Browsing Tag
psykisk ohalsa

Detta är skrivet till mig själv, från mig själv. Jag tror (tyvärr) igenkänningsfaktorn är stor hos många.
Stephanie, förlåt för att jag inte tagit hand om dig som jag borde. Förlåt för alla de gånger jag pressat dig mer och hårdare. Förlåt för alla de gånger jag lyssnat mer till vad andra tyckt och tänkt än att lyssna till dig. Förlåt för alla de åren jag hatat dig mer än ord kan beskriva. Förlåt för alla de miljontals gånger jag stått framför spegeln och skrikit att du är ful, äcklig, värdelös och fet. Förlåt för alla de negativa tankar jag tänkt om dig. Förlåt för alla dieter och bantningskurer jag utsatt dig för. Förlåt för alla de gånger jag stått framför spegeln och dragit i det fett jag tyckt mig sett på dig. Förlåt för alla de dagar jag mätt och vägt mig i jakten på perfektion. Förlåt för alla de mil jag sprungit trots att du skrikit NEJ! Förlåt för att jag skrikit till dig när du inte orkat resa dig upp efter ännu ett träningspass utan vätska eller näring i kroppen. Förlåt för att jag åkt runt till olika plastikkirurger med bilder på andra tjejer i hopp om att få bli lika vacker. Förlåt för alla de gånger jag stått lutad över toalettstolen med fingrarna i halsen.
Förlåt för att jag aldrig tyckt att du är tillräcklig. Förlåt för alla de nätter jag gråtit mig till sömns för att jag hatat dig. Förlåt för alla de gånger jag valt att skada dig istället för att älska dig. Förlåt för alla de nej jag sagt när jag egentligen velat säga ja. Förlåt för alla de ja jag sagt när jag egentligen velat säga nej. Förlåt för att jag förnekat dig livet och alla dess glädje. Stephanie, förlåt mig för min oförmåga i att inte kunna älska dig precis så som du är, med dina fel och brister, med dina rätt och din totala fullkomlighet. Du är nog. Du duger. Det har du alltid gjort, och kommer alltid att göra.❤️

Detta inlägg skrev jag den 2 juni 2015.

Igår var jag med i en relativt nystartad pod ”sjuk i huvudet”, som startats av två underbart fina människor, Jessica Ekman och Viktor Åkerblom. En pod som ska belysa det viktiga ämnet psykisk ohälsa. De tar upp alla möjliga aspekter av psykisk ohälsa, och igår var det min tur att tala om min erfarenhet utav psykisk ohälsa och min sjukdom anorexia. Avsnittet skulle belysa just ätstörningar, och min kamp för att försöka komma ur dess järngrepp.

Jag var nervös inför mötet, men inte för att jag skulle prata, utanför att inte duga. Mitt återkommande monster stod återigen och talade om för mig hur otroligt värdelös och ful jag var. Jag tänkte ut säkert 5 olika ursäkter för att kunna avboka mötet med Jessica och Viktor, och slippa visa mig. Monstret talade både högt och övertygande, som det alltid gör, att de kommer tycka att jag är ful, värdelös och att de skulle bli missnöjda med min medverkan i programmet, radera och välja att intervjua någon annan istället för mig. Hur kan någon vilja lyssna på min bleka röst?

Än värre hade det varit om de spelats in så folk kunde se mig samtidigt, för så ful som jag kände mig igår, så ful kan man inte ens föreställa sig att någon kan vara.

Jag fick bokstavligen tvinga mig på alla sätt för att överhuvudtaget komma iväg, det pågick ett krig, ett krig som jag vann, men som jag idag får lida för.. Idag avskyr jag mig själv mer än jag trodde var möjligt. Orden och rösten inom mig talar metodiskt och sakligt om för mig hur äcklig jag är, hur sned min näsa är, hur fula mina läppar är, och hur rynkig panna jag har, trots att jag bara är 26år. Jag borde minsann skämmas över hur ful jag är, och absolut inte visa mig ute, och absolut inte mitt på Östermalm som jag befinner mig på just i skrivande stund.

