KRIG

Detta inlägg skrev jag den 30 maj 2015.

Jag skriker men ingen hör mig, smärtan som river inom mig gör mig seg som kola i huvudet, tankarna blir som en grötig massa av mörker, kaos och förtvivlan.
Jag vill skrika högt, så högt att stämbanden river. Jag vill ut ur min egen kropp, dra ned blixtlåset, kliva ur och lämna skalet.
Jag står inte ut en sekund till i min egen närvaro, än mindre i min hjärna, mina tankar äter upp mig inifrån och ut.
De är som ett virus, ett kroniskt virus, de negativa tankarna om mig själv.
Jag önskar många gånger att någon kunde plocka bort det djupa förakt och hat jag upplever inom mig, att någon kunde förstå graden av hur mycket jag hatar mig själv.
I mina bättre stunder tänker jag att det skulle hjälpa, om någon verkligen förstod kampen jag ständigt för med mig själv. Då skulle folk inte döma, de skulle förstå varför jag agerar och reagerar som jag gör. De skulle inse att jag bara kämpar minut för minut, timme för timme, för att på något sätt ta mig igenom dagen.
Att varje ny stund innebär en kamp för att orka andas in ny luft i lungorna. När som helst kan hatet slå till, hatet jag känner inför mig själv.
Jag står inför en stor förändring i mitt liv, från att ha levt i en värld fylld av rutiner, kontroll och inga som helst överraskningar, har jag nu flyttat till Stockholm, blivit sambo med min allra bästa vän, och vänt upp och ner på hela min så annars inrutade vardag!
Hatet och ångesten har inte varit skonsam mot mig. Tjattret i huvudet har eskalerat till max, och de enda ord som ekar inom mig är ”du är så jävla ful och misslyckad, du kommer aldrig någonsin att bli något, du är inte värd något, alla andra är mycket bättre, vackrare, snyggare och mer framgångsrikare än vad du någonsin kan bli”..
Orden ekar, bruset gör mig nästan döv, det är knappt så jag kan uppfatta andra ljud i min omgivning. Det enda jag kan uppfatta är omgivningens perfekta yta.
Vart jag än kollar, vart än min blick går, ser jag bara alla dessa perfekta människor, de som är värdefulla, lever perfekta liv, och har allt..
Hjärnan går på högvarv, jag känner mig nästan besatt, besatt av att tänka dessa negativa tankar om mig själv.
Jag måste tänka dem, för om jag inte tänker dem, om jag inte riktigt vältrar mig i negativa tankar om mig själv, då är jag ju inte förberedd på när någon annan kommer tala om för mig hur otroligt ful och värdelös jag är..
Det är bättre att vara redo, som en soldat, alltid redo och rustad för krig, ett krig jag för varje jävla dag.. Kriget som ingen annan ser, kriget som pågår i det tysta, ett krig som inte kan jämföras med något annat krig, kriget mot mig själv..
Ett krig som förstört snart 14 år av mitt liv.. Ett krig där jag är på båda sidorna av linjen, ett krig där jag både är allierad, och icke allierad.
Ett krig jag aldrig vinner, hur hårt jag än kämpar, jag förlorar det ständigt, dag efter dag, år efter år..
Ett krig som kanske inte skadar och dödar tusentals oskyldiga människor, utan ett krig som skadar och förgör en enda människas liv, mitt!
Mitt liv förstörs, äts upp och förgörs för varje dag som mina tankar krigar.
Den smärta det kriget åstadkommer, är en smärta jag inte kan beskriva i ord. Att vara sin egen värsta fiende är värre än alla andra krig vi människor någonsin kan skapa.
Grunden för all mänsklig funktion är att vi har oss själva, har vi inte det, har vi inget..
Att hata någon annan, utanför sig själv är alltid enklare, men att hata sig själv är betydligt mycket värre..
Jag hatar mig själv, detta är min historia, min resa, mitt liv, mina tankar, min verklighet..
En verklighet jag tänker dela med mig av, ett krig jag tänker kriga..
Jag iklär mig uniformen, tar fram svärdet och bestämmer mig, det är idag det börjar, det krig jag väntat på att få vinna..
Idag, nu, inte i morgon, inte någon annan jävla dag.. IDAG! Jag är rädd, vad och vem är jag utan att hata mig själv?
Går det att sluta hata sig själv? Kommer jag någonsin kunna se mig själv i en spegel, utan att bli illamående?
Kommer jag någonsin sluta hoppas att jag vore någon annan? kommer jag någonsin kunna se mig själv, tro på mig själv?
Kriget pågår..