När perfekt inte är nog!

Om någon sagt till mig att jag skulle komma att ägna mer än halva mitt liv i helvetet hade jag aldrig trott dem. Nu, 31 år på jorden och ett liv där jag spenderat största delen av tiden till att jaga det omöjliga, kan jag nu se att det är helvetet jag levt i. För om motsatsen till helvetet är liv, ljus, glädje, tacksamhet, skratt, hopp och frid har jag definitivt levt i helveteselden.
Det är nämligen så det känns att ständigt kräva perfekt av livet men framförallt sig själv, i alla lägen oavsett utgångsläge.
Perfekt låter så litet och klent i jämförelse med vad jag strävat efter. Jag har velat vara mer och också gjort allt jag kunnat för att bli det. Resultatet? Ja, först helvetet och sen en sväng med döden, som ändå inte kunde få perfekt att sluta utrota mig.
För även om man försöker göra slut, ändra om och tala i termer av, “lagom är också okej” var det ändå inget jag och perfekt gick på. Vi var bundisar och för evigt två. 

“Jag kan inte säga en enda gång under hela mitt presterande liv, att det inte handlat om att vara bäst och fucking perfect!”

Jag kan inte säga en enda gång under hela mitt presterande liv, att det inte handlat om att vara bäst och fucking perfect! Varenda vaken stund har varit en tävling men framförallt kamp. Varför? Jo, för att bevisa för mig själv att jag är värdelös. Värdelös tänker ni kanske..
Ja, för det är det perfekt gör. Den visar inte det vi tror vi strävar efter, utan snarare raka motsatsen. Den om att inte duga hur mycket man än gör, är och har för att bli perfekt. Men om jag velat vara perfekt i varje vaken stund och då indirekt värdelös, har den största kampen ändå varit den om att bevisa för andra, att jag duger.
Vilket jobb och så mycket tårar, frustration, avundsjuka, självhat men framförallt jämförelse.
Aldrig nöjd än mindre förmågan att acceptera det som kallas, att inte kunna och vara allt.
Jag struntade i att min kompis faktiskt hade mycket enklare för matematik än mig. Att det låg för henne men inte mig. Vem bryr sig? Jag skulle ändå kunna det hon kunde fast bättre. Tårarna i ren frustration över att aldrig nå enda fram, trots alla desperata försök.
Piskan som ständigt slog och rev i och på mig om vartannat. Såren som blev djupare och på gräsen till ärr.
”Jag måste vara det jag ser och uppfattar alla andra vara, perfekta.”Jag vet ärligt talat inte hur många gånger jag legat på golvet och skrikit just de orden.
Minutiöst granskat varenda por på varje tidningsomslag för att sen, omvandla det till perfektion och mig till skit ingen ändå vill ha.
Märkt varenda fel, granskat varje steg och försökt rätta till det som inte varit perfekt.
Det som alla andra verkade vara men jag lämnades utanför.
Det duger aldrig vad jag än gör. Har jag lyckats med en poäng är det alltid någon som fått två.

“Hur lever man i en värld av perfektion när man föddes till en människa med fel och brister?”

Hur lever man i en värld av perfektion när man föddes till en människa med fel och brister? Inte är det lätt. Ungefär som att bli uppäten av en haj och tro den plötsligt ska bli vegetarian.
För visst kan alla sjunga i kör och säga, ”perfekt finns inte”, men svårare är det att acceptera det. Varför kan vi se och acceptera andras operfektion men knappats vår egen? Varför är det så lätt att klappa andras fel men slå hårt på våra egna?
Jag är utan tvekan den i min familj som är värst drabbad av sjukdomen perfekt. Och i stunder när den äter upp alltmer av livet blir jag så satans avundsjuk på de som inte alls uppfattar livet utifrån perfekt och värdig och operfekt och värdelös.
Jag kan inte för mitt liv förstå att livet inte kräver samma av dem som av mig. Eller är det för att jag fattat det helt fel? Livet kräver inget av mig alls, allra minst perfektion. Det är återigen jag och vi alla som skapat den. Genom att om och om igen lura oss till att tro att det ens existerar någon som är det.

“Jag tror att perfektion föds i samma veva som självkänslan dör”

Jag tror att perfektion föds i samma veva som självkänslan dör och tar vid. Perfekt är att försöka vara något ingen är och ändå tro det ska gå. Det är att försök att kompensera upp ett icke kännbart värde och tro det ska bli bra.
Ingen byggnad står länge om den är byggt på falska grunder. Precis så är det med perfektion. Eftersom den inte finns kan vi heller aldrig nå den.
Idag för jag fortfarande en kamp om perfekt eller inte. Det är en daglig strid och eftersom den är baserad på en illusion är den också högst bedräglig. Ibland slås jag av hur mycket tid vi lägger ner på något så oviktigt som just det är.
Vi kommer aldrig klå perfekt, än mindre bli vän med den. För vänskap med något som ändå inte finns är ingen sann sådan.
Det enda sanna är att den endast existerar i bakgrunden av den låga självkänslan, och kan vi ta oss ur den är också perfekt snart jävligt defekt.


Podcast – När perfekt inte är nog!