När utseende är allt

Paniken är ett faktum. Spegeln på väggen ljuger aldrig. Jag är den fulaste människan i världen och kan inte för mitt liv förstå hur jag någonsin ska kunna visa mig ute bland folk igen. Tårarna rinner när jag hårdhänt sliter och drar i ansiktet. Suger in kinderna, vinklar ansiktet. Såhär då? I denna vinkeln ser jag kanske okej ut? Fan! Jag rasar ihop i en pöl av frustration och förtvivlan. FUUUL! Jävla helvetes skit! Hur fan kunde jag bli såhär ful? Vanskapt!! Jag är vanskapt. Fläckarna i ansiktet och så är jag sned. Le kan jag inte göra för då ser jag ut som en tjock hamster. Visst sitter ögonen för långt ifrån varandra? Och pannan, den ser bara flottig och rynkig ut. Ångesten stegrar och jag börjar dra än intensivare i mitt ansikte. Lyset i badrummet kan jag inte ha tänt. Fel ljus är en synd för en som synar och hatar varenda por av sitt yttre. Vinklar och olika speglar likaså. Jag kan inte bara tända ljuset, stiga in och kolla mig i spegeln. Den friheten försvann i takt med att mitt ansikte förvrängdes till ful. Fånge i en egen påhittad mardröm som aldrig tycks ta slut. Ful. Jag är så jävla ful.Plastikkirurg tycks vara enda lösningen på mitt problem. 4 operationer senare är jag likt förbannat inte nöjd. Snarare ännu olyckligare och inställd på att jag inte har något annat val än att blåsa hela ansiktet och sätta dit ett helt nytt. En välbehövlig ”helrenovering” som jag så chict uttryckte det till den gamla gubbe som skulle operera mig. Nu kommer lyckan, tänkte jag i ruset av hat, eufori och lugnande. Nu! Nu! Nuuuuuuuu! Äntligen ska jag bli vacker. På riktigt. Som alla de där andra jag ständigt ser, vart mina bruna ögon än kollar. Vacker. Jag suger på ordet. Vacker. Nästan som en orgasm. Slaget, hårt. Som tusen käftsmällar. ”Jag kommer inte operera ditt ansikte. Du är bra som du är. Istället skulle jag bara förstöra det vackra du redan har. Du behöver hjälp, av en psykolog. Inte av skalpell eller plastikkirurg.” Det har gått några år sedan den där gamla gubben på något sätt räddade mitt ansikte från mig själv. Inte för att jag tänkte så då. Jag hatade honom mer än ord kan beskriva och även om det första jag gjorde när jag steg ut från hans kontor, var att boka ny tid hos en annan kirurg, så gick jag aldrig på fler konsultationer. Någonstans andades jag ut. Det var skönt när någon annan stoppade mig. När någon utomstående satte sig emot monstret inom mig. Då slapp jag själv försöka uppbåda den styrkan det krävdes. Nu vore det enkelt att säga att det vände där och då. För det gjorde det såklart inte. I ärlighetens namn är det fortfarande min verklighet, den inbillade och förvrängda synen jag har på mitt utseende. Men ändå inte som det en gång var. Kriserna framför spegeln har blivit färre, likaså det förvrängda. Men ändå, det är där och låter mig inte vila. Det går inte en dag utan att jag tänker på allt jag vill förändra i mitt ansikte. Inte en enda blick i spegeln utan att jag tänker att jag är ful och inte tillräckligt vacker. Hur lever man vidare? Hur kan jag idag gå ut? Visa mig? Synas på bild?Inget av ovanstående är naturligt för mig och kommer smärtfritt. Det är alltid tusen orsaker till att inte gå ut, tacka nej till inbjudningar. Att se foton på mig är som att hålla andan och hoppas någon ska ge mig syre. Jag vänjer mig aldrig vid synen av mig själv, och vore jag inte så satans bestämd om att jag vill vara en god förebild för andra, så hade jag retuscherat sönder varenda bild på mig själv, som cirkulerar där ute i den förrädiska cyberrymden. Samtalet till plastikkirurgen är aldrig långt bort. Alltid där, som livlinan i ”Vem vill bli miljonär.” Ring en vän och hen löser problemet!Nu är det inte så enkelt. Det egentliga felet är inte hur jag ser ut. Det har det aldrig varit och kommer aldrig bli. Det är som med allt annat vi människor får för och intalar oss själva, fel. För det sitter där inne. I själen. I rädslan för att inte duga, bli avvisad, inte passa in, ha kontroll och i den låga självkänslan. Att kontrollera sitt utseende är bara ett i raden av saker vi tar till i kampen för att döva oss själva. Jag vet, för det är det enda jag gjort i hela mitt liv. Försökt slippa ta tag i grundproblemet, låg eller ingen självkänsla.Det är en utseendefixerad värld vi lever i och för varje dag så bidrar vi alla till att den lever vidare. Ber jag er att sluta vårda hur ni ser ut? Flytta till en öde ö och börja odla hår där det anses fult? Nej, absolut inte. För det handlar inte om det. Jag skulle vara en hycklare om jag talade om sådana drastiska förändringar. Själv skulle jag aldrig sluta. Det ger mig tillfredsställelse att bry mig om hur jag ser ut, men i moderat mängd. Balans var det någon vis dude som kom på. Rätt. Balans.Kanske kan vi tillsammans återställa den jämvikt som raserats? När vi slutar förknippa lycka, status och framgång med yta tror jag vi kommer kunna påbörja den första vandringen mot mer balans. Jag lämnar er med orden, utseende är viktigt. Det säger mycket och skapar möten, glädje och massor av möjligheter. Men tro inte för en enda sekund att det är avgörande eller svaret på allt. Du, vi är mer än det.