Hotande närhet. Del 2

Finns det egentligen några ord för att förklara det värsta? Jag tror inte det. Övergrepp, hur, vart, vem, var, vad, spelar ingen roll.. Ett övergrepp ÄR ett övergrepp. Punkt slut. Det spelar ingen roll om det var grannen, pojkvännen, sambon, flickvännen, mannen, brodern, prästen, läraren, rektorn, chefen, ett övergrepp ÄR ett övergrepp för mycket. Att be om ursäkt eller finna förklaringar till varför, kanske, tänk om eller tänk inte har ingen roll i det hela. Ett övergrepp ÄR ett övergrepp. Jag hade bestämt mig för att aldrig släppa någon nära igen.

Skräcken inför sex, samlag, ett knull eller att älska förde mig allt längre bort från njutning, men också modet att våga erkänna och ta in att jag var ett offer. Jag var en av alla de andra miljontals kvinnor och män vars kroppar blivit våldtagna.

“Så fort någon berörde ämnet sex slog jag dövörat till och gick längre in i det jag trodde mig kunna kontrollera- maten, min kropp och vikt.”

Så fort någon berörde ämnet sex slog jag dövörat till och gick längre in i det jag trodde mig kunna kontrollera- maten, min kropp och vikt. Så fort jag på något sätt kom i kontakt med det motsatta könet blev jag rädd och osäker. Mannen som var 25 år äldre än mig blev mitt fjärde ligg någonsin. Han var egentligen bra, snäll och rätt förtjust i mig. Men jag var för skadad av mitt förflutna och grät tysta tårar i takt med hans stönande. Även om det inte var ett övergrepp eller våldtäkt, kände jag mig som ett offer. Kanske för att jag inte sa nej? För hur säger man nej när man egentligen vill säga ja? Hur förhåller man sig till lusten, som innerst inne finns men som blivit så förknippad med skam? Jag lät det vara och ville inget annat än att vara normal, kåt och sexig. Men vad hjälpte det när skadan redan var skedd? Det tog mig fem år innan jag vågade ligga med någon igen. Istället kallade jag mig asexuell och tillslut var det inget jag längre skämdes över, utan snarare tyckte var skönt. Om jag kunde svälta mig kunde jag också leva utan det största av allt, närhet. När jag flyttade till Mexico och började meditera förändrades mitt liv på ALLA sätt. 

“Men en av de största brutala insikterna kom den dagen jag gjorde en yonimassage.”

Men en av de största brutala insikterna kom den dagen jag gjorde en yonimassage. Det var första gången jag verkligen kom i kontakt med de övergrepp jag varit utsatt för. Jag grät floder, skakade och fick panikångest. Trots all smärta var det ändå en befrielse och äntligen vågade jag ta det jag varit med om på allvar. Efter det var det som om allt lossnade. Jag slutade slå på mig själv för det som hänt och jag vågade för första gången känna, uppleva och titta på det jag varit med om. Annat var det för mina nära som inte ville veta eller prata om det. I början ville jag att min mamma skulle veta allt, men efter ett tag släppte även det behovet. Varför skulle hon veta allt när det ändå inte förändrade något? Jag insåg att det enda som spelade roll var att jag äntligen gett mig själv nyckeln till frihet- acceptans. När jag träffade min sambo berättade jag ganska snabbt vad jag varit med om.

“Jag ville inte längre ljuga eller försköna verkligheten. Men mest av allt ville jag ge mig själv en ärlig chans att våga älska, känna och återta min sexualitet. Den som jag blev bestulen på innan jag knappt lärt mig att gå.”

Jag ville inte längre ljuga eller försköna verkligheten. Men mest av allt ville jag ge mig själv en ärlig chans att våga älska, känna och återta min sexualitet. Den som jag blev bestulen på innan jag knappt lärt mig att gå. Det har inte varit en lätt resa och vi har verkligen fått arbeta med mina rädslor och minnen från övergreppen. Men med en sambo som aldrig ställt krav, blivit arg eller krävt något har jag vågat att släppa in. Idag är jag inte längre ett ”offer” i den bemärkelsen. Jag äger rätten till min kropp och varande igen, en känsla som är obeskrivlig. Förövarna då? Jag förlät dem i samma andetag som jag förlät mig själv. Men MÄRK VÄL att det inte betyder att jag tycker att det de gjort är okej. ALDRIG! Det är enligt min mening det värsta brott en människa kan begå och det får aldrig någonsin bli okej. Men min frihet ligger inte i att de dör, avrättas eller får snoppen avhuggen. Min frihet ligger i att jag valt att gå vidare och inte gett dem mitt liv. Ett förlåt är vad jag kan ge dem, men min kropp får de aldrig igen. Till dig som blivit utsatt- Du är större än att bli kallad ”offer”. Du är du, det största av allt. Kärlek, mod och styrka. Tillsammans tar vi tillbaka det vi en gång blivit berövade på- vår frihet!


Podcast – Hotande närhet. Del 2

Share: