På det gröna, höga, nästan stickiga gräset låg jag en sen kväll och kollade upp mot det som jag intensivt längtat efter hela mitt liv, himlen. Där, bland all de miljontals blinkande stjärnor och kosmiska energier har jag längtat efter att få vara. Som liten tjej trodde jag faktiskt på allvar att Gud satt på ett moln och såg ner på mig och jag drömde dagligen om att få besöka honom. I takt med att åren gick och ja
g mådde allt sämre tappade jag tron på att Gud fanns. Istället kände jag mig mig otroligt ensam, nästan så jag trodde att Gud straffade mig för att jag var en dålig människa. Trots att min tro fluktuerat under åren har jag aldrig slutat längta upp dit, bland molnen.
Jag tror inte längre på någon Gud som sitter på ett moln. Idag tror jag på något högre som inte kan förklaras i ord. En kraft större än vad vår mänskliga hjärna och förstånd inte kan greppa. Min tro på mer, att jag inte är ensam, att det finns råd och mening i allt har hjälpt och hjälper mig att härda ut. När jag bara vill ge upp och inte ser ljuset för alla mörka moln håller jag en rak och ärlig dialog med denna högre kraft. Skrikandes på bara mina knän, ”Hjälp mig nu för i helvete! Jag behöver hjälp,NU!! Visa mig ett enda tecken på att jag är sedd och lyssnad på.”
Jag överlämnar mig till kraften och på något mycket märkligt, nästan magiskt vis blir jag bekräftad. Tack för att jag har modet, viljan men också rädslan och tvivlet till att tro. Utan tro vill jag inte leva. ?