När träning stavas TVÅNG!

Svetten rinner längs spinningcykeln och ner för mitt svarta linne. Klockan tickar tid och två timmar har snart passerat. Benen är tunga och egentligen vill jag bara gråta av trötthet. Men att sluta, kliva av och lyssna på den sönder tränade kroppen finns inte. Åtminstone inte i en tränings missbrukande hjärna. Varje dag i flera år var detta min verklighet. Träning, kalorier, mat, kropp, fett, smal, duktig, muskulös, karaktär, sund och så jävla olycklig.Det viktigaste var inte att leva, njuta, må bra utan att träna. Inget annat var lika viktigt som att tillbringa all tid på gymmet, i löpspåret eller den jävla spinningcykeln. Timme efter timme bara nöta och lugna den ångest som rev som vassa klor inombords.Var grannen på löpbandet uppe i 5 km skulle jag minsann göra det dubbla. Ingen fick träna mer, hårdare eller bättre än Stephanie. Jämförelsen blev som ett gift. Mer träning innebar också att jag var bättre, duktigare och mer disciplinerad än gemene man. När mina vänner( läs de få jag hade kvar) ägnade sig åt annat var jag alltid i träningens tjänst, redo att svettas, jaga och bli bättre. Tidigt, helst innan världen vaknat skulle jag vara redo att avverka ett av alla dagens träningspass. Som att det bara var på morgonen kalorierna brändes. Det visst alla. I varje tidning stod det tydligt, ”Träna och bränn fett på morgonen när magen är tom.” Snabbt blev två pass om dagen för lite. Mer måste vara bättre och mest för lite. Så när jag snittade tre pass per dag var jag inte bara söndertränad utan även söndertrasad på alla plan. Men inget eller ingen fick komma iväg för det viktigaste jag visste- träning!Om sjukdom kom tränade jag extra hårt bara för att verkligen vara säker på att jag tog i. Blev jag bortbjuden eller tvungen att åka iväg vägrade jag antingen åka med eller så drog jag med spinningcykeln. När min syster gick på dejt eller åkte på resa med tjejgänget satt jag på cykeln och försökte övertala mig själv att tårarna som rann var svett.”Du missar inte livet Stephanie. Du kommer bli snygg och måste träna så mycket för att ens få äta en ärta.”Hur skulle jag klara mig utan min livs drog? Hur kunde folk inte träna? Jag ryste av bara tanken.Med förstörda knän, hälsenor och en kropp som ömmade likt tusen blåmärken vägrade jag sluta.Till dig som lider av träningstvång, krav, hets, missbruk eller känner att det styr ditt liv vill jag säga, ”Jag lider med dig och vet vilket jävla livsförstörande helvete det är.”Jag har varit så extremt olycklig i tvånget och ofta ville jag bara skjuta mig själv än snöra på de jävla skorna och springa mil efter mil.Det är varken hälsomat, nyttigt eller livsviktigt att träna ihjäl sig. Men vad hjälper det när allt inom en säger annat?Hur slutar man göra sig själv illa? Speciellt när en hel värld talar om hur duktig, hurtig och bra man är som tränar så hårt…Jag bär inte svaret på denna viktiga fråga och ämne. Vad jag däremot vet är att det går att få sundare, bättre och mindre tvång i sitt liv. Det gör ont, är extremt jobbigt och krävs ton av vilja, ork och mod. Men det naturliga som blivit onaturligt går att göra naturligt igen. Rörelse med glädje i moderat mängd går att finna igen. Det sker inte över en natt. Snarare flera! Men för den som tröttnat på tvång och längtar efter livet, kan jag säga, det är värt det. Du behöver inte sluta träna. Vad du behöver sluta med är tvånget.Jag hejar på varenda av er! Precis som jag hejar på mig själv i denna stundtals hård, på gränsen kampen.Fuck tvång! Love life och frihet!