När den enda vägen kvar att vandra pekar inåt

Jag satt på en lila meditationskudde i en stor sal med säkert över 80 deltagare, i räkningen, mitt sjunde tysta retreat. Frustrationen, hjärnan som spelade spratt efter spratt och ville få mig att ge upp. ”Gör något vettigt av livet Stephanie. Sitt inte här och försök sluta tänka. Det betalar inte räkningar, än mindre ger det status, framgång eller karriär.”
Jag var trött, så in åt helvetets trött på mig själv, mitt liv men framförallt det ständiga tjat min hjärna utsatte mig för, inte bara där och då utan under hela mitt liv. Det gjorde ont, inte som att klämma en tå eller bli dumpad av sitt livs kärlek. Nej, detta gjorde ont på ett helt annat, nästan outhärdligt sätt,

“med blicken inåt var jag nu tvingad att se, möta och känna allt jag tryckt bort i ett helt liv”

med blicken inåt var jag nu tvingad att se, möta och känna allt jag tryckt bort i ett helt liv. Hade någon ”snäll, barmhärtiga” själ sagt till mig innan jag tog mitt pick och pack och lämnade ALLT för en sketen fiskeby i Mexico, att jag skulle ”möta mig själv” hade jag högst troligen nickat och sagt, ”ja, okej. Men jag har redan gjort det. Jag är medveten och har redan bearbetat och förlåtit det och dem som ska förlåtas”.
(Inte en enda tanke på att det och dem stavades mig själv.)
Flum, dum, yoga hit och meditation dit, jag behövde inget sådant för jag var redan gurun världen behövde.
Jag hade koll på mig själv, trodde jag.. Vad jag absolut hade koll på var kalorier, mat, vikt, träning, smala lår och hur jag skulle se ut för att duga. Vad jag ABSOLUT och DEFINITIVT INTE hade koll på var mig själv. Noll koll jääääävla badboll!!!!!!
Det var nog tur att ingen berättade för mig vad som väntade där på ”the other side” för då kan jag helt ärligt säga, jag hade aldrig åkt…
Att vända blicken inåt? Har du hört det uttrycket förut? Är det när man blundar och stänger bort alla yttre intryck, men ändå är fullt medveten om precis ALLT utanför. Ja, jag vet att ni alla har försökt att sluta ögonen någon gång, kanske på en yogaklass eller liknande, men lite halvt försiktigt öppnat det ena ögat och spanat in de som kommer in i rummet..
Vad är det man ska hitta när man blickar inåt? hjärtat, lungorna? Går det ens att blicka inåt när allt ändå bara förblir svart.
Ja, vänner där ute i världen, det går att blicka inåt trots öppna ögon, mörker och att man inte är ett fan av yoga.
Man behöver med andra ord inte åka till andra sidan jorden för att vända sig in mot sitt eget centrum.
Det går alldeles utmärkt att göra det i kalla Sverige också.
Det är svårt att förstå vad inåt betyder när allt vi lär oss är utåt. Vi är ju ”seende” människor och lär oss snabbt att det är i omvärlden vi finner svar, stimulans och flykt.

“Mår man inte bra, känner sig deppig, ångestfylld eller bara nere, är det väl ingen som vill ”blicka inåt”, känna och härda ut. Fuck det!!! Istället tar vi till alkohol, mat, shopping, droger, relationer, plastikkirurgi eller annan skit.”

Mår man inte bra, känner sig deppig, ångestfylld eller bara nere, är det väl ingen som vill ”blicka inåt”, känna och härda ut. Fuck det!!! Istället tar vi till alkohol, mat, shopping, droger, relationer, plastikkirurgi eller annan skit. Ibland tror jag vi är så extremt ”lost” att vi inte ens vet om vad vi gör och vad det ska döva, bara det dövar något av vårt inre som skriker i panik!!
Det kan verka som det farligaste av allt, att vända sin blick inåt, stanna kvar i det som kommer upp och sen möta det.
Faktiskt så farligt att vi hellre lever i missbruk, olycka, misär, destruktivitet än faktiskt blickar inåt.
Vad är vi så satans rädda för? Upptäckten av att vi är mänskliga, har känslor, bär på rädslor, oro, minnen och sårbarhet?
Är rädslan att inte kunna hantera det som dyker upp större än allt? Är blicken inåt och upptäckten av sig själv lika med rannsakan och den ”ve och fasa” upptäckten att man inte alls lever det liv man vill göra?
Fast i rutiner, ett jobb pappa sa var bra, en sambo som är mer trygghet än en sexmaskin..
Är det därför vi inte vänder oss inåt? För vi inte vill vakna upp ur vår egen valda dvala. Vi vill skåla i glasen, för de ifrågasätter oss inte. Vi vill bära på tio shoppingkassar för de begär inte förändring. Vi vill leva efter normen för den blir en trygghet.
Jag fattar nu, vad jag inte förstod då, att jag var rädd för att behöva se mig själv på riktigt. Fan, ingen annan verkade ju göra det och på instagram var alla happy people” ändå. De såg jag ju, dyra väskor, bröst med plast och mynt på kontot. Inte fan hade de blicken inåt, snarare utåt.

