Kroppen, hur mår du nu?

Jag kommer på mig med att stå framför spegeln och tänka kritiska, elaka och högst dömande tankar om den kropp jag fått till låns. Vi har inte direkt haft en friktionsfri relation och jag skulle nog utan att ljuga kunna räkna på en hand de gånger jag tänkt bra skit om den. Så, framför spegeln möts vi igen. Är detta jag? Men när jag såg bilden i flödet var det inte så hens kropp såg ut. Vad har blivit fel? Retuscheringen eller min kropp? Försöken att vara allt har ändå bara fått mig att smaka salt. Kroppen, du kom utan retur eller möjlighet för byte. Är det detta jag fick? En enda blick och jag har redan dödat dig. 

I en viss vinkel är du kanske.. hm.. nej.. inte ens okej. Håll i och håll ut, kanske funkar det under en pandemi men inte när det kommer till en figur, som i spegeln aldrig är nog. Om jag slutar titta kanske du en vacker dag blir en vacker sticka? Nej, för sanningen är den, att idén om hur du borde se ut ändrar sig i samma stund jag tänker, ”sund”. Som eviga sambos, och ändå tror jag att bilden av hur du borde se ut är min våta otrogna dröm. Tiden jag lagt på att förändra dig till ett ljus, stöpt i andras form är alldeles för lång, ändå kan jag inte sluta att göra just det. 

“På bilden, i flödet verkar kroppen stöpt till perfektion och given att skänka lycka till den som ser ut så.”

På bilden, i flödet verkar kroppen stöpt till perfektion och given att skänka lycka till den som ser ut så. I spegeln i det dunkla ljuset, där jag står är det knappt så.. Kroppen, en dag önskar jag så, att bilden vi alla fått lära är rätt, står i din tjänst, och inte idealets.. Hur är din relation med din kropp? Är den bra? Är ni allt som om oftast vänner? Berömmer du den för dess kurvor eller frånvaro av dem? Omfamnar du bristningarna? Låren som kanske är degiga, stora, smala, gropiga, släta eller magen som är stor, platt, smal, valkig eller blek. För du en ständig kamp med kilona eller till och med gram? Tränar du för att du tycker det är kul eller för att du ska få äta eller kanske få en perfekt kropp? Får du ångest av att missa träningen eller äta pasta? Hindrar din kropp dig från att bära kortärmat, kjol eller bada i havet? Följer du konton på instagram med perfekta kroppar oavsett form? Letar du ”kroppsinspiration” för att tvinga dig tacka nej till glassen och fikan med bästa vännen?

“Följer du influensers ”äkta” råd om hur du ska äta, träna och se ut för att bli lycklig, rik, beundrad, vältränad och framgångsrik?”

Följer du influensers ”äkta” råd om hur du ska äta, träna och se ut för att bli lycklig, rik, beundrad, vältränad och framgångsrik? Vad det än är för relation du har till din kropp önskar jag att frågan inte ens behövde ställas.  Vi borde inte ens tänka i termer av att den duger, duger inte. Det borde vara den största av självklarheter men ändå, nej. Jag ser mig omkring i en värld som gått från att vara galen till att bli så galen att den blivit normal. Jag har aldrig någonsin varit utsatt för så mycket do and dont’s gällande kroppen som nu. Hur jag än väljer blir resultatet ändå felaktigt. Vill jag ha en platt mage kan jag vara säker på att morgondagens ideal är ett annat.  Försöker jag mig på att ta en perfekt vinklad bild av den kropp jag förtvivlat försökt utplåna, då kan jag vara hundra procent säker på att någon annan tagit en än bättre bild av SIN kropp. Så vitt jag vet ligger vi i krig, kroppskriget och det har pågått och pågår på ett eller annat sätt i varenda människas hem. Kuratorn som sa till mig vid 14 års ålder, att jag skulle växa ur min ätstörning och  kroppskomplex med åldern, till henne vill jag säga, FUCK YOU!  Det enda som växte ur det var än mer förakt.  Det har inte direkt blivit enklare att sluta fred när kriget pågår runt omkring oss 24 timmar om dygnet, konstant!

