt som rädsla.

“I tider av virus och en värld som är mer ner än upp är det ett ypperligt tillfälle att börja fundera över hur sårbara vi människor faktiskt är”

I tider av virus och en värld som är mer ner än upp är det ett ypperligt tillfälle att börja fundera över hur sårbara vi människor faktiskt är. Det tar inte lång tid innan livet raseras och vi tappar allt. Varför? Kan det vara så att vi lever våra liv i beroendeställning gentemot livet? Eller fel, vi lever våra liv i beroendeställning gentemot prylar, titlar och tycke och tänkande om vad som är bra och inte. Nu när livet plötsligt hänt ser vi att alla luftslott vi byggt pyser luft och vi står nakna kvar. Vart tog jobbet vägen? Min titel som högsta chef? Eller huset som hade pool och som visade världen att vi hade cash.. Det är brutalt att tappa fotfästet, speciellt när vi aldrig lärt oss om livets förgänglighet. Vi tror att allt vi gör, har och kallar oss är forever, även när det uppenbarligen inte är det. Är det vår inbyggda kontrollant som vägrar acceptera? Eller har vi hunnit bli så satans identifierade med oviktiga saker?

“När jag inte längre kunde identifiera mig som anorektiker, träningsmissbrukare, jobb, pengar och skönhet ville jag dö”

När jag inte längre kunde identifiera mig som anorektiker, träningsmissbrukare, jobb, pengar och skönhet ville jag dö. Vem i hela världen var jag om inte allt det? Som en unge i leksaksaffären som vägrar släppa leksaken. ”Neeeej!”. Det tog tid, dagar, månader och år innan jag vågade släppa allt jag trott mig vara och ha. Nu, i en värld av kris påminns jag återigen om hur lätt det är att bygga livet på ostadig grund. Förstå mig rätt, jag vet och fattar att vi inte kan sluta bry oss om pengar, ha ett jobb eller tak över huvudet. Det är inte det jag pratar om. Skillnaden är att vi lägger våra liv helt och totalt i dessa ting. Vi bor i ett fint hem men vi ÄR inte vårt tjusiga hem med fancy pool. Vi har ett jobb med fin titel men vi är inte titeln eller jobbet. Vi har en vältränad kropp men vi är inte musklerna. Vi äger en flådig bil men vi är inte bilen. Förstår ni? Världen är i kris men vi är inte krisen.

” ”Stephanie du är vacker.” Men vad händer om jag råkar ut för en olycka och hela ansiktet sprängs bort och kvar blir något fult”

”Stephanie du är vacker.” Men vad händer om jag råkar ut för en olycka och hela ansiktet sprängs bort och kvar blir något fult. Är jag då totalt identifierad med att vara vacker kommer jag antagligen tappa allt när vacker inte längre är det jag får höra. Att leva med vetskapen om hur vi klänger och hänger, likt babianer fast i det förgängliga. kan vi också börja se oss om efter annat. ”Okej, jag har detta yrket och är mycket respekterad men om det en dag tas ifrån mig vill jag inte att hela mitt liv ska rasa.” Medvetenhet! Vilken värdefull gåva det är. Låt bli att identifiera dig det förgängliga. Det är skrämmande med mycket nödvändigt för din fortsatta utveckling och oberoende.


Podcast – Den totala identifikationen med ting. Vem är jag utan min dyra ring?!