Nu sitter jag här på ett bibliotek, med en röst som skriker inom mig. En röst som säger att jag ska åka hem, ta en burk med tabletter och vänta på att döden ska komma och hämta mig. Paniken inom mig växer, jag har visat mig en kort vända på stan, och det är något jag inte kan, något som inte är acceptabelt när man är så jävla ful som jag är. När man inte har tillräckligt fina kläder och framförallt när man är fulast i världen. Bilder av alla de snygga människor jag stött på under min lilla tripp på stadens gator etsar sig fast, och blir som återkommande bilder framför mina öga. Jag tappar fokus på allt annat, och inom mig upplever jag de fruktansvärda komplexen andra människor får mig att känna..

Fick för mig att jag skulle gå in i en butik, trots att jag vet hur sårbar och utsatt jag blir i sådana miljöer, trots att jag vet att jag alltid mår dåligt av det, just för att istället för att njuta av klädernas färger, form och design får det mig att känna otillräcklig, ful och värdelös. Pressen på att ha de snyggaste kläderna, den perfekta looken gör mig förlamad. Även denna del av mig lyckas mitt monster förstöra för mig. Mode och kläder är nämligen det bästa jag vet, jag blir helt euforisk av en nyinköpt klädtrasa! Det känns jävligt att min passion sakta men säkert dödas av mitt monster.

Det känns förfärligt att varje stund är en kamp, en kamp för att inte bryta ihop, skrika och gråta över hur ful jag är.

Jag vet att jag måste uppbåda någon slags mental inställning för att kunna resa mig upp från bibliotekets fåtölj, ta mig ner till tunnelbanan, och åka hemåt. Hur det ska gå till vet jag inte, just nu vill jag bara skrika och gråta.. Skrika för att jag hatar det jag ser i spegeln, och gråta för att jag är så otroligt trött på att ständigt kämpa med detta. Jag vill inte genomgå en enda jävla dag till med det hat jag känner gentemot mot mig själv. Inte en enda dag till av detta förgörande och tärande tjattret i mitt huvud..

Jag måste bara ta mig hem, det är det enda fokus jag måste ha nu, att ta mig hem, hur det ska gå till vet jag inte, jag vet bara att kommer jag inte hem brister det snart. Gränsen ä nådd, och jag vill aldrig mer i hela mitt liv visa mig för någon igen. Det räcker att jag skäms över att jag visat mig ute nu, det räcker med att fått se alla perfekta ansikten den korta vända jag gick på stan.

Jag skäms, får ont i hjärtat och vill inte mer. I 14 år har jag levt med denna röst, i 14 år har den talat om hur ful och äcklig jag är. Det gör ont, jag vill gråta.

Imorgon vill jag inte ska komma, idag vill jag ska vara den sista dagen med smärta..

Jag slår ihop datorn, tar ett djupt andetag och går med skakiga ben mot tåget, försöker blunda, vill inte se några andra, vill inte att de ska se mig heller.. Jag är ful, de är fina.. Tårarna bränner innanför ögonlocken, måste bara ta mig hem..

Du är ful, de är de sista orden jag hör innan jag känner tårarna välla fram.. Du är ful ditt jävla äckel..

 

Ni kan lyssna på hela podavsnittet här:
https://podtail.com/sv/podcast/jag-ar-sjuk-i-huvudet/14-intervju-atstorningar

 

Detta inlägg skrev jag den 30 maj 2015.

