Modet att våga trots obehaget som följer..

När vi ändå är inne på temat att vända blicken inåt och våga gå emot gamla vanor, mönster, föreställningar, normer och ideal tänkte jag dela mina tankar om obehaget som följer, när man faktiskt gör det. Att det gör ont att leva tror jag ingen missat, och OM någon mot all förmodan lyckats undkommit det, GRATTIS! Då är du nog vad vi alla vill tro att vi är, fucking special!!
Men bortsett från detta faktum så finns det ju en del orsaker till varför det gör ont att kalla sig människa. Kärlek gör ont, att älska, förlora, vinna, ångra sig, göra fel, göra rätt, kritik, beröm, sjukdom, hat, krig och listan över vad som skapar smärta och ger oss obehag är lång. Det är dock inte denna typ av obehag jag tänkte prata om denna gång, istället ligger fokus på ett slags ”välgörande” obehag, men som vi gör allt för att undvika. Har du någon gång försökt att ta dig ut ur något jobbigt och mindre gynnsamt? Exempelvis en destruktiv relation eller ett missbruk du tillslut fann viljan att lämna, det har jag, och det var bland det jobbigaste och mest obehagliga jag gjort.

“Det gör med andra ord ont att förändra och lämna tryggheten det innebär att leva i destruktivitet.”

Det gör med andra ord ont att förändra och lämna tryggheten det innebär att leva i destruktivitet. Varför? Det borde istället vara något som känns enkelt, bra, givet och skönt! Man gör trots allt något som är bra. Vart vi än går hör vi om de som vänt sina liv från mörker till ljus, destruktivitet till produktivitet och de som gått från absoluta botten till högsta toppen. Inte kan de ha gjort det om det var svårt, jobbigt och obehagligt?!Jo, käraste ni det går att ta sig från skit till magi trots enormt obehag. Förändring går hand i hand med det och jag skulle vilja påstå att det inte går att undvika om man gör en ”äkta” förändring, på djupet. Jag brukar säga att de som inte känner obehag, rädsla, smärta och tvivel har inte heller gjort en förändring på riktigt. Det ska kännas. Det finns ingen väg ut om man inte först vandrat in. Så, med detta sagt, varför gör det då så ont att bryta upp, göra annorlunda, förändra och göra det som vi innerst inne är rätt för oss? Jag tror helt enkelt det är för att det kräver något av oss, mod att våga trots obehaget som garanterat kommer. Vi får inte glömma att vi är bekväma varelser med en extrem och överdriven rädsla för obehag. Vi vill inte ha eller uppleva motstånd, motgång och obehag. Vi är lata, bekväma och tar alltid enklaste vägen ut och ur våra egenvalda fängelser. Sen om de där bunkrarna är destruktiva och direkt förgörande för oss spelar mindre roll. De ger oss trygghet och trygghet är lika med behagligt, även om de egentligen är otrygg trygghet. Men om all verklig och äkta förändring och möjlighet till att bryta osunda vanor och mönster innebär obehag, då är det inte alls konstigt att de flesta väljer att inte göra något.

“Det är inte konstigt att det finns missbruk, beroenden, olyckliga människor och destruktivitet, det gör helt enkelt för ont att lämna dem.”

Det är inte konstigt att det finns missbruk, beroenden, olyckliga människor och destruktivitet, det gör helt enkelt för ont att lämna dem.
Om det vore en dans på rosor att bli nykter hade högst troligen fler lyckats bli nyktra. Hade det varit kul att avgiftas hade fler drogmissbrukare levt oberoende. Vore det superfancy att tappa vikt hade inte USA och Mexico varit länder med världens fetaste befolkning, och program utformade för att minska vikt verkliga.
Samma gäller för de som är anorektiker, hade det varit suuuuuupermys att gå upp i vikt hade många fler faktiskt tagit sig ut ur sjukdomens stenhårda grepp. Jag tror ni förstår vart jag vill komma, det gör ont att förändra och om det inte gjorde så satan i gatan ont hade högst troligen fler lyckats härda ut. För älskade ni, vilka ni än må vara, unga, gamla, senila, smarta, tjocka, smala, glada, olyckliga, gröna eller blå, varje smärtsam förändring har ett slut. Obehaget är precis som det behagliga, föränderligt.
Och jag tror tyvärr det är där vi bedrar oss. Vi tror att det svåra, jobbiga och kanske helt nya obehaget aldrig ska ta slut. Istället ger vi upp, slutar och går tillbaka till det vi vet, kan och som blivit tryggt, även om det är destruktivt och fel. Men för de som vågar härda ut kommer även obehaget att ge vika. Jag lovar. Hur finner man styrkan och modet som faktiskt är viktiga delar i att kunna härda ut? Hur orkar man var stark och modig när det är svårt, jobbigt och jävligt skrämmande att förändra? Det är en bra fråga som jag ställt mig själv otaliga gånger, när jag legat på det kalla golvet och skrikit ut min ovilja att orka fortsätta. Hur? Hur? HUR ORKAR JAG? Det gör ont och är för jobbigt. Det finns inget enkelt svar på en svår fråga. Vad jag däremot kan försäkra er om är att det går över. Det kommer inte alltid vara svårt eller obehagligt. När man efterhand ser att förändringen bär frukt, ger fler rätt än fel och på något vis levererar goda resultat kommer modet att fortsätta. Det går att byta, bryta och förändra trots ett enormt obehag. Jag trodde under väldigt lång tid att det inte var sant och hur hårt jag än försökte, valde jag alltid att vända tillbaka in i det falska trygga. Månader blev till år och efter miljontals försök undrade jag om jag var den enda som aldrig kunde härda ut och bryta min nedåtgående spiral till liv.

“Det var inte förrän jag vågade känna obehag, rädsla och smärta som jag också förstod att det var vägen ut”

Det var inte förrän jag vågade känna obehag, rädsla och smärta som jag också förstod att det var vägen ut. Ingen förändring kommer enkelt. Det går inte över en natt även om vi tycker och förväntar oss det.
Det är en segdragen process som tar tid och som måste få ta tid. Tid som sedan kommer ha varit din bästa vän och kanske avgörande för att inte falla tillbaka. Det är inget fel att känna obehag, rädsla eller smärta, se dem istället som indikationer på att du gör rätt. Varje motstånd inför att förändra är ett bevis på att du inte är fri utan fast. Att bryta upp är att bli fri även om det först gör ont. Se obehaget som ett blåmärke som sakta bleknar.. Jag brukar tänka att om jag träffar en endaste människa som säger att de aldrig känt rädsla och obehag så har de heller aldrig varit modiga. Så, står du just nu i valet och kvalet om att förändra, bryta vanor, lämna missbruk eller bara en längtan efter att växa, var inte rädd för det obehag som följer. Håll det istället i handen och se på det som din bästa indikator på att du dyker djupt och snart vänder uppåt för luft. Du kommer aldrig ångra att du var modig och kände obehag, endast att du inte höll ut alla de andra gånger du försökt och inte förstod att det går över.


Podcast – Modet att våga trots obehaget som följer