I jämförandets tjänst är jag alltid sämst..

Så, oh, hon är så fin att jag inte vet om jag ska hata eller älska. Kolla, oh, kroppen är så perfekt. Eller, titta hennes hy, flawless som jag minns det stod i den där ELLE tidningen.  Jag känner hur klumpen i magen blir större och hur avundsjukan äter upp mig inifrån och ut. Snabbt reser jag mig och går in i min walk-in-closet, där min stora spegel hänger och påminner mig om hur ful jag är i jämförelse med personen jag precis såg i flödet, ett flöde som inte ens var menar att ta mig igenom, utan en satans jävla bild på fucking Aftonbladet.

Jag orkar inte med mig själv längre och än mindre vad jämförandet med andras kroppar, liv, yta, pengar och prylar får mig att känna och göra. Här står jag igen, i egen hög person( nåväl vidare hög är jag varken i cm eller för jag rökat), och jämför min kropp med vad mitt öga precis skådat. Är detta något ovanligt? Haha, I wish! Detta är nog snarare det vanligaste, Stephanie Brown gör om och om igen. Jämförelse, oj, aj, inte igen. Känner du igen dig? Vad säger ordet dig? Får du upp en bild i huvudet av någon speciell person eller kanske ser du pengar, det där huset bästa vännen köpt, jobbet som gick till någon annan eller systern som fick ”allt” och du inget.. Oavsett vad du förknippar eller kommer och tänka på när ordet når dina öron, är jag säker på att vi alla har varit där, i jämförandets tjänst och allt som oftast känt oss sämst.

“Jag ser tillbaka på mitt liv och förstår nu att jag alltid jämfört mig med andra”

Jag ser tillbaka på mitt liv och förstår nu att jag alltid jämfört mig med andra. Det har inte bara handlat om låren, magen, ansiktet eller kläderna, nej jag har jämfört i princip allt, till och med när jag trott jag inte jämfört, mätt och donat har jag gjort just precis det. Är det konstigt jag mått skit? Behöver jag förklara vidare om varför jag alltid känt avundsjuka? Jag har för fan jämfört mig med Donald Trump och dragit slutsatsen att jag vore lyckligare om jag hade hans liv, TROTS tupén som tydligen ingår.. Det är inte konstigt att jag lidit när allt jag gjort har varit att se vad alla andra har och inte jag. Jag vet inte om jag berättat för er men jag gör det igen, oavsett. För detta är ett bra mått på hur sjuk jag var i mitt jämförande. När jag gick på högstadiet var där några tjejer som alla tyckte var snygga, ett kompisgäng som jag hade dödat för att få tillhöra. Jag hatade sönder allt med mig själv för jag var ju inte dem.

“Det var speciellt EN tjej jag jämförde mig extra mycket med, hon var lång, jag kort, ljushårig, jag fejk blond, rika föräldrar, min pappa hemlös och mamma ensamstående, hon var fin och jag ful. “

Det var speciellt EN tjej jag jämförde mig extra mycket med, hon var lång, jag kort, ljushårig, jag fejk blond, rika föräldrar, min pappa hemlös och mamma ensamstående, hon var fin och jag ful.  Förutom att allt detta så var det en sak på hennes kropp jag blev extra besatt av att jämföra med min och det var hennes ben. Jag tyckte dem var såååååå fina, magi och perfektion i ett. Inte vet jag varför jag just då hade ben som största jämförelse, kanske var det för att det ofta stod i skvallertidningarna att långa ben var vackert, lyckat och förenat med erkännande. För att verkligen kunna jämföra på riktigt och inte bara i tanken ville jag ta reda på exakt hur långa hennes ben var. Inte heller här förstår jag varför jag ville ha ett exakt mått på dess längd, vad skulle jag göra med den oerhört viktiga och dyrbara informationen? Sälja den till FBI och få hedersmedalj för årets viktigaste info.. Ja, ja, nu var det inte fullt så enkelt att bara glida fram på mina fejk Buffalo och be henne kasta fram sina skimrande spiror och be om att få mäta dem med ett gammalt slitet måttband från IKEA.  Jag ger mig ändå fan på att benen varit LÄNGRE än det dumma måttbandet. Så är man inte uppfinningsrik innan man blir besatt av andra människors ben blir man det. Jag löste det genom att jag varje dag i matsalen försökte hamna bakom henne så jag kunde se hur långt upp hennes ben nådde vid matluckan.  En dag hörde Gud min desperata bön och jag fick se exakt vart hennes ben började och slutade. När jag sen själv gick fram och ställde mig såg jag till min besvikelse att mina inte räckte dig hennes gjort. Jag var ful, äcklig, värdelös och sämst.  Inga kommentarer på hur sjuk jag var, tack! Detta är bara en i raden av alla galenskaper jag gjort när jag jämfört mig med andra.  Det blir outhärdligt att leva som att varje person du möter bär på något du vill och måste ha och vara.  Överallt denna ständiga bekräftelse på att jag inte är nog, bra eller duger för alla andra är bättre. Jag VET det för jag har jämfört mig med alla på både längden, tvären, bredden och diagonalt. Allt synas och inget lämnas åt slumpen. En ”äkta jämförare” lämnar inget åt senare.  I skolan när betygen kom kunde jag smyga upp bakom mina klasskompisar och se vad de fick, bara för att antingen hissa mig själv som lite bättre och mer, eller sänka mig själv till absolut nolla. Hade min syster tjockare hår än vad jag hade? Mamma sa att hennes hår var tjockt. Fram med tumstocken och mäta.  Fick inte min bror lite mer glass i skålen? Fram med ilskan och ifrågasätta mormor varför i helvete han fick mer? Älskade hon han mer än mig?

