När kriget mot två kroppsdelar blir viktigare än livet självt

Platt. Platt. Platt. Platt. Platt. Platt. Överallt. Den där platta jävla magen. Är det något man lärt sig här i livet är det hur viktigt det är med en platt mage. Allt annat är misslyckat.
Det var den platta magen eller nu ljuger jag.. Det var andras ideal om den platta magen som blev starten för min livslånga kamp om en platt mage.
Tolv år gammal hade jag aldrig reflekterat över den och hur platt den var eller inte var. Den satt där den skulle. Ibland gjorde det ont i den och ibland skrattade jag så högt att den ömmade. Jag tyckte det var fint med magtröja och tänkte inte på om min mage ansågs ”värdig” att framhäva i en sådan. Vi var med andra ord vänner. Lite visste jag att den vänskapen snart skulle bytas ut mot rent hat. 

“Vid tretton års ålder bestämmer jag mig för att banta och mitt fokus blev främst inriktat på drömmen om den platta, smala magen”

Vid tretton års ålder bestämmer jag mig för att banta och mitt fokus blev främst inriktat på drömmen om den platta, smala magen som varenda blaska hade som recept på evig lycka.
Tydligen räckte det att göra 100 sit-ups varje morgon och äta grapefrukt för att drömmen skulle bli sann.
Det var så det började eller slutade.. 
Sen dess har jag och min mage krigat hårt. Så mycket hat, frustration och hets som gått åt för att ens vara värdig att kallas människa.
Och inte ens då har det räckt till. I badrummet, i spegeln, på toaletten, i provrummet, i sängen, på gymmet, i parken, framför tidningsstället, på bussen, vid matbordet och överjävligallt har jag jämfört, tänkt, känt, tyckt, tänkt och ägnat all tid åt att hata sönder min mage. 
Besattheten som mynnade ut i sjuka beteende. Bara för att ha kontroll på den. 
Allt lyftande på tröjan framför spegeln i olika vinklar. ”Såhär ser den ut i det ljuset. Höftbenen syns in tillräckligt. Är det inte en liten utbuktning på nedre delen av magen?”. Kampen om det platta. Kriget för att få den snygga magen. Platt, vältränad med noll procents fett. 

“En tid kunde jag knappt sitta ner för jag tyckte mig tro att valkarna på min mage skulle bilda mönster”

En tid kunde jag knappt sitta ner för jag tyckte mig tro att valkarna på min mage skulle bilda mönster. Jeans var under en period ”big no no noooo”, för jag trodde min feta mage inte skulle rymmas i dem.
Kanske kunde 100 sit-ups hjälpa andra ”platt mage drömmandes idiotier”, men inte mig.
Så snabbt blev antalet utbytt mot mer och mer. 
Ändå blev den aldrig som på bild. Men skam den som ger sig. Så jag fann snabbt annat att hata, äcklas av och jaga. Har ni hört ”den om låren?”. Det är en historia sjukare än världen självt. Och det värsta är att den är sann. I takt med att kroppskomplexen ökade blev min besatthet kring min mage snart delad med låren. Det vet alla! Ett par snygga, välformade, smala lår är guld och resten skitig brons.
Och seriöst vem vill vara brons när allt som glimmar är bättre? Inte jag iallafall.

“Snabbt förstod jag att ett par lår skulle ha ett mellanrum mellan varandra”

Snabbt förstod jag att ett par lår skulle ha ett mellanrum mellan varandra. Den som vandrade runt med lår som gick emot varandra, eller än värre såg klistrade ut mot varandra, kunde lika gärna dö.
Min största rädsla som egentligen aldrig varit min blev snabbt den om feta lår.
Och hade jag inte redan slitit mitt hår gällande min mage, var det inget jämfört med vad mina ideal om hur mina lår skulle se ut gjorde. I ren desperation försökte jag till och med fila på insidan av låren för att få dem smalare. När det bevisligen inte hjälpte försökte jag sätta gummiband om dem under natten. 
Med bilden av alla vackra Hollywood kändisars smala spiror kämpade jag som en idiot för att duga. 
Jag mätte, sågade, filade, förde dagbok, gjorde speciella övningar för låren, slog, skrubbade och letade i varenda jävla tidning efter universallösningen för smala lår.
Lika besviken efter varje försök. Ångesten och självkritiken framför spegeln. All tid som gått åt att hata och försöka förändra. 
Två kroppsdelar. Två jävla kroppsdelar som till en början var just delar av kroppen. Men som i takt med kropphetsen blev fiender och så äckliga att jag till slut övervägde självmord.
Vad säger man? Ja.. om jag det visste. Tänk att man kan bli så sjuk av något så oviktigt. För helt ärligt, det ÄR oviktigt för att leva. Vår existens hänger inte på den platta magen än mindre de smala låren. Och ändå tror vi det i vår jakt efter mer.
Vi har blivit grundlurade av oss själva. När jag tänker på hur fort det också svänger, idealen och hur vi ska se ut. Då undrar jag varför vi just nu fått för oss att en platt mage är rätt. 
Det sitter så djupt i oss. För exempel, min mamma har aldrig haft problem med skev kroppsuppfattning eller ens i närheten av ätstörningar. Ändå hör jag henne säga, ”har inte min mage blivit tjockare? Eller har den inte blivit lite plattare nu?”. Varför denna besatthet? 
”Jag ska börja träna så jag får bort magen”. Hur många gånger har man inte hört den..
Det räcker att googla ”platt mage” så får man flera tusen träffar.
Vi är inte helt och fullt vänner idag, jag och min mage och låren.
Det är.. hm.. inte friktionsfritt så att uttrycka det. Men där finns ljusningar även i detta fallet.
Att lära sig klappa istället för att slå är inte det enklaste men det går.
Med en inställning av att livet faktiskt inte är baserat på om jag har platt mage eller lår är det lättare att heta Stephanie. En förnuftigare sida har växt fram i takt med andra värderingar. Är då den platta magen och de perfekta låren helt raderade ur mitt kroppskomplex lexikon??!!
Nej då. Alltid där men livet innehåller så mycket mer än bara de två kroppsdelarna och dess form. 
Se dig omkring. Livet pågår och du är välkommen oavsett form.♥️


Podcast – När kriget mot två kroppsdelar blir viktigare än livet självt

Share: