Roller jag spelat för att passa in

Det vimlar av folk på den trång, men trendiga baren jag tvingat mig att besöka. Kvinnan jag stöter in i luktar en blandning av rök, Black opium parfym och svett. Hon tittar på mig som om jag var en Alien och mycket riktigt, jag känner mig som en utomjording där jag tränger mig förbi massan av folk, för att slutligen nå utgången och andas in den friska kvällsluften.

Den kvinnliga vakten kastar en blick mot mig och säger, ”Du har så himla snygg stil. Verkligen skit snygg! Hela du är super fin”. Jag skäms där jag står och försöker stammande få fram orden i någorlunda begriplig text. ”Eeeeh, tack”. Det känns så fel.

“Allt känns så jävla dumt, där jag står och tar emot applåder för en yta, en roll och fejkat liv.”

Allt känns så jävla dumt, där jag står och tar emot applåder för en yta, en roll och fejkat liv. Den kvinnliga väktaren tror jag lever ett perfekt liv med min dyra kappa, trendiga topp och byxor. Ut kommer en man i 50-års åldern och kysser min panna och säger, nu åker vi hem till hotellet. Vår svit är bättre än detta loserhaket”. Utåt sett är jag den jag drömt om att vara, en snygg tjej med en rik man vara American Express kort går varmt varje dag, när jag shoppar så mycket att shoppingberoende fått en nu innebörd. Jag spelar en roll som så många gånger förut, för att passa in, ge andra vad de förväntar sig, vara med och bli omtyckt. Egentligen vill jag inte vara en roll i ett liv som faktiskt bara är mitt. Jag vill vara livet. Men jag är så förblindad och rädd för att vara jag, den enkla, spralliga och glada tjej jag egentligen är. Inte gömd bakom rollen som lyxflickvän, vältränad, rik, smart, vacker, driftig, stark, exklusive eller någon annan castad roll. Jag är trött på att alltid spela. När vi tar taxin till hotellet och vår svit vill jag skrika högt, men tiger som muren. Vem är jag om jag inte är en roll? Vill någon verkligen ha mig om jag slutar som skådespelare och tackar nej till den feta lönen om värde, beundrad, sedd, bekräftad och älskad? Jag är rädd och tänker,

”är jag verkligen den enda i världen som spelat roll efter roll utan att någonsin få bara vara jag?”

”är jag verkligen den enda i världen som spelat roll efter roll utan att någonsin få bara vara jag?” Jag var 26 år när denna händelse ägde rum. Mitt inre hade börjat längta ut men jag var ändå inte helt redo att då lyssna och göra något åt det. Roller? Vilka roller spelar vi för att kanske orka, bli sedda, bekräftade eller betyda något? Jag har spelat så många roller att jag mycket väl hade konkurrerat ut många av Hollywoods skådespelarelit på noll tid. Och då snackar jag inte om Gollum eller ET som jag många gånger både sett ut och känt mig som. Vilken roll är din ”favorit” och varför? Min har nog varit den där om att vara perfekt i alla avseenden. Alla ord som vår mänsklighet på något sätt förknippar med perfekt, snygg, duktig, smart, smal, vältränad och så vidare. Vi var aldrig rika, min mamma hade två jobb för att försörja mig och mina två syskon, men ändå trodde mina vänner och omgivning att vi badade i pengar. Jag såg alltid till att det var så jag visade upp mig mot omvärlden, i dyra kläder och med en slags självsäkerhet som kommer med pengarna. Rollen jag lärt mig att inta för att bli betraktad som värdig istället för osynlig, som många av mina vänner var. Just den rollen har jag nog spelat fler gånger än Jennifer Aniston spelat i vänner. Som liten spelade jag också roller men de var mer oskyldigt agerande. Ofta drömde jag mig bort och in i filmernas värld, där jag var Rose i Titanic och Leonardo Dicaprio inte dog i slutet, utan att vi levde lyckliga ever after. Men om det bara stannat där, hade jag kanske kunnat särskilja på verklighet och fiction? Att spela olika roller är inget jag är ensam om att ha gjort och fortfarande kommer på mig själv med att göra. Det är lite så vi anpassar oss efter varandra men det blir så fel när rollerna tar över dem vi egentligen är. När rollen tillslut blir verklighet och du glömmer av vem du är utan manuset. Hur skulle världen se ut om alla skådespelare gick runt och fortsattas tro de var de roller de spelat på duken. Visst, Brad Pitt i Troja hade jag kunnat se mellan fingrarna, men resten? Jag vill inte vara en roll. Jag vill vara Stephanie. Vi tar till dessa masker för att de är vad vi lärt oss göra.

“Kanske blev vi inte bekräftade när vi i ett svagt ögonblick var oss själva, men när vi blev dokusåpadeltagare steg vi i rang.”

Kanske blev vi inte bekräftade när vi i ett svagt ögonblick var oss själva, men när vi blev dokusåpadeltagare steg vi i rang.  Ingen lade märke till ensamma Jonas i skolan men när han sedan klev in i rollen som framgångsrik entreprenör vann han allt. Jag tänker att det är såhär vi gör hela tiden, kliver i en kostym vi och samhället värderar i olika termer. Jag har spelat roll efter roll men aldrig vunnit en Oscar. Är det för jag inte spelat trovärdigt? Nej, inte alls. Jag har spelat mina roller precis enligt manus, men kanske är det också det som gjort att jag aldrig fått ta emot pris?  För jag har aldrig varit jag.. Det är svårt att sluta spela roller, speciellt när hela livet handlat om att byta dem om vartannat. Det tar tid att sluta gömma sig bakom en inövad roll. Men det går med mod, insikt och tålamod. Jag har idag fortfarande svårt att inte inta rollen som duktig, smart, lyckad etc. Gärna vill jag skylta med mina kläder och få andra att se vilken lyxig pingla jag är. När jag är ute och springer, oavsett hur jävla sliten jag är vill jag spela rollen som ”superlöparen”. I sammanhang vill jag spela rollen som framgångsrik, berest och medveten. Men jag lär mig alltefter vad tiden går och mitt hjärta skriker, STOPP!, att tacka nej till fler roller. Det är kanske så man får börja? Att sluta tack ja till nya roller och begränsa sig till dem man redan har. Efterhand börjar man agera alltmer utan manus om hur man ska vara.  Kanske är det då vi kan se oss själva och faktiskt våga släppa rollerna som ändå aldrig gav oss någon Oscar.. Så jag ringer regissören som kallas normer ideal, värdering och säger att  jag tackar nej till kommande roller. Den enda roll jag nu ska spela är ingen alls.


Podcast – Roller vi spelar för att passa in

Share: