Normer, ideal och livet i en fyrkantig box

Jag sitter på den nyinköpta stolen med fluffig röd dyna och låtsas skratta åt min kära väns sambo och hans enligt mitt tycke dåliga skämt. Imorgon ska barnen lämnas på träning och andra aktiviteter. Ungarna slåss om ketchupen. ”Imorgon, vad ska jag göra imorgon?” tänker jag tyst för mig själv. Inte lämna några skrikande ungar på fotbollsträning. Faktum är att jag trots mina 31 år aldrig lämnat en enda unge på träning. Är det fel på mig? Trots att jag enligt normen och mallen hunnit passera den gyllene siffran 30 och INTE har barn. Egentligen är jag, om man nu ser till standardmallen helt ute ur leken som kallas livet. Jag har, när jag börjar fundera till skriket av ungar, skryt om löneökning och nyinköpta fluffiga stolar valt allt som är avvikande från normen. På mina tio fingrar (jag har som tur är tio. Något rätt enligt mallen har jag ändå lyckats pricka in) försöker jag räkna hur många bevis jag har för att jag passar in. Det ekar tomt och fingrarna förblir orörda. Inga barn, bara där har jag passerat minusskalan. Noll högskola eller universitetsutbildning. Mina höga kindben blir röda. Jag skäms. Misslyckad ekar det inom mig. Hus? Nej. Bil? Nej. Lån? Nej. Ica kort? Nej. Sommarstuga? Nej. Parmiddagar? Nej. Fredagsmys? Nej. Stadig inkomst? Nej. 9-5 jobb? Nej. Fast jobb? Nej. Gift? Nej. Sparar till pensionen? Nej. Ett hem med fina prylar? Nej. Lever upp när helgen kommer och dör en smula när söndagsångesten knackar på dörren? Nej.

Jagar hamstern i hjulet som liknas vid livet? Nej. 

Herregud! Inte ett enda rätt. Och jag kollar inte ens på TV. Skärpning Stephanie. Så kan man inte leva livet. Utan barn, resandes, ena stunden Stockholm, andra slaggandes på min kära mors ena rum, med högar av kläder och skor som craving och inget fast jobb. Likt en konstnär, som aldrig slutar måla eller tro att hens verk en dag ska bli erkända, slutar jag aldrig tro att min röst, mitt namn och från hjärtat skrivna rader en dag ska ta mig till stjärnorna.

Får man andas och ha ett värde trots att man (jag) inte gått i normens skola? Att allt jag lärt mig inte går att mäta i prov, tester eller ger examen med guldstjärna. Skolan jag gått i kallas livet och jag valde inte den enklaste av inriktning som garanterade jobb. Det vore att passa in. Bli ännu en i statistiken som handlar på IKEA. 

Jag känner mig så ensam där jag sitter. Men så minns jag att det inte finns några rätt eller fel. Det är inte mer rätt att skaffa barn eller spara till pensionen, än det är att inte ha barn och spara pengar på hög. Felet är att vi tror det. Att vi blivit så hjärntvättade av HUR livet ska levas och vara. Som om det finns en matematisk formel för livet och att allt, varenda andetag är noga uträknat. ”Följ mallen och ifrågasätt aldrig. Rätta dig i ledet och gör precis som alla andra gör och gjort.” 

Jag vill varken peka finger, hissa eller dissa mallar, normer eller utbrytare där jag sitter, på fluffet och blir varm och go om rumpan. Snarare vill jag bara få alla att förstå att livet inte måste levas på något speciellt sätt. DU är lika ball oavsett om du väljer IKEA stolen för din rumpa eller en begagnad sådan. Livet är ditt. Lev det!