Det svåra- Att förlåta sig själv

När jag ser tillbaka på mitt liv vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Det har varit så.. hmm.. orden fastnar och blir till grus. Ja, vad har mitt liv egentligen varit? Svårt, jobbigt, ensamt, destruktivt, olyckligt och i stunder så extremt meningslöst. Jag tror inte jag är unik. Vi är många som bär på ett förflutet med fler ”fel” än rätt. ”Förlåt dig själv för det du gjort. Du visste inte bättre då. Du gjorde det du kunde med det du visste då”. Orden slår mig hårt i magen och även om de är i all välmening får de mig att vilja spy. För visst är det enkelt att säga åt en annan människa, ”det var väl ingen fara? Förlåt dig själv. Släpp det där. Gå vidare. Alla gör fel.” Och ja, alla gör fel. Det är på så vis vi också lär oss vad som är lite mer rätt.

“Det är skillnad på att göra fel och sen ta konsekvenser av det och be om ursäkt, än vad det är att göra fel och sen slippa konsekvenserna och inte be om ursäkt”

Men det är skillnad på att göra fel och sen ta konsekvenser av det och be om ursäkt, än vad det är att göra fel och sen slippa konsekvenserna och inte be om ursäkt. Kanske är det de som sker när vi inte kan förlåta oss själva för våra fel och brister? Vi vill inte ta konsekvenserna av det och vill då inte heller be oss själva om förlåtelse. Är vi rädda för att förlåta oss själva för att det också innebär att vi måste acceptera det som hänt? Är förlåtelse förenat med självrannsakan? Blir man kanske tvingad att se på sig själv och det som varit på ett annat vis? Enligt egna erfarenheter är det tio tusen gånger enklare att be andra om förlåtelse än att förlåta sig själv och sina handlingar. Den personen som en gång i ett förflutet förgrep sig på mig har jag idag förlåtit. Han visste inte bättre. Men jag då? Stephanie Anna Brown, visste hon som den lilla tjejen hon då var bättre? Nej, såklart inte. Men ändå är det henne jag slagit på i alla år och vägrar förlåta. Den styvfar jag levde med under tio långa, egentligen outhärdliga år har jag förlåtit. Han visste inte bättre. Han hade sin orsak och anledning till varför han var elak, gjorde mig psykiskt illa och aldrig bekräftade mig. Visste jag bättre? Nej, jag var ung och ville mer än något annat ha en pappa som älskade mig och beskyddade mig från livets hårda läxor. Men ändå är det henne jag svultit, skrikit, hatat och inte kunnat förlåta. Den kurator som en gång i tider av kris sa åt mig att jag var ”normalviktig” har jag idag förlåtit. Hen hade sin orsak till sin extrema okunskap. Kanske hade hen köpt sin legitimation på blocket eller högst troligen aldrig själv lidit av ätstörning. Visste jag bättre? Nej, jag var fast i en sjukdom och samhälle som sa åt mig att jag var tvungen att vara smal för att duga. Trots det är det henne jag inte kunnat förlåta för alla de år sjukdomen tagit. Ni kan säkert själva fylla i resten när ni börjar reflektera över era egna liv och vad som hänt.

“Det ÄR inte lätt att förlåta sig själv. Vi är så hårda mot oss själva på alla sätt och vis. Tankarna vi tänker om oss själva, dömande, hatiska och stundtals riktigt elaka”