Jag skriker men ingen hör mig, smärtan som river inom mig gör mig seg som kola i huvudet, tankarna blir som en grötig massa av mörker, kaos och förtvivlan.
Jag vill skrika högt, så högt att stämbanden river. Jag vill ut ur min egen kropp, dra ned blixtlåset, kliva ur och lämna skalet.
Jag står inte ut en sekund till i min egen närvaro, än mindre i min hjärna, mina tankar äter upp mig inifrån och ut.
De är som ett virus, ett kroniskt virus, de negativa tankarna om mig själv.
Jag önskar många gånger att någon kunde plocka bort det djupa förakt och hat jag upplever inom mig, att någon kunde förstå graden av hur mycket jag hatar mig själv.
I mina bättre stunder tänker jag att det skulle hjälpa, om någon verkligen förstod kampen jag ständigt för med mig själv. Då skulle folk inte döma, de skulle förstå varför jag agerar och reagerar som jag gör. De skulle inse att jag bara kämpar minut för minut, timme för timme, för att på något sätt ta mig igenom dagen.
Att varje ny stund innebär en kamp för att orka andas in ny luft i lungorna. När som helst kan hatet slå till, hatet jag känner inför mig själv.
Jag står inför en stor förändring i mitt liv, från att ha levt i en värld fylld av rutiner, kontroll och inga som helst överraskningar, har jag nu flyttat till Stockholm, blivit sambo med min allra bästa vän, och vänt upp och ner på hela min så annars inrutade vardag!
Hatet och ångesten har inte varit skonsam mot mig. Tjattret i huvudet har eskalerat till max, och de enda ord som ekar inom mig är ”du är så jävla ful och misslyckad, du kommer aldrig någonsin att bli något, du är inte värd något, alla andra är mycket bättre, vackrare, snyggare och mer framgångsrikare än vad du någonsin kan bli”..
Orden ekar, bruset gör mig nästan döv, det är knappt så jag kan uppfatta andra ljud i min omgivning. Det enda jag kan uppfatta är omgivningens perfekta yta.
Vart jag än kollar, vart än min blick går, ser jag bara alla dessa perfekta människor, de som är värdefulla, lever perfekta liv, och har allt..
Hjärnan går på högvarv, jag känner mig nästan besatt, besatt av att tänka dessa negativa tankar om mig själv.
Jag måste tänka dem, för om jag inte tänker dem, om jag inte riktigt vältrar mig i negativa tankar om mig själv, då är jag ju inte förberedd på när någon annan kommer tala om för mig hur otroligt ful och värdelös jag är..
Det är bättre att vara redo, som en soldat, alltid redo och rustad för krig, ett krig jag för varje jävla dag.. Kriget som ingen annan ser, kriget som pågår i det tysta, ett krig som inte kan jämföras med något annat krig, kriget mot mig själv..
Ett krig som förstört snart 14 år av mitt liv.. Ett krig där jag är på båda sidorna av linjen, ett krig där jag både är allierad, och icke allierad.
Ett krig jag aldrig vinner, hur hårt jag än kämpar, jag förlorar det ständigt, dag efter dag, år efter år..
Ett krig som kanske inte skadar och dödar tusentals oskyldiga människor, utan ett krig som skadar och förgör en enda människas liv, mitt!
Mitt liv förstörs, äts upp och förgörs för varje dag som mina tankar krigar.
Den smärta det kriget åstadkommer, är en smärta jag inte kan beskriva i ord. Att vara sin egen värsta fiende är värre än alla andra krig vi människor någonsin kan skapa.
Grunden för all mänsklig funktion är att vi har oss själva, har vi inte det, har vi inget..
Att hata någon annan, utanför sig själv är alltid enklare, men att hata sig själv är betydligt mycket värre..
Jag hatar mig själv, detta är min historia, min resa, mitt liv, mina tankar, min verklighet..
En verklighet jag tänker dela med mig av, ett krig jag tänker kriga..
Jag iklär mig uniformen, tar fram svärdet och bestämmer mig, det är idag det börjar, det krig jag väntat på att få vinna..
Idag, nu, inte i morgon, inte någon annan jävla dag.. IDAG! Jag är rädd, vad och vem är jag utan att hata mig själv?
Går det att sluta hata sig själv? Kommer jag någonsin kunna se mig själv i en spegel, utan att bli illamående?
Kommer jag någonsin sluta hoppas att jag vore någon annan? kommer jag någonsin kunna se mig själv, tro på mig själv?
Kriget pågår..