Och det positiva. Hur hanterar man det?

Jag sitter öga med öga mot min mamma och gråter. Mamma kollar sorgligt på mig och säger, ”varför kan du inte se allt positivt du lyckats med? Alla som tror på dig, stöttar dig och säger att du är fantastisk! Vad är det som gör att du inte kan ta emot kärlek, det positiva och hejarop? Stephanie, berätta”.
Jag har så länge jag kan minnas alltid haft svårt att möta livets positiva ting. Med ett sinne lite mer åt det dramatiska, melankoliska och mörka har jag haft mycket lättare för att se det negativa.
När min mamma skrattat åt livets vackra har jag mest undrat varför jag aldrig sett samma.
När solens strålar letat sig fram efter en kall, mörk vinter har mamma stått på vårens kittlande sida, medan jag allvarligt sagt, ”äh, det kommer snart ett bakslag och börjar snöa igen”. Negativ och alltid redo att ta emot livets hårda prövningar.
När jag sitter där i det ljusa köket och gråter inför mamma och min oförmåga att möta det positiva börjar jag fundera.
”Jag är kanske mörkare i sinnet, men det är en klen ursäkt för att inte kunna låta sig själv njuta och ta emot det vackra”.
Bilder och minnen från mitt liv spelas upp och snabbt inser jag att jag aldrig någonsin kunnat möta eller hantera det positiva i livet.
Folks välmening har bara gjort mig rädd och orolig. Som om det positiva snabbt ska försvinna och lämna mig ensam, utblottad och bortgjord.
”Det är bättre att leva med en negativ inställning till livet och alltid vara på sin vakt”. Min systers väl valda ord och när jag först hörde dem blev jag rädd. Vad hemskt att leva livet så. Ständigt i negativitet och med tankar på att det ständigt lurar något bakom hörnet.
Varför har vi människor så satans svårt att hantera framgång, välmående och positivitet? Hur kommer det sig att vi har lättare för att möta kritik, elakheter och fula ord?
Är det för att vi inte tror oss vara värda det positiva och att det ändå kommer bli skit snart igen?
Ligger det i vår kultur och uppväxt? Livet är hårt, orättvist, jävligt och så fort något går bra kommer det snart gå ännu sämre. Växer vi upp med fel inställning? Är det fult att säga ”tack” för en komplimang? Låter det bättre att säga, ”nej, usch jag känner mig allt annat än fin i håret”. Känner du igen dig? Jag tänkte väl det.
Jag känner igen mig till max. Tänker på vad jag brukar säga, ”om jag får nio positiva kommentarer och en dålig, då är det bara den dåliga jag kommer ta åt mig av, bära på, fundera kring och tro är sann.
Hur dumt är inte det? Och ändå är det sanningen. Det krävs med andra ord bara en enda negativ sak för att få mig falla.
Dagar då den ena positiva händelsen efter den andra sker kan jag knappt prata om det. Jag blir så nervös, rädd och orolig över att det positiva ska ta slut och att jag ska vakna upp ur drömmen.
Ofta får jag be mina nära att inte prata om framgången för jag kan inte hantera den.
Prata om hur värdelös och äcklig jag är istället, det kan jag hantera bättre.
Är det för att jag levt ett helt liv med att trycka ner mig själv och det underbara i att leva?
Har det med rädsla att göra? Jag tror alla delar spelar roll. Lär vi oss inte att framgång är en lika stor del av livet som motgång kommer vi heller aldrig veta hur man vågar tro på den.
Förstår man inte att man är värd att må bra och ha det bra kan man heller aldrig tro på det goda.
Det ligger kanske helt enkelt i vår natur att ständigt rusta inför värsta tänkbara scenario. En överlevnadsstrategi men samtidigt något oerhört livsförstörande.
Vem f*n vill leva livet i ständig rädsla och misstänksamhet? Det blir olidligt att leva då.
Idag har jag fortfarande extremt svårt att möta det positiva och kittlande känslan av framgång, hopp och möjligheter.
För varje sådan stund slår det negativa dubbelt så hårt. Nästan som jag ska straffas för jag vågar glänta på dörren till ljus.
Det är fortfarande overkligt när folk säger att jag är bra, smart, och kommer lyckas med allt jag tar mig för. Det tar tid att våga tro på det enda sanna när man baserat hela livet på lögner.
Vi är många som tror mer på motgång än framgång och att det är för bra för att vara sant.
Till oss alla vill jag säga följande, det är inte svårare att hantera det positiva än det negativa. Svårigheten ligger i att förstå att vi är värda den. Vi är värda allt gott som sker oss och vi behöver inte slå bort den. Allt vi behöver göra är att tro och säga TACK!

Tillhörande Podcast avsnitt finner du nedan.
https://stephaniebrownsplace.podbean.com/e/17-och-det-positiva-hur-hanterar-man-det/

Share: