När bakslaget/n kommer lär man sig att de ingår i processen för att bli hel

Jag tittar i min gamla kalender och påminns om att det tre år sedan jag valde livet. Då, i en tid när jag hade noll koll på vad det innebar att leva ”nyktert” hade jag aldrig kunnat föreställa mig att vägen skulle bli så snårig.
Visst, jag fattade att det inte skulle bli lätt. Men böckerna jag läst om andra som kommit tillbaka till livet hade gett mig en falsk påhittad bild av den mindre smickrande sanningen.
Jag, perfektionisten utan nåd ville göra rätt. Hur gör man rätt när det handlar om att ramla och resa sig om vartannat? 
Bakslag och återfall i det som en gång var trygghet är en del av att släppa den. Men det vågade eller ville jag inte tro eller se. 

“För mig var bakslag förenat med total misslyckande och det var lika bra att ge upp. “

För mig var bakslag förenat med total misslyckande och det var lika bra att ge upp.  Jag kunde inte se eller vid den tidpunkten förstå att ingen väg är så rak att den inte innehåller gupp. Och guppigt har det varit. Så in åt helvetet.  Bakslag.. När jag nu tittar tillbaka på de senaste tre åren kan jag se att jag haft en rad av dem. Hur motvilligt det än är att erkänna är det den absoluta sanningen. Inte filter vänligt som på instagram. Utan som verkligheten var innan vi lämnade över våra liv och själ till cyberrymden. Mitt första bakslag kom faktiskt rätt tätt inpå valet om livet. Det innehöll både gamla vanor, mönster och beteenden men även insikter om vad som kunde göras annorlunda. Jag vill inte säga bättre för det är att värdera. Men annorlunda.

När bakslagen kommer har man som jag ser det två val, ge upp eller ge mer

När bakslagen kommer har man som jag ser det två val, ge upp eller ge mer. Jag har som det ser ut ända fram tills nu gett mer. Har det alla gånger varit en självklarhet? Oooooh neeeeeeeeej! Verkligen, absolut, definitivt INTE!  Lömskt och med löften om, ”bara denna gången”. ”En gång går det”. ”Du är värdelös så du kan lika gärna ge upp”, det blir ända aldrig bättre”… Rädslorna har som ni hört varit många men modet större. Ibland har nog en större kraft än jag själv burit mig. Och det gör den bara man ber om det och vågar lita på den också. Mina bakslag har haft olika längd, intensitet och påverkan på min resa framåt. Men en sak har de haft gemensamt, och det är lärdomarna de gett mig. Det ÄR hårt och svårt att ta sig ur missbruk, beroenden, destruktivitet och problem. Om det vore enkelt hade fler valt att ta sig ur. Enkel matematik.  Jag förstod ganska snabbt att om jag skulle lyssna till de som sa, ”jag la flaskan på en gång och har inte rört en droppe sedan då”, skulle jag bara slå på min egen oförmåga till att göra likadant. Mitt matmissbruk/ätstörning/träningstvång/beroende var inte ”bara” att lägga på någon jävla hylla för evigt. Nej, den var/är svårare och lömskare än så. Grattis till dig som klarat det! All heder och ära åt dig som från en dag till en annan gjorde 360 graders varvet och aldrig vände om. Jag, Stephanie Anna Brown har vänt om mååååånga gånger. Men aldrig fastnat.  Är där en skillnad? Kanske.. Jag är idag, när dessa rader skrivs i ett återfall. Glamoröst? Nej, inte alls. Uppgivet? Ja, faktiskt. Men så oerhört viktigt att våga erkänna.

“Denna vår har jag befunnit mig i ett pågående bakslag som nog faktiskt varit det värsta av dem alla”

Denna vår har jag befunnit mig i ett pågående bakslag som nog faktiskt varit det värsta av dem alla.  Varför händer det? Ja, om jag hade det givna svaret hade jag såklart levererat det. Men eftersom jag inte har det får jag lägga ihop två och fem och både gissa och höfta mig till orsaken.  Den långa (stundtals känns den oerhört kort) vägen jag vandrat har jag nu förstått stavas oförmåga att hantera livet och mig själv i det.
Denna våren har testat oss alla på något sätt. Våren för mig har innehållit sjukdom, överraskningar, snabba beslut, motgång och så har jag fått växa upp. På riktigt. Det mest skrämmande jag gjort.. Det har med andra ord varit mycket för en ”gammal missbrukare”.  Men när jag nu kravlar i skiten igen är det aldrig som det var föregående bakslag. Genom att gå igenom dem har jag också fått bättre förmåga att se varför jag också får dem. Summan av allt detta är att bakslag och återfall ingår i byggandet av varje människa.
Var inte rädd för dem men låt dem inte bli giltiga skäl till stagnation. Du är på väg och det är också därför återfall är möjliga. Påminn dig om det nästa gång du ramlar. 
Jag tror på dig och mig!


Podcast – När bakslaget/n kommer lär man sig att de ingår i processen för att bli hel