Det ÄR inte lätt att förlåta sig själv. Vi är så hårda mot oss själva på alla sätt och vis. Tankarna vi tänker om oss själva, dömande, hatiska och stundtals riktigt elaka. Visst är vi grymma mot andra också men jag tror faktiskt att elakast och hårdast är vi mot oss själva. Vi får tidigt lära oss att vi måste vara på ett visst sätt för att duga. Livet vi lever ska följa en viss ström, norm och ideal. Ett enda avvikande kan bli skillnaden mellan att bli accepterad eller utstött. Kanske har man suttit i fängelse, spenderat år på behandlingshem, drogat, hoppat av skolan, kört på någon, missbedömt en situation som ledde till någons död, kanske har man förlorat sin vän eller dotter till självmordsstatistiken, eller placerat pengarna fel och förlorat allt.. Listan över beslut och val vi gör och sen på något sätt måste lära oss leva med är oändlig. Visst kommer tankarna om att ”tänk om jag bara gjort si eller så. Då hade allt varit annorlunda”. Vi lever i ånger och slår på oss själva för att vi faktiskt är mänskliga. Även om vi alla önskar att vi var utan fel, brister och ständigt gjorde rätt och aldrig fel, är det inte så vi skapades. När vi inte förlåter oss själva för att vi gör fel hamnar vi i ältande, självhat och destruktivitet. Vi tappar vårt värde och vill nästan indirekt göra oss själva illa. Straffet för det vi gjort blir en livslång plåga när vi vägrar acceptera och slutligen förlåta oss själva. Om man tänker på en livstidsdömd fånge är det ungefär samma för den som inte kan förlåta sig själv. Vi blir dömda att leva i ett fängelse för alltid. ”Förlåt mig herre för mina synder”, hjälper det? Måste vi få andras förlåtelse för att kunna förlåta oss själva? Jag vill både tro och inte tro på det. För om vårt egen förlåtelse är beroende av andra är vi också dömda att leva i beroende av andra. Kan vi finna vår egen acceptans och egen valda förlåtelse utan att den hänger på andra, tror jag det är mycket vunnet.
Jag tänker ibland att vi inte vill förlåta oss själva. Att det faktiskt är ett aktivt val som så många andra. Vi vill inte förlåta för det innebär att vi måste se på oss själva, ta i det som gjort/gör ont och bearbeta det.
Vem vill det? Då är det enklare att fly genom konsumtion, prestige, droger, har och våld. Ferrarin kräver inget av dig. Rollen du spelar på jobbet kan du spela utan att behöva förlåta dig själv och kokain kräver inte att du rannsakar dig själv och släpper taget om det som varit.
Men förlåtelse kräver något av dig. Åtminstone om den ska vara sann och inte ett spel för gallerierna. Att förlåta sig själv kräver med andra ord mod, vilja och en dos av självkärlek. För det är kärlek att kunna klappa sig själv på axeln och förlåta det som inte blev som man tänkt.

“En viktig del av förlåtelse är att förstå att den inte tar bort det som hänt än mindre de konsekvenser som följer. Däremot lindrar den självanklagelserna och skapar frihet”

En annan viktig del av förlåtelse är att förstå att den inte tar bort det som hänt än mindre de konsekvenser som följer. Däremot lindrar den självanklagelserna och skapar frihet. En människa som lever i förnekelse inför det som hänt och inte kan förlåta kan inte bli annat än sjuk och olycklig. ”Jag är värdelös” så jag kan lika gärna fortsätta som jag gör. Ingen kan någonsin älska en människa som gjort fel.” Men det är inte sant. Istället skulle jag vilja påstå att då skulle inte en enda stackare på jorden vara älskad, för alla gör vi fel. Ibland mer, ibland mindre. Förlåtelse är en stor fråga, den är vid, bred och bär på lika många svar och frågor som livet självt. Men för den som vågar, kan och tror på dess kraft är det enligt min mening något av det absolut vackraste man kan ge sig själv, efter kärlek.
Vi är sårbara, rädda och högst känsliga varelser och behöver alla, oavsett vem eller vart vi kommer ifrån förlåta oss själva. Vi kan inte veta om de val vi gör alltid är rätt. Vi kan omöjligt klara av allt. Vi kommer falla för frestelser, vara elaka, välja fel, såra, skada, ångra och göra misstag. Om vi ska slippa vara offer för det förflutna och framtiden, och inte låta de val och beslut vi tagit, men också kommer att ta måste vi bli bättre på att förlåta oss själva. Att inte förlåta är att låta oss själva bli offer. Att förlåta dig själva är att ge sig själv en chans. Vi behöver inte älska det vi gjort, inte heller finna orsaker eller undanflykter. Kanske behöver vi inte heller få andras bekräftelse på om det var/är rätt vs fel. Det är inte andras förlåtelse vi behöver, även om den såklart också behövs då och då.

“Den främsta förlåtelse vi behöver är vår egen.”

Den främsta förlåtelse vi behöver är vår egen. Den ger oss utrymme att bli lite mindre dömande och självkritisk. Den låter oss också växa och bli klokare.
Ge dig själv den möjligheten. Kan du inte förlåta nu, okej. Det är en process som tar tid och MÅSTE få ta tid. Låt inte din historia eller framtid äga dig. Du kan befria dig själv genom att förlåta din oförmåga och att du faktiskt bara är människa. När man vågar förlåta sig själv kommer det också bli enklare att acceptera livet precis som det är.


Podcast – Det svåra- Att förlåta sig själv