Kan man väcka en människa som inte vill bli väckt?

Jag går med min mamma på Stockholms blöta gator efter nattens skyfall. Det är höst även om vi vill det eller inte. Vi pratar om vilken väska mamma ska köpa och för bara några år sedan var en dag som denna omöjlig.
Vi tystnar och jag ser att mamma har sett det mina bruna ögon också skymtat. Det finns ingen tvekan, hen som går förbi oss är sjuk.. mycket, extremt och smärtsamt sjuk. På något supermanaktigt sätt vill jag kasta min röda cape om hen och rädda hen från sjukdomen som JAG VET äter upp allt som kallas liv och hopp. Min hand vill nudda vid hen, smeka den bleka, urgröpta kinden och vända mörker till ljus. Mamma vänder ner blicken i marken och i den stunden är valet av väska så extremt oviktigt. Vem bryr sig om en röd eller svart väska? när minnena om en tid vi helst av allt vill glömma gör sig smärtsamt påminda..
-Det var jag en gång, säger jag till mamma.
Vi vet båda två smärtan, men från olika plaster. Jag som på ett sätt VAR smärtan och mamma som stod bredvid och brände sig på den.
-Tänk! Alla år jag försökte få dig att vilja bli frisk. Dagarna som blev månader och år. Mina knän som efter alla böner slutligen inte orkade längre. Smärtan när jag såg andra tjejer leva och du, min dotter, min älskade Cleopatra som satt hemma och hatade sönder allt som gjorde dig till dig. Jag ville bara du skulle vakna upp. Men det var omöjligt, för du ville inte. Kan man väcka en människa som inte vill?

“I 20 år försökte mamma övertala, böna, be, skrika, offra, truga och till och med KÖPA mig viljan för att jag skulle bli frisk. inget fungerade för jag ville inte”

Frågar du min mamma skulle hon säga nej. I 20 år försökte hon övertala, böna, be, skrika, offra, truga och till och med KÖPA mig viljan. Inget fungerade, jag ville inte.. Det är lätt att sitta här, 3,5 år in i ett tillfrisknande och säga att jag är tacksam för att jag fann viljan, för god knows where or what I would be or do.. Men det var inte fullt så enkelt när jag under många år inte ville, alls. Då stred jag inte bara mot mig själv utan även mina nära och kära. Deras besvikna miner när jag inte höll mina påhittade försök till att bli frisk. Min okunskap och förnekelse inför det klara och uppenbara faktum, att jag var sjuk vägrade jag nudda vid. Jag var inte sjuk, för var jag sjuk betydde det att jag var tvungen att bli frisk och det ville jag inte.
Jag vet inte många gånger mina problem skapat osämja, bråk, panik och tårar hos både mig och mina syskon, men deras vädjan gav mig bara skam, för jag ville inte. Och känner man skam så är det lika bra att fortsätta göra sig själv och andra illa.. Idag är det svårt att prata med mina nära om åren som gått och min absoluta ovilja att bli frisk, och jag förstår dem.
De stod i så många år vid sidan om och såg hur jag och min sjukdom infiltrerade, skapade separation, bråk, hårda ord och tog dyrbar tid från mina syskons uppväxt.

“-Hur kunde du inte vilja bli frisk? Var det så viktigt att vara så smal, att du inte såg hur illa du gjorde oss alla?”

-Hur kunde du inte vilja? Var det så viktigt att vara så smal, att du inte såg hur illa du gjorde oss alla? Jag hatar den typen av frågor, för vad vill mina syskon att jag ska svara? Sanningen eller lögnen om, -nej, jag värderade er mer än sjukdomen. Men då skulle jag ljuga. För sanningen är nästan lika smärtsam som alla år i mörker,
-ja, det fanns inget viktigare än min längtan och besatthet av att vara smal.
-Men du gjorde oss ILLLA! Förstår du hur rädd jag var när mamma berättade att du låg på sjukhus? Du, min storasyster som alla tyckte var så fin, duktig och perfekt. DU som skulle ta hand om mig, köpa ut cigaretter, visa mig hur man trär på en kondom eller tröstar när kärleken krossat mitt hjärta. Hur svarar man på något sådant? Att skylla på sjukdomen har blivit så uttjatat för ärligt, jag ville inte.. Precis som drogmissbrukaren inte vill släppa drogen och alkoholen betyder mer än livet självt, för den som är alkoholist, ville jag inte släppa mina droger, anorexin och bulimin.
Alla de sömnlösa nätter min mamma spenderat med att be, hoppas, drömma och önska att jag, hennes äldsta dotter skulle värdera sig själv högre och välja livet. Anklagelserna mot sig själv för att hon misslyckats, varit en dålig mamma, gett mig fel uppfostran, varit för naiv, för hård, för snäll, för dum och så vidare. När vi går förbi den sjuka personen som en gång var jag, förstår jag för första gången vad min mamma känt i alla år, maktlöshet. För ÄVEN om JAG VILL och SER hur sjuk personen är kan jag inte rädda eller välja viljan åt hen. Jag, Stephanie Brown, ibland kallad Pocahontas och även Cleopatra, kan inte väcka en människa som inte vill bli väckt. Det spelar ingen roll att jag har tjockt hår, är myndig, inte röker, är livscoach, mediterar, har en cool lägenhet eller själv varit sjuk. Jag kan inte och det är en oerhört smärtsam insikt, att både ta in och acceptera.
För visst vet ni vad jag pratar om? Känslan när man ser en vän, kollega, släkting etc göra sig själv illa men inte själv ser eller VILL se det.
Aj, oh, det är förtvivlan av högsta rang. Att vilja förändra och hjälpa men inte kunna hur många rätt man än fick på högskoleprovet.
Här någonstans måste jag släppa taget och låta gå. Hur ont, jobbigt och frustrerande det än känns och är, kan jag inte rädda någon alls..
Kanske spelar det inte heller någon roll om personen i fråga vill eller inte, för jag kan inte vandra vägen fram åt någon.

“Den enda vägen jag, du och vi alla kan gå är vår egen”

Den enda vägen jag, du och vi alla kan gå är vår egen. Det låter hårt, och även om de flesta av oss kan läsa, höra och förstå är det ändå något vi inte helt och fullt inte kan acceptera.
-Jo, om jag lyssnar och finns kommer hen vilja. Jag kan ringa samtalen som krävs. Om hen får låna lite pengar så blir det bättre. Jag är bra på att övertala.. Ni kan säkert fylla i fler sätt vi försöker att inte acceptera det smärtsamma, att vi inte kan tvinga någon att vakna.. Oavsett vem du är, om du är den som stor vid sidan om och tjatar, är tyst eller ber till en högre makt att din vän ska vilja. Eller om du är den som inte vill bli väckt, till er båda vill jag säga detta;
-Vi kan aldrig bli viljan åt någon. Den vi är, gör, har eller önskar kan aldrig ersätta den egen valda viljan. Den måste få växa ur oss och inte bli dit tvingad. Allt vi kan göra är att fortsätta tro och hoppas att den en dag får komma fram, för när den gör det kan en förändring ske på riktig.
Vi får aldrig ge upp på viljan. Den finns hos oss alla. När jag idag frågar min mamma vad det var som fick henne att orka vidare, trots min avsaknad av att vilja, svarar hon;
-Det var min obotliga tro på dig, Stephanie.


Podcast – Kan man väcka en människa som inte vill bli väckt?

Share: