När livet inte blir precis som man tänkt sig

Så är jag där igen. I den falska illusionen om kontroll och som om jag var kapten krok, styrande livets skuta precis exakt så som jag vill. Det går inte. Hur många gånger har jag inte trott mig kunna styra livet och dess utgång? Om jag blundar riktigt hårt, ber fler gånger och håller både tummar och tår hårt kanske livet verkligen blir som jag vill. Nej! Livet blir sällan eller aldrig som man tänkt sig. Aj! Det gör ont att vakna upp till den insikten. Ruskigt ont, iallafall för mig. Jag ville inte se, än mindre tro det var sant. Runt mig hörde jag andra säga ”det blir inte alltid som man tänkt sig”. Jag vägrade lyssna. Tänkte, ”de har ingen aning. Det blir visst som jag vill.” Det handlar om kontroll, manisk sådan. Om jag kunde kontrollera allt, då kunde jag också styra livet. Slippa motgång, oförutsedda händelser och annat som hörde livet till. Pang! En rejäl smäll och verkligheten försökte tränga in. ”Neeeej!” Jag slet som ett djur. Inte släppa kontrollen. Minutiöst kontrollerande. Booom! Så kom den, verkligheten och förståelsen av att jag, trots mina superkrafter inte har en enda möjlighet att bestämma över livet. Som en tsunami som drar fram röjer livet allt i sin väg. ”Stephanie ur vägen! Här kommer livet och dina föreställningar om hur allt ska vara kan dra.”Så, hur gör man då för att hantera faktumet att livet inte blir som man tänkt sig? Skola, utbildning, man, radhus, karriär, barn, semester eller löftet om evig kärlek. Vad gör man när man inte kommer in på drömutbildningen till läkare? Eller när livskamraten man lovade evig kärlek, drar med den snygga sekreteraren? När du förlorar jobbet eller sjukdomen är ett faktum..Livet är ingen rak motorväg rakt in i mål. Hur mycket vi än försöker greppa, kriga eller streta emot kommer livet ske, rakt framför dina ögon. Det tog mig år, tårar, sorg, offerkofta och förtvivlat mycket ältande och förnekande innan jag, modigt och högst redo insåg att allt jag någonsin föreställt mig om mitt liv inte var sant och aldrig varit det. När jag började nysta i det med tårar i ögonen förstod jag att inget av det jag trott mitt liv eller jag skulle vara var verkligt.Livet hade valt en helt annan väg. En väg jag aldrig någonsin i min vildaste fantasi kunnat ana. Att hantera det utan att falla offer är svårt. Gränsen är hårfin, som sköraste porslin. Men jag förstod efter ett tag att smärtan inte egentligen låg i det som aldrig hänt, snarare i föreställningar om hur jag trott det skulle bli. Vi kan inte kontrollera livet. Vi gavs inte den kraften. Däremot fick vi en annan. Den som ger oss möjligheten att acceptera men inte sluta kämpa. Vissa saker kan vi inte ändra. De är helt enkelt som det är. Livet blir inte som vi tänkt oss. Inte för någon av oss, men vi kan komma rätt nära ändå och faktiskt, hur otroligt det än låter blir det till och med bättre än vi någonsin kunnat önska. Nej, livet blir inte alltid som jag eller du tänkt oss men det blir precis som det ska ändå. Bättre, mer nyanser och möjligheter vi aldrig annars hade fångat, mött eller upptäckt.