Vikten av ett sammanhang

Hur många gånger har hon inte känt sig utanför? Aldrig haft ett ” normalt” jobb, aldrig ingått i ett kompisgäng eller känt tillhörighet.
Kan det vara därför så många av oss mår dåligt? Utan sammanhang är livet som ett arrangemang utan innehåll.
”To belong”, att vara en del av det som kallas livet var under så många år inte min verklighet, att jag tillslut trodde döden var mitt enda alternativ.
Det har varit mycket smärta i mitt liv och den största delen av den har varit psykisk.
Det har gjort mycket ont att vara fast i självhat, missbruk, tvång, oro, livsleda och destruktivitet. Men om jag ska plocka ut en smärta som utmärkt sig lite extra under alla år, är det att jag aldrig känt samhörighet.

“Jag har aldrig känt att jag varit en del av ett sammanhang, någonsin!”

Jag har aldrig känt att jag varit en del av ett sammanhang, någonsin!
När jag var yngre förstod jag inte riktigt vad det ordet innebar och än mindre hur extremt viktigt det är för oss människor.
Idag, efter flera års jobb med både mig själv och livet har jag förstått dess betydelse och kan nu se, att den är direkt avgörande för om vi ska orka leva eller inte, speciellt när livet krisar och det gör det ju som bekant i bland..
Delaktighet i samhället, en bricka i spelet, en plats på jorden, en roll i filmen, tillhöra en grupp, vara en i mängden, deltagande, gemenskap, ett syfte, att spela en roll..
Listan kan göras längre men budskapet är detsamma, vi behöver känna att vi hör till, kanske inte någon med något.
Detta något kan vara allt möjligt, ett jobb med kollegor, skolklassen, fotbollslaget, kören, kyrkan, AA-gruppen, dansgruppen, föreningen eller vad som helst där man känner att man fyller en funktion, gör något av betydelse och ingår i en helhet.
Det kan kanske kallas det berömda ”ekorrhjulet”, men vikten av att ha sin plats på jorden är viktig, eller åtminstone känna att man har det.
När man likt mig, levt ett liv utanför ett sammanhang, är det som den där bilden vi alla säkert sett, personen som står ute i den kalla vinternatten och kollar in genom gemenskapens fönster där julen firas.
Du är inte en del av ett sammanhang, än mindre tillhör du en gemenskap.
Ungefär så har jag känt mig hela livet, utanför och så långt ifrån ett sammanhang det bara går att komma.
Jag tror det är väldigt lätt att hamna utanför det, speciellt när livet inte riktigt håller samma struktur som normen säger.

“Fastnar man i missbruk, misär, rädsla, sjukdom och annat är det väldigt lätt att hamna utanför. Ingen bryr sig och kanske bryr man sig själv allra minst?”

Fastnar man i missbruk, misär, rädsla, sjukdom och annat är det väldigt lätt att hamna utanför. Ingen bryr sig och kanske bryr man sig själv allra minst? Så var det för mig, jag tyckte ju att jag hade ett sammanhang, ett livs mission, att bli perfekt. Kanske är det så för andra som också lever i missbruk? Att när man är mitt uppe i det så bryr man sig inte så mycket om att vara en del av en gemenskap. Men det finns som tur är ett liv efter man tillfrisknat och valt livet. Så var det för mig, och det gjorde rysligt ont att förstå att jag var helt exkluderad från sammanhang.
Efter tjugo år hade jag helt hamnat utanför, med varken jobb, vänner, relationer, fritid och liv var det som att jag stod mitt på jorden och såg alla leva i sammanhang utom jag. Behöver jag säga att det gjorde ont?
Kanske är det så att vi tar alla människor vi ser för givna? Att vi på autopilot tror att alla hör till en gemenskap, så var det för mig.
Jag led enormt av att klockan slog måndag och ALLA var på väg till sina jobb och sammanhang, förutom jag.

“Det tärde på min redan låga självkänsla och när kvällen kom alla skulle från sitt ena sammanhang, hem till sitt andra ville jag bara dö.”

Det tärde på min redan låga självkänsla och när kvällen kom alla skulle från sitt ena sammanhang, hem till sitt andra ville jag bara dö.
Det dröjde ett tag, innan jag förstod varför de smärtas så i mig att se andra åka till jobbet, dra på fotbollsträning eller sitta i gäng på restaurang. Det var nödvändigtvis inte att jag vill jobba 8-17 varje dag eller börja spela fotboll. Det handlade om känslan av att vara en del av ett sammanhang, en del i spelet, höra till, ha en plats.
För hur enkelt är det att ha en plats när man inte ens tilldelats någon? Hur är man en i sammanhanget när det inte ens finns något?
Idag hör och möter jag många som upplever ett slags utanförskap och olust känsla inför livet. Jag tror, utan att vara en expert att det till stor del kan ha att göra med detta jag ovan beskriver, avsaknaden av ett sammanhang.
Vi är inte uppfunna robotar från ett labb i Kina. Vi är människor med både mål, mening, känslor och tankar. Vi vill göra rätt och känna oss kompetenta, (kommer prata om detta i ett annat avsnitt) vi vill vara med i gemenskapen och vi vill känna att det vi gör är av betydelse.
Utan sammanhang är det mycket svårt att känna något alls av det. Då är det som att springa ett maraton UTAN mål och vem vill det?
Det tar tid att känna sig som en del i ett sammanhang, när man en gång hamnat utanför. Det krävs tålamod och en tro på sig själv för att våga ta del av den igen. Jag tror att mycket av vår tids ohälsa beror på att vi inte känner oss som del i ett sammanhang. Vi lever alltmer i en virtuell värld där känslan av separation ökar. Vi är inte utanför, det är våra tankar och beteende som gör att vi hamnar utanför sammanhanget.
Vi kan och har alla en del i gemenskapen, att höra till och ingå i helheten är något för alla. Det är kanske inte så konstigt att det bildas gäng, att ligor växer och folk trivs i fängelset?
De får ett sammanhang, blir en del av gemenskapen. Vi ska nog inte vara så snabba på att döma andras försök och längtan efter det. Utan sammanhang tror jag vi alla blir djupt olyckliga.


Podcast – Vikten av ett sammanhang