“Idag har jag mer komplex än någonsin förut och det är inte för att jag blivit sjukare, nej, orsaken stavas, SOCIALA MEDIER!”

Idag har jag mer komplex än någonsin förut och det är inte för att jag blivit sjukare, nej, orsaken stavas, SOCIALA MEDIER. Handen på hjärtat, jag har aldrig fram tills de senaste åren haft komplex för min rumpa. Den har varit liten och det har varit okej.  Men inget får vara okej eller bli lämnat ifred när vi ständigt ska överträffa varandras desperata rop efter mer, bekräftelse och framgång. Så, när flödet och världen fyllts på med fler stora rumpor än den bågarna skådat på en och samma gång, tro fan att även den minsta av rumpor blir påverkade och önskar annat. Har man inte komplex, finns det EN enda kroppsdel, form, detalj som INTE varit utsatt för de kritiska, analyserande hökögonen så kan jag säga detta,
-No worries, du kommer snart syna sönder och önska dess förändring.
Det är sjukt! VI är sjuka, på riktigt. Förr bytte vi potatis för havre eller gryn med rödbetor. Idag byter vi våra kroppar för fame, framgång, bekräftelse och likes i en värld som inte ens finns.. Hur stupid? Hur mycket orkar kroppen egentligen? Hur tål den alla fysiska men framförallt psykiska slag?  Min kropp har verkligen fått utstå år av misshandel på alla sätt. Det är faktiskt ett under att den idag bär mig och inte gjort mig ”hemlös”. Visst, åren av svält, bulimi, träning och påfrestningar, men jag tänker på den psykiska misshandel jag utsatt den för i varje vaken stund.  Hur har den orkat och hur kan den ens vilja vara med mig nu?  Giftet som jag dagligen genom åren sprutat i den, hatet, orden, tankarna, jag blir mörkrädd.  Kroppen, du jag kan idag inte påstå att jag älskar dig som alla självhjälpsböcker och idoler säger man ska göra. Nej, det är absolut inte kärlek oss emellan även om jag faktiskt försöker. 

“Kanske skulle jag vilja likna min kropps relation med facebookstatusen, ”it’s complicated”.”

Kanske skulle jag vilja likna vår relation med facebookstatusen, ”it’s complicated”. För ja, det är en högst komplicerad relation vi har, tyvärr. Kanske hade jag kunnat tillåta dig att få synas, älskas och accepteras mer om jag inte jämt blev så matad med hur du borde se ut. Visst, det är klent att skylla vår kärlek på andras inblandning, men faktum är att det spelar stor roll. Och även om jag inte själv skrollar längre är minnena, bilderna, färgerna, kropparna, detaljerna, känslan och konceptet kvar inom mig.  För jag har förstått att jag är grundlurad, känslan, bilden och visionen om och hur fantastiskt mitt liv vore om jag såg ut så, är fejk. Det är en illusion som tyvärr blivit en verklig sådan.  Jag är lurad men inte dum, och kanske är det också det som är felet, att jag inte är det. För vore jag dum skulle jag kanske slippa mina mänskliga drifter som bekvämlighet, bekräftelse och belöning. För det är de som aktiveras varje gång jag ser en bild av en perfekt kropp. Det verkar så bekvämt att se ut så, man blir sedd, bekräftad, belönad och omtyckt, och vem vill inte ha allt det? Kroppen, idag mår du rent fysiskt bättre än du gjort på många år, jag kan se det på hårets kvalitet, ögonens glans och fettet som var nödvändigt att åter bli en del av dig. Du har fått en chans av mig och jag vet att du är glad för det. Kanske blir vi aldrig som helan och halvan men det är inte nödvändigt för att leva ihop. Det räcker kanske gott med att jag idag accepterat att du måste finnas och att jag ska försöka låta det förbli så..


Podcast – Kroppen, hur mår du nu?

Share: