Oro blir till oro även när man vänder på det

 ”Äh, sluta oroa dig Stephanie. Det är ju inte så farligt och absolut inget att oroa sig för”. Hur många gånger har jag inte hört just detta, ”sluta oroa dig”. Kanske lika många gånger som det finns människor på jorden? Oron, den ständiga klumpen i magen, stressen och oförmågan att aldrig kunna slappna av och bara vara och ta det som det kommer. Känner du igen dig? Jag anade det. Vi är många som lever våra liv med den ständiga oron inom oss. Jag är tydligen inget undantag även om jag önskade annat. Det är svårt att säga när det började, kanske finns det ingen exakt datum och klockslag när oron stegade in i mitt liv och gjorde mig rädd. Kanske är det min nu döda och frånvarande pappa som lämnade över oron? Eller det faktum att jag föddes först i kullen av tre och ville vara stor för snabbt?

“Fast är det inte rätt förklarligt om det är min styvpappa som skadat mig och fått mig att ständigt vara orolig.”

Fast är det inte rätt förklarligt om det är min styvpappa som skadat mig och fått mig att ständigt vara orolig.. Det är som alltid svårt att hitta en exakt orsak till varför vi gör och är på ett visst sätt. Kanske är det som jag brukar säga mindre viktigt för framtiden. Det är ju som det är nu och oavsett förflutet bär vi ett ansvar om att få rätsida på våra liv nu och framåt. Att leva med ständig oro är som att leva livet med en gnagande känsla av konstant magknip. Du måste ALLTID vara på din vakt så du inte skiter ner dig. Bakom varje hörn och i varje möjlighet och händelse KAN något oroväckande lura. För mig har hela livet varit en anledning till oro. Som värst var det när jag var riktigt sjuk men trots ett bättre mående har oron varit där. Den har tagit sig i uttryck på alla möjliga sätt och vis. Oro att inte lyckas, oro för att gå ut, oro att något ska gå fel, oro att polisen ska ta mig, oro att var ful, oro inför att börja på nytt gym, oro att bli tjock, oro att någon ska dö, oro att världens ekonomi ska rasa, oro att inte hitta rätt, oro att välja fel, oro att någon ska hindra mig, oro att svara i telefon, oro att ringa, oro att läsa mejl, oro att inte kunna, oro att bli av med mina pengar, oro att förlora jobbet, oro att bli arbetslös, oro att bli gamla, oro att bli rynkig, oro att få ett nej, oro att få ett ja, oro att testa nya saker, oro att verka korkad, oro att bli utanför, oro att bli hånad och listan kan go on i evigheternas evighet. Blir man fylld av energi, glädje, hopp och möjligheter av ovannämnda lista???!! Precis. Man blir allt annat än levnadsglad.

“Allt man egentligen vill är att få försvinna och slippa vara så satans orolig hela jävla tiden.”

Allt man egentligen vill är att få försvinna och slippa vara så satans orolig hela jävla tiden. Jag har alltid förundrats och tyckt de som inte oroar sig är märkliga. Min pojkvän är ett typ exempel på en som inte oroar sig. ”Vad då? Det finns ju ingen anledning att oroa sig. Det är onödigt och dumt. Händer något får man ta tag i det då”. Smart kille du är då!!!!! Nobels smarthets pris till dig din jävla tönt, vill jag skrika högt. Vad då ingen ”anledning till att oroa sig?”. Det finns fan tusen av dem och jag har just rabblat upp några av dem. Han verkar inte fatta. Och tur är kanske det. För ärligt talat, vem vill leva i ständig oro när man kan vara fri? Det är svårt att bli helt utan oro. Kanske är ett visst mått av oro okej och befogat. Lite som att man ska leva med kniven mot strupen och inte ta allt för givet? Känna lite tacksamhet och veta om att livet KAN hända och slå bort marken under våra fötter. I det syftet är det okej. Men jag tror inte vi som rantar runt och ÄR oro personifierad tänker så. Vi är bara så satans inne i vår ångest inför allt att vi struntar i allt som heter grace, för givet och tack. Vi har inte tid, för allt vi gör är att känna oro. Rusta inför nästa påstådda smäll, krig eller rädsla. Oro är som det låter, ovisst, ovagt och ogreppbart. Det är molande och riktigt i vägen.

“Man kan också lita på att den finner nya mycket fiffiga vägar till att föröka sig. Som ett äcklig virus som slår ut en hel värld.”

Man kan också lita på att den finner nya mycket fiffiga vägar till att föröka sig. Som ett äcklig virus som slår ut en hel värld. För att förstå sin oro måste man våga se den. Bli medveten som det så tjusigt heter. Att se på den, uttrycka den och sen börja resonera hur sannolikt det är och vore. Mycket ofta är oron obefogad. Hör det igen, mycket ofta är oron obefogad. Det vill säga inte rimlig alla i proportioner till all tid vi lägger ner på att förpesta våra liv. Ett annat steg kan också vara att verkligen börja förstå innebörden av vad min ”tönt” till pojkvän så fint predikar, ”då tar vi tag i det när och OM det ens händer.” Han är något på spåret.. Även om det kan kännas som ett hån mot oss som är förhäxade av oro. Det är inte så att all oro försvinner över en natt. Det tar som med allt annat vi lurats i oss TID att förändra. Men faktiskt, såhär med handen på hjärtat går det att leva mindre oroligt och mer roligt! Klumpen i magen ska inte vara där. DU ska inte leva mer i oro än glädje. Livet är i sig självt inte oroligt. Det är våra föreställningar om hur det ska vara, kännas och verka som gör oss oroliga. Kom ihåg, oron är sällan befogad. Och OM den mot allt förmodan är det kommer du klara av det också!


Podcast – Oro blir till oro även när man vänder på det