Måste man längta efter helgen?

”Vad ska du göra i helgen?”.
Jag vet inte om jag ska ljuga för att det är enklare, mindre följdfrågor eller bara låter coolare. Faktiskt ska jag ju inte göra något speciellt alls.. Det har jag nästan aldrig gjort om jag nu ska bjuda på mer sanning än lögn. Ser jag tillbaka på mitt liv så kan jag inte någonsin se tillbaka på en speciell helg. De har flutit ihop till en sörja bestående av ångest, avundsjuka, ensamhet, utanförskap, tårar, press och besvikelse.

Helg har aldrig varit något jag gått och längtat efter, eller jo, när jag gick i skolan och inte ville något hellre än att slippa visa mig bland alla perfekta människor. Men om helgen då var ett välkommet avbrott från skolans pressande värld, var det inte fest, kalas, fika eller sovmorgon jag suktade efter. Nej, jag ville ha helg för att slippa bli påmind om alla andras planer inför den. För jag har aldrig kunnat ge ett svar på den där dumma, oviktiga frågan om ”vad jag ska göra i helgen”.

“Jag har aldrig kunnat ge ett svar på den där dumma, oviktiga frågan om ”vad jag ska göra i helgen”.”

”Jo, jag ska bli påmind om hur ensam, tråkig och bortglömd jag är. Vad ska du göra?”. 
När jag var yngre var helgen inte bara förknippad med ensamhet utan även rädsla, oro och bråk. För om det var något vi gjorde hemma så var det just det, vi bråkade. Min styvpappa var vid den tidpunkten en mindre trevlig man och alltför ofta fick jag höra hur värdelös jag var.

“Kanske kan många känna igen sig i detta? Hur helgen kommer med  bråk och skrik. Då är helgen kanske inte lika med en typisk “helgbild” på Instagram?”

Kanske kan många känna igen sig i detta? Hur helgen kommer med  bråk och skrik. Då är helgen kanske inte lika med en typisk “helgbild” på Instagram? Det blev så tydligt när helgen kom att jag var utanför. På veckorna gick tiden sin gilla gång men helgen blev som ett tomt hål av längtan efter gemenskap. Under hela min gymnasietid satt jag nästan uteslutande vid datorn och kollade på bilder från fester mina vänner och alla de ”coola kidsen” gick på. För att dämpa den brutala smärta det innebar att vara så utanför flydde jag som bekant in i ätstörningens förföriska värld. Om festen och vännerna inte kom till mig fick jag skapa min egen, och även om det blev en ”fest” med dödlig utgång blev det också så jag orkade fortsätta leva mig genom alla helger.

“Inför varje storhelg ville jag bara att ett mirakel skulle ske, antingen att jag helt plötsligt blev medbjuden på fest eller att en bomb skulle ramla ner över jorden och förinta oss alla.”

Inför varje storhelg ville jag bara att ett mirakel skulle ske, antingen att jag helt plötligt blev medbjuden på fest eller att en bomb skulle ramla ner över jorden och förinta oss alla. Ganska snabbt insåg jag att mirakel endast sker i sagorna värld och där levde som bekant inte jag.. Varför lever vi för helgen när allt vi har är nu? Hur kommer det sig att vi går till ett jobb vi inte gillar, men står ut för vi tänker och lever för helgen, fast att klockan är åtta en måndagsmorgon? Vad är det som gör att vi inte kan ”leva” mitt i veckan utan bara när fredag nalkas? Tänk om livet händer mitt i veckan och inte i helgen som kommer?  Jag förstår att för många är helgen då man hinner andas, sova lite längre eller stanna uppe senare på kvällen. Det är så vi byggt upp vår värld, med jobb i veckorna och vila på den sjunde. Men betyder det att vi inte finns på veckorna och att livet inte bör levas då?  Skjut upp det du tycker är viktigt till helgen och be en stilla bön om att du får äran att leva tills den kommer.. Nej, nu var jag kanske alltför brutal men där finns en poäng att hämta.  Varför leva då när man kan leva nu? Idag är helgerna och alla de högtider vi människor celebrerar lite enklare för mig att genomlida. Jag kan inte påstå att jag gillar dem eller ser framemot dem. När lördagskvällen är där kan jag fortfarande påminnas om hur ensam jag kände mig då men även nu. Det kan fortfarande göra ont när söndagsmorgonen ringer och jag varken har skoskav efter alltför mycket dansade eller tio nya nummer i mobilen. Istället är jag lika klar i knoppen som vilken sketen onsdag som helst.  Man behöver inte längta efter helgerna, än mindre älska dem. Jag tänker att det ska inte spela någon roll om och när man ska leva livet. Dagarna eller tidpunkten är av sekundär vikt.  Det viktiga måste vara att förstå att livet inte kan skjutas upp än mindre stanna. Så om du älskar helg, grattis! Men glöm inte att leva veckans andra dagar. Och till dig som likt mig inte är vidare vän med den, det är ingen fara. Den största delen av livet spenderar vi ändå i vardagen med lunk om, ska jag? Borde jag? Hinner jag? Kan jag? Ja, du kan..


Podcast – Måste man längta efter helgen?

Share: