När pressen blir för stor och noll inspiration gror

Den svarta mikrofonen står på bordet framför mig. Lyssnar jag noga kan jag höra dess vädjande rop, ”podda. Du måste podda nu. Tvinga dig. Gör du inte det nu kommer alla tycka du är värdelös.” Som om allt alltid vore likadant. Det hade varit enkelt att leva då. Som en robot. Alltid samma lunk. Samma känslor och tankar. Dag in och dag ut. Att alltid leverera precis exakt samma varje dag, hela livet. Nog vore det enkelt om vi människor var inprogrammerade robotar. Nu är verkligheten en annan och jag är ingen robot. Snarare allt annat. Ett hav av känslor och tankar. För närvarande är dess svallvågor höga. Det som jagat mig hela livet är nu extra intensivt, prestationsångest och rädslan för att inte duga. Mikrofonen står och väntar på mig. Kravet och pressen på att leverera ytterligare ett avsnitt av ”Jag tror det kallas livet”, hänger över mig som ett tungt regnmoln. Jag vill inte. Jag kan inte leverera för jag duger inte..Jämförandet med de andra stora podcasten äter upp mig och lämnar bara ben kvar. Allt jag gör och varenda dröm jag haft slutar alltid såhär, ångest press och noll glädje. Först ville jag inte berätta hur jag känner. Istället ljuga och låtsas att allt vore bra. Precis som jag och många lärt oss att vi ska göra. Men så påminns jag om min intention med podcasten. Den hade inget att göra med prestation, lögner, krav eller hets. Den typen finns redan. Jag kan inte ljuga, än mindre låtsas. Anledningen till det är att jag inte orkar. Det tar mer energi att försöka upprätthålla en yta som är falsk än resignera och bara vara sann och leverera- ”såhär är det just nu! Take it or leave it!”. Detta är livet när det är som mest äkta. Vackert? Kanske inte. Sant? Mycket. Den som inte vill veta gör sig nog bäst att blunda. Det ska tydligen vara ett bra sätt för att leva livet i lögn. Tills den dagen livet knackar på den stängda dörren och påminner om livets tvära kast. ✨