Ensamhet är smärtsamt. Den som säger annat har heller aldrig upplevt den.

Hur många helger, kvällar, nyårsaftnarna, högtider har jag inte spenderat i ensamhetens smärtsamma grepp? Alla dessa förtvivlade tårar har jag fällt när kalendern visar helg och det varit dags att slå klackarna i taket och äta trendig sushi i bästa vänners lag. Ingen som hör av sig. Ekande tomhet. I flödet, alla glada sammankomster. Skratt, en hand om axeln, skålande i livets dryck med text, ”Bästa kvällen någonsin.”
Inte för mig.
Den är lika smärtsamt som alltid. Firandes ensam. Om man nu ens ”firar” ensamheten?
Det finns två typer av ensamhet. Den du själv väljer med vetenskapen om att den när som helst kan avbrytas. I den kan du tillåta dig att verkligen njuta och känna att du åtminstone har valet på din sida. Möjligheten att välja är som att vara inlåst men att själv ha tillgång till nyckeln ut. Skönt. Val. Möjligheter.
Den andra, usch! Den ensamhet du inte valt själv. Den som får dig att känna dig separerad från livet. Tårarna som bränner bakom fasaden varje gång det vankas helg, semester eller klockan slår fem och det är dags att gå hem. När du ljuger om din ”upptagna” helg när måndagen åter gryr och jobbet sömnigt kallar ditt namn. Här är du fånge i en cell utan möjlighet till att kliva ur.
Smärtsamt. Inga val eller möjligheter. Bara så oändligt ensamt.
Hur många gånger har jag inte ljugit om min ensamhet? ”Jo helgen spenderades med utgång och vänner.” Så många lögner att jag nästan började tro på dem. I soffan, uppkrupen, insvept i den noppiga filten scrollandes bland gemenskapen. Nästan så jag varit en del av den, om den blinkande skärmen inte varit emellan.
Önskan om gemenskap. Del av ett sammanhang. Tillsammans.
Allt är bättre när det delas. Livet, skratten, upplevelserna, tårarna, drömmarna, smakerna, dofterna. Allt. Till och med ensamheten är bättre när den är delad.
Vet du att ensamhet är rent dödligt? Som giftigaste gift penetrerar det alla dina sinnen, glädjeämnen, organ och krossar ditt hjärtat. Likt en smärtsam kärlekshistoria slutar ensamhet i just tårar och separation.
Vem bryr sig om sin näste i en värld där vi tror mer på egon, storhetsvansinne och instagram?
Om du aldrig mött dess obehagliga, närhet hoppas jag du skonas. Om du likt mig upplevt och upplever den kan jag bara beklaga och utan att ljuga säga, ”Du, min vän är inte ensam.”