Varför får vi Låg självkänsla? Del 2. En serie i tre delar.

Det finns vissa frågor som intresserar mig mer än andra. Faktiskt måste jag skilja mig från mängden även här, för jag tycker inte det är vidare intressant med skvaller eller vart Beyonce köpt sin väska. Faktiskt än mindre vad någon influenser äter till frukost. Det är liksom inte frågor som mitt hjärta brinner för att få svar på. Ändå får jag massor för att inte säga TONVIS av svar på just det.
Och ärligt talat världen, vad har hänt med oss? Är det inte utveckling, intelligens och evig happiness vi egentligen vill åt?
Jag sitter i mitt flickrum och försöker fundera ut hur jag på bästa sätt ska leverera ett greppbart avsnitt om självkänsla utan att bli alltför kryddig, uberhurtig eller blasé. 
Kunde jag bara ha det definitiva svaret på en svår fråga om VARFÖR hade jag bara levererat den och sen skrattat hela vägen till banken. 
Eller hade jag verkligen det? För om inte jag missminner mig är det inte det som intresserar vår generation.

“Vi vill ha snabba lösningar på problem som bara nutidens idioter till människa skapat.”

Vi vill ha snabba lösningar på problem som bara nutidens idioter till människa skapat.
Låg självkänsla. Lika givet som stången på midsommar, lika självklart är det att vi alla lider brist på just det.
Jag måste gå tillbaka och rota i det som en gång kom att bli den jag är idag.
Blev det fel redan då? Kanske. Fick jag inte kärlek? Jo, i massor.
Kände jag press och krav? Ja, men inte för att mamma sa att jag måste mer. Utan för att samhället krävde det av mig. 
Är det samhällets fel då? Nej, inte bara tror jag. Men helheten. En enda ensam sak är aldrig orsaken till ett liv i krig.
Små ibland obetydliga incidenter, ord, möten, upplevelser och situationer bygger antingen upp eller ned oss.
Jag tror det är så med vår självkänsla. Vi får alla verktyg för att prestera, leverera, agera, attrahera, döma och kontrollera men inte med enda för att hamra ihop vår självkänsla.
Tror ni att vi föds med en i grunden stabil sådan? Och att den sedan fallerar allteftersom tiden och vår mottaglighet för omvärldens krav ökar. Jag tror det kan vara så. Inte har jag då mött en enda bebis som behövt bevisa att den duger.
Men däremot massor med barn, ungdomar, vuxna och gamla som kämpat med just det, att bevisa sitt värde.
Vi vet att faktorer som uppväxt skapar möjligheter eller omöjligheter. 
Har man aldrig känt sig älskad är det svårt att våga tro på den starkaste kraften av dem alla. Har man och andra sidan växt upp med kärlek men alltid varit tvungen att kämpa för den är det svårt att tro man duger utan kamp.
Orsakerna är många men hälften av dem tror jag beror på samhället vi lever i.
Och kanske kan jag inte göra något åt min mormors dåliga självkänsla som hon sedan lade över på mig som barn.
För det är så den arbetar. Den går i generationer och dumpas över på nästa perfekta offer.

“De väl valda orden om ”hon är så duktig. Ska inte du också plugga till lärare, Stephanie”, skapade bara press och upplevelsen av att jag var tvungen att bli lärare för att duga.”

De väl valda orden om ”hon är så duktig. Ska inte du också plugga till lärare, Stephanie”, skapade bara press och upplevelsen av att jag var tvungen att bli lärare för att duga. Och inte vilken lärare som helst. Nej, den bästa!
Hur många av oss är det inte som hört detta från familj, vänner och bekanta? 
Jämförandet av självet med andras själv. Orden om duktig, perfekt, bäst, lyckad, smart, vacker och fin. Ord som när de sägs inte alls behöver vara menade som fördärv men som ändå skapar obalans i vår självkänsla.
Om nu självkänsla är allt annat än ytlighet, ord, krav och press är det mycket svårt att förstå det, när hela världen säger annat.
Sen är det kanske enkelt att skylla allt på vår skeva värld. Men jag skyller inte. Jag försöker förstå och se vart vi bedrar oss själva. 
För det är just det vi gör.

“Vi lurar oss med att tro att duktig, karriär, pengar, fin, pool, hus och smal ger oss ett värde. “

Vi lurar oss med att tro att duktig, karriär, pengar, fin, pool, hus och smal ger oss ett värde. 
Jag tycker det är svårt att leva. Inte för att det blåser eller för att jag måste gå upp tidigt på morgonen. Det svåra är att finnas till i en värld där mitt värde avgörs av allt jag inte är eller någonsin kommer att bli.
Ett exempel, vi vet att ett yrke som läkare är förenat med ett visst mått av status. Ett annat yrke som undersköterska är det förknippat med en lägre status.
Tänk då om man aldrig kan bli läkare för betygen (som inte säger ett JÄVLA SKIT om ens sanna värde) som man får i skolan (som bara bedömer och aldrig berömmer) inte räcker till.
Är man då inte lika mycket värd som en som avlägger läkarexamen?
Ljug inte för mig. Vi är så påverkade av samhällets graderingsskala att vi tror blint på den.
Lika värde för alla in my ass
Hur ska man ens ha möjligheten till att känna att man duger när allt vi gör måste betyda bäst eller mest?
Allt är inte samhällets fel. Det är VÅRT. 
Jag tror att vår värld lider nöd på människor som inte behöver leverera, prestera, agera och hävda sig själva. Jag tror vår värld har ett överflöd av människor som måste leverera, prestera, agera och hävda sig själva för att känna att de har ett värde.
Det sorgliga är att de aldrig når fram.
Vi kan omöjligt få bättre självkänsla så länge vi tror den finns utanför oss själva.
Det låter som latin för våra reptilhjärnorna men sanningen tål att upprepas.
Vi är inte någon jävla skala av duga och suga. Vi är varken pengar eller status. Vi har något mycket djupare och beständigare än så. Vi har ett värde ingen eller någonting kan ta i från oss.
Men så länge vi lägger vårt värde i magrutorna, betygen eller ord om bäst kommer vi aldrig nå frid.
För frid är inte en mysig äng med blommor. Frid är när det inre, icke synbara kriget inom var och en av oss har slocknat. 
Låg självkänsla är viktigt!
Såpass viktigt att det måste vara största prio för varje levande människa. 


Podcast – Låg självkänsla Del 2