“Rädsla, jag var rädd och ville ha en quickfix. Att blicka inåt och möta sig själv är ingen drive-in, klar på fem min med en cheeseburgare i handen”

Rädsla, jag var rädd och ville ha en quickfix. Att blicka inåt och möta sig själv är ingen drive-in, klar på fem min med en cheeseburgare i handen.
Det.tar.tid. Tid som varken jag eller vår mänsklighet har att spendera på inre, icke mätbara resultat.
Men det är där vi bedrar oss, för i takt med att vi väljer att vända utåt snarare än inåt, kommer vi förr eller senare att ändå behöva vända oss inåt. Varför? För allt jävla stirrande utåt gör oss olyckliga. Vi tappar oss själva. Blicken inåt kan verka svårt att förstå, men för den som vågar se, känna och ge sig ut på ett äventyr av sällan skådat slag är det livsförändrande.
I can’t promise skratt och andras likes, däremot kan jag lova så mycket som att du kommer finna mer av dig själv, vad du vill, tycker, tänker och känner. Mörker och ljus men framförallt kommer din intuition och inre vägvisare växa sig starkare. En dag kommer andras ”tummen upp” inte betyda något för dig. För när man blickar inåt lite mer än utåt, finner man ro, på riktigt. Det var då det hände, bom! Ja, det var faktiskt som en jävla smäll.💥
Ett skifte. Något inom mig dog och en annan del föddes eller vakande till liv.
Det var som jag plötligt såg allt klart. Alla år av självhat, jagande, förtryck, destruktivitet och olycka blev obetydligt. Nästan som jag var klar. Redo att sluta, växa upp och ta tillbaka mitt värde och liv.
Inget av det som varit än mindre det som skulle komma var viktigt. Det var som jag fick en glimt av det som egentligen var (är) min (vår) sanna natur. Vi är kärlek. Hur flummigt det begreppet än låter i en ”vanlig Svenssons” öra är vi kärlek. Ja! VI ÄR KÄRLEK hela jävla bunten!
Betyder det att allt är underbart och att man älskar alla för att man i grunden är kärlek? Nej, jag tror inte det är så. När jag pratar om att vi är kärlek är det mer i termer av att vi är goda, vi är genuina, äkta och fyllda med mer hopp och tro än förtvivlan, osämja, har och olycka. När alla lager av skit skalas av är vi bara det- enkla. Varken mer eller mindre.
Så bort med allt det där flummiga om rosa moln och extas.

“Det är inte flummigt att i grund och botten vara människa fylld med ljus.”

Det är inte flummigt att i grund och botten vara människa fylld med ljus.
I mitt ”bom” ägde ett skifte runt. Jag säger inte att det kommer ske för dig eller att det kommer ändra hela dig.
Jag berättar bara vad som hände mig. En enkel idiot som sökt efter varenda sten efter befrielse från mig själv. När jag förstod att jag inte var problemet, utan mina tankar, var jag så ”upplyst” som jag behövde vara för att ta mig an mig själv. Börja om, ändra om och skapa mig ett liv värt att leva.
Min resa fortsätter. Det kommer den göra så länge jag lever.
Meditation är en del av den resan och ett mycket viktigt verktyg. Det betyder inte att jag slaviskt praktiserar det eller försöker pracka på någon annan människa det. Om det är något meditation och livet lärt mig är det att vi inte behöver mer tvång och krav. Jag mediterar när jag hinner, kan och känner att mitt sinne längtar dit.
Samma är det med att tvinga andra. Jag tror inte på tvång, däremot att öppna dörrar och visa på möjligheter, så att DU, när DU är redo kommer upptäcka det fantastiska i att vara med dig själv. Kalla det meditation eller vad du vill. Det finns värdefull information och insikter att finna i det som är du. Jag lovar inget som inte är sant. Och detta, det ÄR SANT. 🙏


Podcast – När den enda vägen kvar att vandra pekar inåt