“Jag har stått till jämförandets tjänst i ett helt liv och tänker att jag inte är ensam om det”

Jag har stått till jämförandets tjänst i ett helt liv och tänker att jag inte är ensam om det. Går jämförandet och avundsjukan hand i hand? Mitt svar måste bli ja, i alla fall när det kommer till mitt liv. Är det jämförandet som ger upphov till avundsjukan, eller tvärtom? Kanske spelar det ingen roll, båda är smärtsamma att känna och leva med. Visst, den största delen har handlat om att jag alltid förlorar i jämförelse. Allt och alla har alltid varit bättre än mig. Men jag ljuger om jag inte också jämfört mig med de min dömande sida tyckt varit mindre bra, stiliga, fina etc. Varför jämför jag ens, när det skadar mig så satans mycket? Vad gör jämförelse egentligen? Skapar den godhet? Inte i mitt fall, utan bara bitterhet och självhat. Jag tänker att jämförande är lite som att sätta solen i jämförelse med månen och sen säga att den ena är bättre än den andra. Båda behövs, det kan alla förstå och förstå.  Men annat är det när vi jämför oss själva med andra och deras prylar, liv, utseende etc.  Då tycker vi bara det finns ett enda rätt.. Tänk, så knäppa vi är egentligen!

“Vi jämför oss med de som har mer pengar, större hus, bättre utbildning, snyggare kropp, längre hår etc men aldrig en enda tanke på de med mindre.”

Vi jämför oss med de som har mer pengar, större hus, bättre utbildning, snyggare kropp, längre hår etc men aldrig en enda tanke på de med mindre. Är det vår jakt efter mer och mest som gör oss till ett arbetande folk i jämförelsens tjänst? Det är svårt att helt sluta jämföra sig själv och liv med andras. Hade detta poddavsnitt sett dagens ljus för kanske 50 år sedan, när sociala medier inte var vår bästa vän hade det kanske varit enklare, att åtminstone sluta jämföra där. Men som vi lever idag är det ytterst svårt att inte ge näring till jämförande. Det är som på automatik och ofta är vi i underläge redan när vi loggar in där. Vi vet att vi kommer se något som gör oss små, sårbara och osäkra. Lägger vi då jämförelse ovanpå det är det inte lätt att fortsätta vara neutral och omfamna sitt mindre flashiga liv. Jag jobbar mycket att inte jämföra mig med andra hela tiden. Det är inte lätt och jag faller snabbt för frestelsen, men det har blivit lättare genom att våga se på det. Det är inget omänskligt utan snarare något mycket mänskligt. Jag kommer säkert fortsätta göra det men inte så att det skadar mig på samma sätt längre.  Det får inte bli ett hinder för mig som både gör mig avundsjuk, bitter och hindrar min utveckling. Jag fick detta liv. Du fick ditt. Vi ser alltid det fantastiska hos andra men sällan oss själva. Visst jämför vi oss med de som har fler ting men i slutändan spelar inget av det där någon som helst roll. Vi vinner aldrig i jämförandets tjänst men vi kan sluta fred genom att förstå det.


Podcast – I jämförandets tjänst är jag alltid sämst

Share: